Livet är förändring

Elin bestämde sig för att sälja Galishimos helsyster Gezzina denna vår. Jag fick förtroendet att vara med under en provridning och ge feedback till Elin. Visserligen var jag rädd för att börja nostalgi-gråta och förstöra hela provridningen genom att snora och krama Elin och bröla "JAG TAAR HENNE! HON ÄR UNDERBAR!" men jag lyckades faktiskt uppföra mig som folk. Har man fått Elins förtroende så får man väl försöka leva upp till det så gott man kan. (Min fantasi är generellt lite mer dramatisk än verkligheten) Tvärtom än vad jag föreställt mig, så var det en stor glädje att se hur det klickar mellan häst och ryttare. Stina, som tjejen hette, var lite försiktig och vänlig när hon närmade sig Gezzina. Sedan så såg man bara hur den ömsesidiga förtjusningen mellan häst och ryttare bara långsamt växte tills Stina till slut inte kunde låta bli att le brett i förtjusning. Jag har en förkärlek för ödmjuka ryttare. Dom som säger att dom inte är så duktiga men är bättre än v

"Get your ass some class - ride an arabian!" ...skrev Linda för några veckor sedan och vi kämpar för att leva upp till det! Tänk att han gör så mycket för mig. Jag undrar om han förstår någon mening med det. Att kånka runt med mig på ryggen och fippla med finlir och markliggande bommar. Om och om igen. Tänk att han släpper upp mig på sin rygg. Tänk att han springer runt med mig. Tänk att han alltid anstränger sig och håller sig "mentalt uppkopplad" mot mig. ( Han är nästan lite för mycket mentalt uppkopplad, då han inte behöver känna in PRECIS ALLT som händer med mig när jag rider...) Tänk att han alltid försöker göra rätt. Vilken lyx och glädje och källa till återhämtning han är... Det handlar inte om priser och prestationer och resultat. Det handlar om honom. Om den han är och vad som händer när vi samarbetar, utan att ens prata samma språk. . 

Idag tömkörde jag Galishimo för att få igång honom efter vilan. Eller "få igång" är kanske fel ord. Galishimo får man inte igång. Han ÄR igång. Jämt. Alltid redo. Han älskar att jobba och när han travar så bara väntar han på att träna på galoppen. Det är lite av hans nya favorit nu när han är stark och orkar bära sig hyfsat bra. Jag lär mig utveckla mina hästkunskaper för varje gång jag tränar honom. Förut kändes vänster galopp svår och höger kändes rätt. När man tittar på honom från longerlinan så ser jag allt bättre att höger inte är så himla bra, bara för att han tar den lugnt och fint.  Han bär sig inte så bra med bakbenen utan lutar sig inåt med vikten på innerbogen. Så i stället för att bära sig runt med ett stadigt bakben så tippar han inåt med all vikt på inre frambenet. Som man tippar en cykel när man cyklar med den. Och ingen häst har någonsin i dressyrens historia Tippat Sig I Form. . SÅ kontentan av det hela är att jag trodde han hade problem med v

Största nöjet med att blogga om Galishimo är att det är lätt att se utvecklingen! Det är precis två år mellan dessa bilder. Han har fått muskler! :) 

Jag bara längtar efter att få komma upp på hästryggen igen! När jag tittar på bilderna som Han tagit så blir jag så otroligt glad. Jag kan vara stolt över jättefina bilder där Galishimo verkligen visar hur fin han kan vara. Som den här bilden, där jag kräver en lite snävare sväng i galoppen och han svarar med att samla upp sig och lägga vikt på bakfötterna för att inte välta in i svängen. Som en riktig dressyrhäst! Vad mycket han lär mig, den lilla prinsen!

Jag har ju förstått att det är några som följer bloggen utifrån min ridrädsla (vinkar till Anna!) så jag ägnar dagens inlägg åt just DIG. Du som vet hur det känns att få kaninpuls, bara man föreställer sig att sitta upp på sin häst. Jag ska ta upp lite olika tips att tänka på om du brottas med det framöver. . Regel nr 1. Känn igen och dumpa energitjuvarna.  Du är oerhört sårbar och lätt att påverka när du är rädd för att rida. Det är ju ett trauma och en slags fobi och du känner dig redan sämre än alla andra. Det är då de kommer till dig, de där människorna... de känslomässigt hjärnätande vampyrerna som vill livnära sig på din dåliga självkänsla. De sniffar upp dig som blodhundar och hittar dig varesig du gömmer dig eller inte. Och det är dessa människor du ska frukta mer än livet självt. För de personerna ägnar sig inte åt något annat än kovältning. De vill välta dig så de känner sig duktiga själva. "Jag vill bara hjälpa" Hur känner man igen en kovältare då? Ja en re

Han har följt mig till stallet flera gånger nu. Inte på det där nervösa handfallna viset, utan mer att han är nyfiken och kollar upp vad han kan hjälpa till med. "Fotografera! Du kan alltid fotografera!" säger jag entusiastiskt. Jag ger honom anvisningar att fotografera så mycket han bara kan när jag säger "Duktig häst!" och säger att jag vill att han ska fota så lite som möjligt när jag säger till Galishimo: "MEN SLUTA, VA? VAD HÅLLER DU PÅ MED?! VA?! SER DU VAD HAN GÖÖR?!" Så han gör det. Man hör många klick när jag säger "Duuuktig" till Galishimo, och jag hör inga klick när jag irriterat säger till Galishimo "Men vad har du hittat på nuuuu då? Kan du inte bara... !?" Hittills allt frid och fröjd. Och så sladdar han ridbanan också. Han har lånat en fyrhjuling som stallägaren har och så tar han sladden och drar runt den på ridbanan så det blir en snygg och plan ridbana. På ett diskret, vänligt sätt. Två gånger har han gj