Livet är förändring

Det är nu fem månader sedan Terven dog och det börjar kännas lite bättre. Idag tog jag en av våra promenader till de bortre dammluckorna, utan att känna den där kvävande tomheten. Det har inte blivit många promenader utan henne, och de få promenader jag har gått har jag blivit lite ledsen. Men idag kunde jag njuta av den fuktiga höstluften och naturen utan att känna vemod. Sedan har mina två brorsbarn träffat Galishimo. De är åtta och elva år. Jag visade dem hur man får Galishimo att backa, när man står bredvid honom på marken, och hur han galopperar om de säger "Galopp!" åt honom, samt hur de får stopp på honom, vilket är nog så viktigt. Galishimo var en villig deltagare och gjorde som de sa, till deras förtjusning. Han busade till det då och då, med att nafsa lite i jackor och gnaga på grimskaftet, men annars kunde jag inte vara annat än stolt över både brorsbarn och unghäst. Tänk att man är faster till så stora barn!

I arabländerna blir man allt bättre på amerikanska och det börjar poppa upp lite texter och filmklipp som jag faktiskt kan följa med på. Det är ganska intressant En arab ställde frågan: "Låter du din häst skämta med dig eller kräver du alltid respekt? Om du alltid kräver respekt så blir du inte särskilt rolig att umgås med. Du och din häst har rätt att skämta med varandra. Ni har rätt att känna er bekväma med varandra." Det var lite kul. Så tänker vi inte alltid i Skandinavien. Där är det ganska högt "respekt"-tänk. Galishimo skämtar och busar dagligen med mig och ibland känner jag mig lite dum som inte kan hålla masken och börjar skratta åt honom... men jag borde tänkta tvärtom och uppskatta att jag har en häst som gillar att lätta upp stämningen. Exempel på bus är att han försöker ta av mig ryktborsten eller drar loss karborren på jackans ärmslut. Ibland när han går efter mig så lägger han mulen i nacken och så blåser han ut luft, det kittlar hejdlöst och det

Ibland känner jag att jag måste förklara mig lite. Jag är 33 år. Jag har aldrig varit gift, jag har inga barn. Det blir lätt så att jag känner att jag måste förklara mig, inte alltid inför andra men ofta konfronterar jag mig själv. Varför anstränger jag mig inte mer för att skaffa barn? Tänk om jag ångrar mig senare i livet? Varför satsar jag så mycket tid och kärlek på en mindre häst utan varken tävlingsstam eller dressyrgener? Vi lär ju inte sopa tävlingsbanorna direkt. Själva grejen är att jag vet inte. Jag vet inte. Jag har ingen aning om varför jag inte har barn och varför jag gör dessa prioriteringar. Men å andra sidan, hur ofta frågar man en gift trebarnsmamma varför hon satsat så mycket på att föröka sig? Varför hon uppoffrar sig själv för det? Hon kan säkert inte förklara den drömmen heller.

Jag har funderat lite på om jag ska köra in Galishimo eller inte. Nackdelen är att vi utsätter oss för ganska stora risker. Dels kan han ju bli rädd och skena med vagnen och råka ut för en olycka, han har ju inte visat sig vara världens stabilaste häst. Det finns ju också en risk att jag lånar en vagn som han totaldemolerar, med ekonomiska konsekvenser som följd. Fördelen: Det är roligt att köra häst. Jag kom fram till att man behöver ju inte se slutmålet som det viktigaste, det är säkert nyttigt för honom att göra något annat än galoppera på volt ett tag. Jag rådfrågade Anette om hur jag skulle kunna gå tillväga. Hon föreslog att han kunde dra en draglina med en rasslande kedja kring fötterna. Om han klarar det utan att bli rädd, så kan man ju bygga upp det med två rasslande kedjor, en på vardera sida. Funkar det, så kan man ju bygga på med mer skrammel och kanske två "pinnar" liknande skaklor, så småningom. Det finns mycket man kan göra innan man kopplar på en vagn. S

Vem bryr sig om att sommaren är borta och att oktober kommit med sitt mörker och snöslask? Livet leker. Och mitt arabiska fullblod blir bara stadigare och tryggare. En riktig gentleman. Han är ett självklart ljus i höstmörkret.

Jag har inte hälsat på John på länge, men spenderade en hel del tid hemma hos honom i helgen. Han har nämnt att grannen skaffat en hundvalp, varpå jag efter kaffet skämtade med ett:  "Nämen man skulle kanske behöva en hundvalp nu efter kaffet?!"  Till min förvåning gick John genast upp ur soffan och hämtade en bedårande söt hundbäbis från grannen. Det var nästan så man kunde misstänka att han gjort det förut. Det gick alldeles för lätt och utvunget, eller vad man nu ska kalla det. Om jag inte visste bättre så skulle jag nästan säga att det gick lite som på .. rutin... Valpen såg inte heller direkt ut som att han utforskade helt nya marker heller, när han tassade in i hallen... Gud vad jag gosat med den valpen. Den är nästan söndergosad. Jag har burit honom och pussat honom och dragit in all valplukt i näsan lika frenetiskt som om en knarkare med abstinens. Det är lite oklart vad valpen tyckte om detta. Men underprioriterat. Hundvalpar måste lära sig

Dessutom filmade hon hans högra galopp som bara blir finare och finare.... Tänk att man kämpat så hårt och så länge... bara för att det ska se enkelt ut och utan ansträngning... Säger man inte emot sig själv där, på något vis...?