Livet är förändring

Nu är hela historien klarlagd om hur jag fick min bostad. Kvinnan som sålde bostadsrätten var djupt troende och det uppdagades senare under gårkvällen att hon hade ett väldigt stort hjärta. Hon hade -tillsammans med några församlingsmedlemmar-  bett för att rätt person skulle köpa bostaden under helgen. Hon hade bett för att den som skulle bo där skulle vara ”rätt”. Hon ville låta magkänslan styra vem som skulle bo i bostaden.   Hon fick flera mail om intressenter på bostaden men reagerade då hon såg mitt efternamn (Bildström). En av hennes tidigare goda församlingsmedlemmar hade haft samma efternamn (faktiskt min farbrors fru) och hon blev genast nyfiken på vem jag var, och om vi kunde vara släkt. Dessutom hade jag lite kort skrivit till henne att jag var nyseparerad, och att jag var angelägen om en snabb affär. Det reagerade hon också på då hon också gått igenom en uppslitande separation.   Så. Hon kom på, att det måste vara jag som behövde bostaden. Hon ville helt enkelt a

Nästan 3000 gånger har min blogg blivit läst denna månad. Helt galet. Nästan hundra gånger per dag har någon gått in på min blogg. Helt otroligt. Måste ju säga att det känns ganska tryggt att veta att jag inte är ensam. Nu har jag förlorat budgivning nummer sex. Budgivningen gjorde ett uppehåll över helgen men satte igång igen på måndagmorgon. Jag fick en knut i magen men försökte kämpa vidare. Jag kunde ju prova att ringa en privat dam som valt att inte anlita mäklare. Världens finaste röst hade hon. "Jamen självklart måste du ju få någonstans att bo. Jag vet hur jobbigt det är med separationer, jag separerade själv för en tid sedan. Den här ettan, som jag säljer för min dotters räkning, får du första tjing på, det är bara att komma och titta." sa hon varmt. "Är det sant?" frågade jag. "Javisst. Du får köpa den om du vill. För priset du erbjöd." "Är. Det. Sant?" frågade jag igen. Hon skrattade lite. Sådär som man skrattar när man blir g

Trots allt, så kan man inte låta bli att le åt Galishimo. Jag åkte till stallet på fredagkvällen och träffade Michaela. "Kan jag få låna din stora, bombsäkra häst, så kan du rida min lilla pigga häst? Vi kan ju rida ut!" föreslog jag. Michaela är nämligen väldigt modig och har agerat testpilot förut. Detta gick hon med på. Och min lilla pigga häst skötte sig utmärkt! Jag vet att han ser fruktansvärt liten ut på filmen. Men jag satt på ryggen på ett MONSTER, och filmade. En enormt stor häst. Åtminstone i mina ögon.. Men han tyckte verkligen att det var spännande, det här med uteritt...

Ja, de här bilderna säger väl mer än det mesta.. Jag är så otroligt stolt och glad över min häst och jag är så tacksam över att han finns. Han är verkligen anledningen till att jag skrattar, kämpar och orkar just nu. Han är ju bara för underbar! Har inte fyllt fyra ännu och är ändå så fin...

Jag har nu förlorat min femte budgivning. Jag har budat på små lägenheter och börjat bli plågsamt medveten om att bostadsmarknaden inte var som jag trodde. I de flesta fall är utgångspriserna alldeles för låga och de flesta slutpriser ligger på det dubbla. Jag har fast tjänst och hyfsad lön. Jag har jobbat i åtta år och aldrig varit arbetslös eller sjuk i mer än en vecka. Jag har inga skulder eller anmärkningar. Jag har gått till flera banker och fått helt avslag från en bank, den andra banken gick med på 400.000. Jag börjar inse att den summan inte täcker för en etta. Den typiska motbudaren just nu verkar vara köpstarka äldre föräldrar som köper bostäder till sina barn. Jag har inte en suck. Inte en chans. Två av bostäderna jag budat på har varit i direkt impopulära områden som var väldigt billiga för bara tre år sedan, men nu är det kört, åtminstone för min del. Jobbet går inte heller bra, jag har jobbat i sex år på andra platser i samma bransch men här kommer jag aldrig riktigt in

Stämningen i stallet har förändrats märkbart, de senaste veckorna. Förut fick jag höra kommentarer som gjorde riktigt ont att höra: "Det är inte bra att du håller fast vid en unghäst du inte kan hantera" "Man får inte vara rädd när man hanterar unghästar, det blir bara värre då." "Du borde sälja honom och köpa en erfaren läromästare i stället." "Du kanske skulle lämna bort Pålle till någon som faktiskt kan rida honom? Så tar du tillbaka Pålle efter några månader. Ni är ingen bra kombination." De senaste tre gångerna jag varit i stallet har jag hört följande kommentarer: "Är det okej om jag tittar en stund. Så fin han är!" (från en hoppryttare) "Nämen vad FINT han går!" (från en dressyrryttare) "Kan jag inte få titta på er någon kväll? Det skulle vara så intressant att se!" (stallkompis) "Neej, du ska alltså inte rida ikväll? Vad synd, jag hade gärna tittat på er en liten stund..." (hopprytta

Jag såg min sambos bil utanför hans jobb, så jag passade på att åka till bostaden för att se om han lagt någon post till mig i brevlådan. Nyckeln har jag fått lämna tillbaka sedan länge. Grannarna som jag alltid glatt pratat med tittade generat bort. Den pratglada tanten som alltid vill prata allt för länge, skyndade sig att locka in hunden, efter att hon kort hälsat på mig. De vet inte vad de ska säga. Jag går förbi min egen rabatt som jag planerat inför våren och mina egna lyktor och krukor jag ställt fram, och jag rotar i min egen brevlåda som om jag vore en tjuv. Jag går alldeles för stelt och spänt för att det inte ska synas på långt håll att det är fruktansvärt känslosamt, att jag inte vill vara där. Innanför finns bostaden som jag själv renoverat, vartenda rum, där står alla möbler jag själv valt ut. Jag känner så starkt att det här är mitt hem men ändå känner jag mig som en främling som rotar. Hjärtat brast när jag tänkte på att världens finaste lilla strävhåriga tax trol