Livet är förändring

Den senaste veckan har allting varit sirap. Jobbet har varit sirap. Verkligen jättesirap. Jag väntar på förstärkning för att få mina arbetsuppgifter att fungera och har fastnat med en känsla av att stå ensam på en öde ö och vänta på en räddningsbåt. Det har inte varit roligt. Träningen med Galishimo har också varit sirap. Ju mer avspänd han blir, ju dåligare sitter sadeln när jag försöker klänga på den. Så sadeln börjar glida åt sidan när jag försöker sitta upp. Stigbygeln drar ned sadeln ur sitt läge när jag tynger min vikt på den. Så Galishimo tycker inte att uppsitningsträningen är sådär jättekul längre. Inte jag heller. Jag är trött på denna oändliga inridnig. Det flyter liksom aldrig på. Projekt köttbulle går inte sådär fantastiskt heller. 67,7 kilo väger jag nu. Två kilo mer än när jag startade mitt projekt att gå ned i vikt. Det har i alla fall slutat skena uppåt. Men nu verkar "Projekt Köttbulle" i första hand gå ut på att jag ska återfå min "startvikt"

Jag har några osorterade intryck från helgen som jag inte riktigt fått ordning på. 1. Sambon bjuder mig på First Hotel i Örnsköldsvik, på torsdagskvällen. Vi har åkt bil från Skellefteå direkt efter jobbet. Vi somnar det första vi kliver in i hotellrummet. Sedan vaknar vi, äter frukost och drar vidare. Sammanlagda vakna tid på hotellet var nog ca 40 minuter. Det var dyra 40 minuter. Vi kunde väl ha sovit mindre. Eller åtminstone vaknat till någon gång på natten. Så man hann vara medveten om att man var där, liksom. 2. Jag sitter på Barista i Gränby Centrum, Uppsala, och pratar glatt och energiskt med min gamla kollega Sandra, från Östhammartiden. Vi myser med Kaffe Latte och har inte bråttom någonstans. Regnet slår mot rutorna på Cafeet, och jag är så lycklig över att få återse Sandra. (Vid denna tidpunkt spelar sambon tydligen golf i hällregnet på Sveriges finaste golfbana. Plask.) 3. Jag och min gamla träningskompis Karin går på en djuraffär (Uppsala) och Karin suckar när jag f

Jag ska ta en paus på ett par dagar med Galishimo. Men innan dess tänkte jag försöka ta mig upp i sadeln. Jag har ju hoppat i stigbygeln ett par gånger och han verkar tycka detta bökande är okej, nu. Efter att sadeln nästan glidit runt magen på honom så bestämde jag mig för att gå och hämta en pall. Samma pall som jag använt förut när jag hängt på Galishimo. "Och vad fan gör du där uppe?!" frågade Galishimo när jag ställde mig på pallen. "Jag står på pallen, bredvid dig. Det har jag gjort jättemånga gånger." svarade jag. "Du, tror du inte att jag skulle KOMMA IHÅG DET?!" sa Galishimo och tittade på mig med Crazy Eyes. Detta var tydligen fullständigt nytt för honom. "Jo. Jag har gjort det förut. Förra vintern. Massor av gånger. Tror jag gjorde det en gång förra veckan också. Fast då låg jag över sadeln. Då stod jag inte ovanför dig. Du brukar inte bry dig om mig alls. Du brukar inte ens titta på mig. Jag blev glad om du ens riktade ett öra mot m

Jag mådde dåligt förra veckan och tränade inte. Jag jobbade inte heller heltid. Det fanns inte så mycket ork i varken kropp eller knopp så det blev vila i stället. Och Galo. Samhället är inte anpassat för sådana som mig. Antingen är man frisk eller så är man sjuk. Antingen så kan man jobba 8 timmar per dag eller så ska man sjukskriva sig när det är för sent. Jag är en sån där som blir halvkrasslig emellanåt. Hur som helst. I fem veckor joggade jag två mil i veckan och så blev det en återhämtningsvecka. Nu var det bara att sätta igång igen. Jag kom på att jag borde skriva in mig på gym igen så jag hade en varm och torr plats att hänga på om jag inte ville springa ute. "Vilken tur!" sa receptionisten käckt, när jag skeptiskt stegade in i gymet. "Du får 12 kronor rabatt per kilo kroppsvikt just nu. Det är bara att väga sig!" sa hon och pekade glatt på vågen. Jag stirrade skeptiskt på vågen. Sedan stirrade jag skeptiskt på henne. Jag försökte resonera med mig själv

"Varför sätter du dig inte upp i sadeln?" frågar sambon. "Nja. Jag tänkte att han skulle vänja sig vid att jag klänger i sadeln först." svarade jag. "Varför det?" undrade sambon. "Så han inte blir överraskad och rädd den dagen jag sitter upp." Sambon är tyst en stund. "Är inte det ungefär som att knyta på sig och knyta av sig joggingskorna hela tiden, i stället för att öppna ytterdörren och sticka ut och jogga?" Jag tittade lite förvirrat på honom. "Ja. Något i den stilen." svarade jag. Om man exempelvis är rädd för joggingskor så kan det väl räcka med det...

Jag tog Galishimo till ridhuset och ställde honom vid pallen. Nu har han sprungit runt med sadeln litegrann så nu går vi till steg två: Klängandet. Sambon tittade på oss, jag tänkte det blir säkrast så. Han har ju ett Rambo-jobb och kan hjärt -och lungräddning, samt stoppa blodflöden vid skottsår. Samtidigt som han ringer räddningstjänsten och tar emot en förbipasserande svimmande tant, samt stoppar trafiken med foten. Han är utbildad på sådant. Tänker jag mig. Sedan klängde jag, ruckade på sadeln, hoppade och tyngde mig över sadeln. Galishimo tittade inte på mig. "Hallååå kolla hääär!" försökte jag och viftade med händerna i hans ögonvrå. "Jag hänger ju bakom dig! Ovanpå dig! Är det inte helt crazy?!" försökte jag. Galishimo var mer intresserad av husse och tittade nyfiket på honom i stället. Mina viftande händer i ögonvrån verkade han vifta bort som om de vore irriterande flugor. Husse stod tio meter bort för att inte störa oss i detta gastkramande projek

Nu tycker jag att jag fått en bättre känsla för Galishimo. Jag tycker han är lite lugnare och lite mer positiv till arbete. Han har inte skenat i panik på två månader och han lugnar ner sig snabbare om något oroar honom. Jag har nästan tömkört honom 100 gånger så han verkar mycket mer bekväm med att ha en stramande gjord runt magen. Så nu är det dags igen. Nu ska jag börja försöka hänga på honom.  Små steg i taget.