Livet är förändring

Den här bilden tog jag på mig själv år 2011. Alltså för tre år sedan. Varför tog jag ut detta foto och bloggade om det? Jo, jag hade upptäckt att jag fick små rynkor i ansiktet när jag log. Detta var nytt och jag tyckte att det var helt okej, lite fint till och med. Nu har det gått tre år och när jag skrattar så brister hela ansiktet ut i ett inferno av rynkor. Inte för att det gjort mig så mycket... De syns ju bara när jag är glad, och när jag är glad, så ÄR jag ju redan glad, så då går det liksom inte bli sur och börja deppa över rynkor och grejer.   Men visst börjar jag fundera på det hela när jag inser att för tidigt åldrande hud också är ett tecken på magnesiumbrist. Kroppen återhämtar sig aldrig helt utan magnesium, cellerna återhämtar sig inte, då får man rynkor i förtid. Utöver det här med att man känner sig urlakad emellanåt.

 Jag har tagit en liten paus i ridningen på ridbanan och mest promenerat Galishimo ute nu. Vi har vandrat på lite olika turer och bara tittat oss omkring.  Han har bland annat gått under en vägtunnel med livlig trafik ovanpå, och över en mindre bro. Vi har bara haft det skönt och lagom spännande på våra promenader och gott sällskap. Sedan har jag sett till att ha med mig kameran emellanåt för att ha den beredd ifall det dyker upp något vackert i det norrländska novemberljuset... det gjorde det...

Det är väl fortfarande för tidigt för att säga mirakel... men jag har träningsvärk i hela kroppen. En sådan där skön träningsvärk, som jag inte haft på flera år. Varför har jag träningsvärk då..? Jo, det går inte tungt att röra sig längre. Det går av bara farten. Som... förut.. för flera år sedan.  Och när det är lättare att röra sig, då rör jag mig ju givetvis mer. Och det är inte kroppen riktigt van ännu.. det förklarar träningsvärken... Jag hade ju glömt hur det var. Jag kan till och med jogga igen! Jag gjorde det igår! Jag får inte den här känslan av att bli tyngre och tyngre för varje steg utan blir rosig om kinderna och gör tempoväxlingar och njuter. Korta sträckor givetvis. Bara på lek. Ingen press.. För tidigt för att säga mirakel... Jag var ute och gick med Galishimo i två timmar efter en mysig vandringsled idag, tillsammans med två ridande tjejer, och när jag kom hem så tittade jag längtansfullt efter om simhallen var öppen, eftersom det hade passat med lite simn

Jag vaknar och känner mig Helt utvilad. Helt. Utvilad. Jag tittar på klockan och ser att den är 06.00 och att väckaren inte ringer förrän klockan 07.00. Jag sträcker på mig, fixar en kopp te och tittar lite på TV för att starta igång dagen. Jag drar på mig mjukisbyxor och vinterjacka och knallar ned för trapporna i och ut i kylan. Jag drar igång kupévärmaren i bilen så jag har en varm mysig bil att åka till jobbet med. Lägenheten är välstädad till skillnad från det vanliga fredagskaoset: Under torsdagar och fredagar brukar jag drälla lite saker omkring mig eftersom jag "tar det på helgen i stället". Men nu är det fint. Tomt. Undanplockat. Jag har bäddat sängen varje morgon. I november. Det måste vara det där magnesiumet...

Ända sedan jag flyttade till Västerbotten år 2011 så har jag haft ryckningar i ansiktet. Inte sådant som folk brukar märka av, men själv kan jag bli väldigt besvärad. Nästan alltid på nätterna har det ryckt i näsan. Jag hade en fyra månaders period då det ryckte i ena ögat, och det försökte jag dölja genom att inte titta rakt på andra människor när jag pratade med dem. Av dygnets 24 timmar så kanske jag besvärades av ryckningar fem timmar. Det har alltid varit värst när jag ska sova. Jag har ringt sjukvårdsupplysningen för det men inte fått något svar. Så jag tänkte att det bara är att lära sig leva med det. Jag har också haft ganska långa bekymmer med sömnen efter separationen för 18 månader sedan, och när hunden avlivades. Jag brukar somna in men vaknat mitt i natten och inte kunnat somna om. Jag har tänkt att det varit stress. De senaste veckorna har jag sovit en hel natt som vanligt men ändå inte känt mig utvilad, som om jag knappt sovit alls. Det mesta i livet har gått väldigt b

Med en spännande arabhäst och ett roligt bildredigeringsprogram...  kommer jag någonsin att ha tråkigt igen?  Ever...?!? .

Ja, som ni ser på min blogg så kämpar jag på med dendäringa datamackapären. Nymodigheter som Fireworks och vettenstämpel och konstigheter. Jag blir jätteivrig och får ont i huvudet när jag inser vilka möjligheter som finns, och vad jag ännu inte kan. Men med hjälp av John har jag gjort en logotype att ha på mina bilder... Siluetten är en urklippt bild på mig och Galishimo!