Livet är förändring

Jag hälsade på Helikopterkillen och tog mig en kort löptur i det lokala elljusspåret hos honom. Så skönt. Det regnade lite ute och var dimmigt men det var verkligen skönt. Kroppen känns stabil och löptekniken känns helt okej. Jag njuter av varje steg. Man tror att det automatiskt blir kallt, om man springer i regn, men det är inte nödvändigtvis så. Ett bra och kort tempo blir man inte nedkyld av. Men mjölksyretröskeln är en helt annan femma. Jag börjar snabbt flåsa och måste gå emellanåt. Men det spelar inte så stor roll om jag ändå springer värdigt, mellan flås-attackerna. Mjölksyreomsättningen har alltid varit min akilleshäl. Men den ska jag nog kunna pressa ned! Sedan återhämtade jag mig med... tårta! Mycket bra återhämtningsfika. Sedan så började jag löjligt nog längta efter Galishimo. Det är kul att åka iväg hemifrån ibland och hälsa på andra, särskilt med tanke på att jag ännu inte fått en möbel till min etta. Helikopternisse är jättesnäll. Men Galishimo finns ju där

  Det har känts så tufft med Galishimo ett tag nu. Ända sedan kurstillfället för snart en månad sedan så har han känts explosiv och osäker. Han blev uppskruvad och bockade, som ni minns.         Några dagar senare bytte han taktik och vägrade gå framåt och vägrade definitivt att trava. Hela tiden gick han i någon slags spänd, hög, trippande form med putande rumpa, likt en get. Som om han tittade på molnen. Ingen bild på det, dock. Det räcker med att uppleva eländet, jag vill inte föreviga det. Och han gick definitivt inte åt samma håll som jag styrde. Absolut inte. Det kunde ju vara farligt. Att gå överallt. Bäst att hålla sig så nära utgången som möjligt.   Men ikväll var jag ju ute själv med honom, ute på ridbanan. Och till min stora förvåning så var han rätt så trevlig, faktiskt. Lite tveksam var han, och han frös fast två gånger och vägrade trava, men annars så gick han på ett ungefär dit jag styrde. På ett ungefär, alltså. Den fantastiska "get-formen"

Ikväll blir det att börja rida igen. Nu har jag slarvat med ridningen ett tag. Eller slarvat och slarvat, jag har inte orkat. Det är sömnbristen och alla förändringar som gjort att jag tappat fokus ett tag. Det har bara varit lite för mycket. Men jag hade ju tänkt mig att Galishimo kommer att leva länge, så en veckas riduppehåll hit eller dit spelar nog ingen större roll, i det långa loppet.       Puss!   .

  I helgen så städade jag ur det lilla huset jag bott i under tiden som jag letade en etta i stan. Det kändes lite tråkigt att säga hej då till huset men det blir billigare med ettan. Jag har börjat prata med exet om bodelning nu när känslorna lagt sig lite för oss. Det ser ut som att jag kan få bra hjälp med att införskaffa möbler hem till mig. Så det är hoppfullt. Jag tror inte jag sovit åtta timmar på en natt sedan sex veckor. Har ständigt känt mig lite uppskruvad och har haft svårt att få ro i kroppen. Vilken resa jag gjort denna vår... Flytta. Bo tillfälligt på olika ställen. Fixa banklån, åka på budgivningar och förlora gång efter gång, få ångest över bostadsmarknaden, sörja relationen. Sörja sambon och att vi inte fick ihop det, hur mycket jag än försökte. Sedan har jag stått här, mitt i livet, halvrisig, utmattad och osäker på framtiden. Det finns inget så jobbigt som att vara osäker på framtiden. Kommer jag att bli ensam? Kommer jag att må dåligt? När kan jag sova s

Jag får ett sms på slutet av jobbdagen: "Jobbar du länge till? Jag tänkte att jag kanske skulle kunna landa nära dig, om du vill ses?" Sagt och gjort. Jag går hem, tittar på klockan och går sedan ut till närmaste större gräsplätt och hör mullret från helikoptern. När den landar inför joggare och cyklister så känner jag mig viktigast i världen. Att bli upplockad så här! Helikoptern landar i ett muller och rotorbladen blåser upp lite gräs omkring den. Han öppnar dörren och vinkar in mig i helikoptern utan att stanna motorn. Vi flyger över staden och jag pekar på min arbetsplats. Men jag blir faktiskt lite blyg och får svårt att prata inledningsvis. Han verkar så snäll. Så bussig. Han flyger hem, parkerar helikoptern i hangaren, och bjuder mig på hemlagad mat, låter mig inte diska något, och sedan skjutsar han mig med bilen tillbaka till min lägenhet. Klockan sex nu på tisdagkvällen har han plockat upp mig och klockan nio är jag hemma igen. Så jag ska orka jobba. Han också

Helikopterpiloten, som bjöd mig på en helikoptertur förra helgen, tyckte att jag skulle hänga med och paddla lite fors-kajak. Ja det kan man ju. Låter ju bättre än att sitta ensam i en tom etta utan möbler och fundera på hur livet gick så här. Mest fotograferade jag Piloten och några jätteduktiga tjejer som verkligen lekte med forsen och strömmarna. En tjej låg på världsmästarnivå och såg ut att kontrollera forsen mer, än tvärtom. Hon och en annan tjej visade mig en liten barack full med utrustning och gav mig allt jag behövde för att pilla runt själv med en kajak. Jag skvittrade lite försiktigt runt. Där det var lugnt vatten. Lite efter kanten. Fram och tillbaka, försökte få kontroll över den lilla kajaken. Jag blev ivrigt påhejad över denna fantastiska prestation... Efteråt så blev jag lite nyfiken på att bli bättre. Eller nyfiken på vatten. Jag tyckte ju om att simma utomhus med våtdräkten, när jag tränade triathlon. Innan jag träffade exet. Kanske borde jag leta upp våtdr