Livet är förändring

Jag skakar i benen och blundar. Galishimos blod rinner över stallgolvet. Han är drogad och ser inte ut att lida. Men jag lider. Jag blundar och stryker honom monotont över pannan. Sedan tittar jag igen och ser den lilla strilen blod från benet och hur pölen blivit ännu större. Veterinären vandrar runt, kliver över blodet för att inte få blodiga skor. Janne hållet stadigt fast Galishimo och Ida assisterar där det behövs. Blodfläckarna blir fler och fler och de kliver över och runtom. Och vad gör jag? Blundar och gråter, igentligen inget annat. "Jag orkar inte stå kvar, jag måste gå..." Mumlar jag mellan snor och tårar och går it, går därifrån, begraver ansiktet i händerna. Jag kan gå. Jag måste inte orka. De andra orkar åt mig. De pratar och fixar och klappar. "Det här händer. Det här händer." Tänker jag. Jag vandrar runt och ringer lite samtal och när jag kommer tillbaka håller golvet på att spolas från blod och Janne busar lite med Galishimo. "Jag kan inte

Jag har fattat ett beslut. Nu, efter fem privatlektioner, har jag bestämt mig för att sluta rida för den portugisiske proffstränaren. Jag har helt enkelt inte utrymme att känna mig korkad, just nu. Jag är för sårbar. Jag kan inte bygga ihop mig själv och bygga upp ett liv, ha en kris i livet, och samtidigt betala en massa pengar för att känna mig dum. Jag har ju inte heller sådär kanonbra ekonomi heller. Vi har gått igenom styrning, samt gångarterna skritt-trav-galopp och arbete på volt. Det kan jag finslipa på i ett år eller så. Och det var ju igentligen inga nyheter. Tränaren verkar vara nöjd över min sits och ridteknik också. Det största problemet han ser är uppenbarligen min personlighet och problemet med att jag blir stressad av nya övningar. Nej. Jag orkar inte känna mig dum just nu. Jag har inte råd med det. Mår jag lite halvkasst så får jag hushålla noggrannt med den lilla inspiration jag har. Om någon där ute är sugen på att amatörträna mig, för en liten slant, så är ni vä

    Träningen med Galishimo gick jättebra. Galishimo skötte sig kanonfint. Han är ju lite ostadig i formen men vi hittar alltid rätt knappar emellanåt. Vi tränade även galopp och han skötte sig underbart. Underbara fina häst. Bästa hästen i världen. Jag sa bara "Galopp" till honom och så höll jag fast mig och han galopperade fint och taktfast dit jag styrde honom. Varv på varv. Så lydigt och fint. Jag var så stolt att jag ville spricka. Här galopperar jag runt, på honom! Som jag ridit in själv. Men tränaren grimagerade illa åt mig på slutet. Det är ett litet problem att jag är grymt osäker och måste samla mig innan varje övning. Varje ny grej skapar en oroskänsla hos mig. Jag kan inte hjälpa det. Det tar tvärstopp och antingen gör jag övningen fel eller så stannar jag och vill göra den i skritt, först. Så fort vi ska göra något nytt så blir jag lite ställd. "Why are you so mentally blocked?! Why dont you just change the exercises as i tell you?! Why do

...fick jag när jag fick detta på en messageboard...

För ett år sedan vägde jag nästan 70 kilo och kände mig för otymplig för att gå på gymet. Delvis var det mitt ansvar, men relationen med exet passade verkligen inte mig och det påverkade mig varje dag. Jag var ledsen över att ha "förlorat mig själv" och jag sökte tröst hos Galishimo. Men jag föll av och blev rädd för att rida in honom, och det genererade ju också en hel del ångest. Det har ju känts hopplöst ett tag nu, men jag har verkligen behövt stanna upp och gråta ur mig. I helgen har jag verkligen stått stilla, tagit en titt på  mig själv, och sett hur långt jag kommit.   Jag och Galishimo kommer att träna för den portugisiske proffstränaren idag också. Jag testkörde Galishimo i fredags och då gick han bra.  "Its not about the horse. Its about you." sa tränaren senast, och jag blev inte överraskad. Alls. Jag ser fram emot dagens träning. Jag är inte lika nervös som innan.     Men först... GYMET. Där mitt verkliga jag hör hemma. Där mitt verkliga

Jag har upptäckt att jag kan ta energi från tre källor.   Oron Dels kan jag få energi från oro och rastlöshet. Det blir en slags oäkta energi. Den är lite fejkad. Den kommer från något annat, och i många fall från något slags yttre eller inre tryck. Jag gör något för att jag "måste" och inte för att jag "vill". Eller för att jag inte klarar av att stå stilla. Eller för att jag undrar vad andra ska tro om mig om jag låter bli.   Den typen av energi har nog min kropp ett inre motstånd ifrån, och om jag använder mig för oaktsamt av den energin så slår kroppen ifrån. Då kan jag bli arg, ledsen, trött eller håglös. Jag har ju självklart (precis som alla andra) varit tvungen att använda den energin till viss del, men när det börjar bli den övervägande energikällan så är jag på fel spår och då kan jag inte prestera längre.   Sökandet efter lättnad Eller så får jag energi att utföra något för att kunna uppnå en inre "lättnad", för att något snur

Alltså. Jag har inte kontroll på mitt humör. Alls. Det lever sitt eget liv. Efter en jättejobbig morgon, och under en jättejobbig arbetsdag, så insåg jag att jag faktiskt inte fixar att vara på jobbet i åtta timmar. Jag kan bara inte koncentrera mig. Jag är för ledsen. Jag krisar verkligen. Jag tog en lunch med fina Angelica som lyssnade tålmodigt på mina argument om varför livet är över. Det hjälpte för stunden, men långt ifrån helt. Jag tog ut mina allra sista extratimmar och skyndade mig hem så snart jag kunde. Och grät. Och grät. Och grät. I badkaret. I min ensamhet. Och ynklighet. Jag kände den här riktiga djupa formen av självömkande, och den riktiga sorgen över " Känslan Av Samhörighet" som gått förlorad. Jag hör inte ihop med någon. Jag står helt själv. Och det känns för jävligt. Samtidigt ser jag ingen annan utväg just nu. Än att stå ensam. Så jag grät och grät. Och kom plötsligt på att " Jajustja. Jag har inte cyklat med min racercykel på två år. De