Livet är förändring

  Ridningen fortsätter att bara gå bättre och bättre. För varje vecka blir Galishimo lite starkare, lite stabilare, lite lugnare. Jag njuter verkligen av honom. Jag gläds över att ha fått en så fin arabhäst.  Idag arbetade en traktor i närheten och det körde en fyrhjuling utanför banan och i maskinhallen hamrades det och skruvades. Han skyggade ett par gånger och råkade även snubbla ned på knä när han tappade balansen då han blev rädd för något. Men det är verkligen småpotatis nu och det känns som att han bara behöver två sekunder på sig att sansa sig och återgå till uppgiften. Jag behövde aldrig vara rädd och kunde lita på att han gjorde sitt allra bästa. Vi galopperade och jag tränade upp hans styrka precis enligt den plan jag hade. Och det känns verkligen som att han ger precis allt han har, för att allt ska bli rätt. Vilken underbar, underbar unghäst han är.  .

"If there ever comes a day when we cant be together, keep me in your heart, I´ll stay there forever"   - Winnie the Poh

Igår var det en sådan där dag då jag kände mig lite snuvig, sliten och i behov av att lägga mig i sängen tidigt, se på TV, och bara återhämta mig. Från livet. Sådär som folk behöver ibland. Detta fungerade i ungefär en halvtimme. Jag låg där i min smurfblå mysdress och vickade på tårna och tittade på matlagningsprogram på TV. Sedan dök det upp ett ord, sådär i förbifarten, i mitt huvud. Ett ord som jag försökt att undvika eftersom det väckt lite oroskänslor och därför förtryckts till "att-göra-sedan"-avdelningen i hjärnan. "Bilförsäkring." var ordet. Helt obegripligt ord. Sedan kom nästa ord. "Trafikförsäkring." Lika obegripligt som ordet Bilförsäkring och jag kan för mitt liv inte begripa skillnaden mellan Bilförsäkring och Trafikförsäkring. Sedan började kallsvetten göra sig påmind och jag letade frenetiskt i mitt sinne för att försöka komma ihåg när jag senast betalade min Bilförsäkring... eller var det Trafikförsäkringen... eller...? Så. Ut på Goog

Idag var Galishimo svår att sitta kvar på. Detta beror sannolikt på att jag inte ridit honom på en vecka, så jag hade mig själv att skylla. Det var bara att hålla sig i "paniksnöret" och låtsas som det regnade. För övrigt tror jag att Paniksnöret är en av de bästa presenter jag fått. Det är från min medryktare Mari. Förutom att det är lättare att sitta kvar så drar jag honom aldrig i munnen när han brallar eftersom jag sliter förtvivlat i Paniksnöret i stället. Han lugnar ändå ned sig själv och slipper få ont i munnen. Paniksnöret är den där lilla läderöglan som ni ser längst fram på sadeln. Jag kan hålla i den med ena handen samtidigt som jag rider. Ärligt talat börjar lädret bli lite nött av allt hållande nu. Toppenbra! När äntligen ett annat ekipage kom på banan så vågade jag galoppera lite med honom för att få ur honom lite överskottsenergi. Då sätter han av med en fantastiskt fin och rund galopp. Som om det var vad han väntat på hela tiden. Varv på varv. Vi övade a

Idag har jag inte ridit, nej. Galishimo var livrädd för alla spöken då vi var ensamma på ridbanan i mörkret, ute i blåsten. Men jag gick tålmodigt med honom i en timme och berömde honom när han slappnade av, men för det mesta gick han spänd och stel och med oroliga ögon. Nåja. All tid och allt tålamod som jag lägger på honom får jag tillbaka. Han är en ärlig häst som älskar att göra rätt. Då måste jag visa att jag är beredd att kämpa för honom också. Om än "kämpandet" innebär att man är ute och vandrar i mörkret en timme och lugnt förklarar att mörkret inte gömmer några spöken. Till slut blev han faktiskt lugnare. Nåja. All tid jag lägger på honom ger ju avkastning. Det vet jag sedan tidigare. (Öhum. Borde kanske inte använda ordet "avkastning" nu när jag tänker efter... ) .

Jag har faktiskt inte orkat rida alls på denna vecka. Jag har tömkört honom två dagar och busat med honom en dag. Ska sätta igång snart men jag har varit väldigt trött. Jag klev inte upp ur sängen mer än nödvändigt i lördags. Från början försökte jag åtgärda tröttheten genom att gnälla, men det fungerade inte. Nu har jag solat solarium två gånger, vilat, promenerat, och ätit Magnesium. Jag tror faktiskt det fungerar. Snart är jag uppe i sadeln igen på min fantastiska lille kille!

Det är nu fem månader sedan Terven dog och det börjar kännas lite bättre. Idag tog jag en av våra promenader till de bortre dammluckorna, utan att känna den där kvävande tomheten. Det har inte blivit många promenader utan henne, och de få promenader jag har gått har jag blivit lite ledsen. Men idag kunde jag njuta av den fuktiga höstluften och naturen utan att känna vemod. Sedan har mina två brorsbarn träffat Galishimo. De är åtta och elva år. Jag visade dem hur man får Galishimo att backa, när man står bredvid honom på marken, och hur han galopperar om de säger "Galopp!" åt honom, samt hur de får stopp på honom, vilket är nog så viktigt. Galishimo var en villig deltagare och gjorde som de sa, till deras förtjusning. Han busade till det då och då, med att nafsa lite i jackor och gnaga på grimskaftet, men annars kunde jag inte vara annat än stolt över både brorsbarn och unghäst. Tänk att man är faster till så stora barn!