Livet är förändring

Jag har en svacka i motivation nu. Hösten kommer. Det blir mörkare att rida och jag behöver rida under förlängda luncher från och med första oktober. Det är väldigt, väldigt långt till nästa semester. Igår var jag, för första gången på ett halvår, fullständigt otröstlig över att jag inte hade min hund hos mig längre. Terven. Det är nu det är lätt att agera. Det är lätt att försöka "kicka upp" sig med... vad som helst. En hundvalp. Onödigt fina kläder. Köpa något. Förnya något. Ändra något. Som jag själv brukar säga: "Tryckutjämna". Ni vet, när man är förkyld och åker flygplan och håller för näsan och trycker ut luft för att inte få ont i öronen. Man tryckutjämnar. Det kan man göra själsligt också om det inre trycket är för högt. Man kan tryckutjämna det inre trycket genom att köpa något, tänka på något, agera på något, boka en resa, eller hitta andra sätt för att tryckutjämna kroppen.  Behöver jag en ny outfit till kontoret utöver de outfits jag har?!  Nej

Med stor glädje råkade jag och Per träffa på Mari, jag såg henne utanför bensinmacken när vi skulle tvätta hans bil. Mari har jag inte haft så mycket kontakt med på senaste åren, men hon hjälpte mig helhjärtat för tre år sedan.  Jag hade då totalt rostat ihop mentalt, och jag hade blivit fullständigt livrädd för att ens sitta upp på vilken häst som helst , jag höll på att bryta ihop även på ryggen på den mest godhjärtade häst. Jag hade inget självförtroende över huvud taget.  Då fick jag låna hennes fantastiskt fina häst Macke, och försöka få kontakt med verkligheten igen. Klicka här så ser ni hur det kunde se ut . Tänk de där få timmarna som hon kämpade på med mig i ridhuset, kanske är anledningen till att jag är där jag är idag. Små insatser  vid rätt tillfälle kan förändra hela framtiden. 

Minns ni att Gezzina blev såld till Stina? I maj så sålde Elin Galishimos helsyster Gezzina till Stina, som bor utanför Luleå. Jag hjälpte henne lite idag då hon hade vägarna förbi, och hon passade även på att hälsa på Galishimo. Vi började prata lite om vilka förväntningar man kan ha på ett arabiskt fullblod, och då särskilt ett ungt arabiskt fullblod. Vi var båda överrens om att det är svårt att hitta rätt kravnivå när man rider dem. Jag har därför, med min väldigt breda erfarenhet av en hel och fortfarande levande häst, tåtat ihop en liten manual att ha till mig själv, och som även andra kan ta del av: Hur man ställer rimliga krav på ett ungt arabiskt fullblod: 1. Sätt dig ned med penna och papper 2. Skriv ned vad du med säkerhet förväntar dig av ditt unga arabiska fullblod under dagens pass. 3. Skriv sedan ned vad du med någorlunda säkerhet förväntar dig av fullblodet under dagens pass. 4. Skriv ned slutmålet och hur hästen ska gå och hur den ska kännas i slutet av t

Per ryktade Galishimo inför ridturen och stannade plötsligt upp. "Katarina, han lyfter bakbenet när jag ryktar...." "Det är säkert inget." "Jo, det är något." "Äsch då." "Nu gjorde han det igen." "Får jag se?" Jo, Galishimo ställer sig med bakbenet lyft, som en kissande hund, när Per ryktar honom och jag började skratta: "Han vill ju att du ska rykta honom i ljumsken! Testa att rykta honom där, han blir nog överlycklig!"

Eftersom jag inte kan tjata om att Galishimo är awesome utan behöver variera mig lite så har jag nu börjat med små ridtips. Jag är verkligen ingen expert och rider ju inte för instruktör, men ibland hittar man ju något som fungerar och då kan man ju dela med sig av det i alla fall, tänkte jag. Efter framskrittningen brukar jag släppa Galishimos tyglar och skritta i en åtta. Jag gör det bara en eller två gånger, aldrig mer. Ibland gör jag om åttan till en rak snett igenom. Inga konstigheter med det, förutom att jag gör det på helt lösa tyglar. Jag släpper ratten helt enkelt och rider med rumpan. Jag tycker det är ett skönt sätt att stämma av om Galishimo är vaken för sitsen och om han lyssnar på sitsen och skänklarna åt båda hållen. Om vi säger att han inte vill svänga vänster när åttan lutar ditåt, så lutar jag mig lite åt vänster, och så använder jag dressyrspöet på den yttre bogen och knackar lite, tillsammans med yttre ben som jag flyttar fram och lägger på lite, tills han för

Ursäkta enformigheten och risken att ni blir ihjältråkade men:  Galishimo rockar fortfarande fett! Fett! I tell you! Det finns inte så mycket mer att säga om det. Jag är supernöjd. Jag har inte bytt metod, inte utvecklat mig, inte tagit hjälp. Han har bara rätt och slätt lugnat ner sig. Han har bara mognat. Alldeles själv. Jag har inte varit inblandad i den processen. Jag har inte ägnat mig åt självrannsakan eller horsemanship eller lånat ut honom eller på något vis bidragit till hans process att lugna ned sig. Det har moder natur varit. Vid sex års ålder växer de tydligen upp, de små araberna. De tänker själv och kommer på sådana där snilleblixtar som att staket inte är värda besväret att frukta. Sedan så har jag det så löjligt bra att jag kan tumla in hos Per, med hästkläder, skitiga händer och hår som blivit platt av hjälmen. Och så får jag genast en stor kram, nylagad husmanskost med ett glas vin. Och lite glass efteråt. Bättre än såhär blir nog inte livet... jag har svår

Märkligt vad snabbt saker förändras. Nu kan jag knappt luta mig framåt längre och spänna mig längre. Så snart jag gör det så känns det svårare att följa med. Som en polett som undermedvetet trillat ned och satt sig i kroppsminnet. Men som sagt, det är lättare att slappna av på en lugn häst. Galishimo har varit supersnäll och följer fortfarande staketet. HAN FÖLJER STAKETET! Jag har till och med bildbevis ifall ni inte tror mig. Så om du har en egen häst. Om ni har en dålig dag. Om saker inte gått som du tänkt. Ställ dig då den här frågan: "Kan min häst följa ett staket?" och om svaret på den frågan är JA så kan du vara nöjd över er som ekipage. Jävligt nöjda. Jag vet att jag är det, i alla fall.  .