Livet är förändring

Något går fel när jag har PMS. Det blir liksom inte den effekt som det en gång hade. Per går förnöjt omkring och strosar runt i sin egen takt och sticker mig lite choklad med jämna mellanrum. Så fort jag säger något, påpekar eller kommenterar något så svarar han kärleksfullt: "Nämen älsklingen, så illa är det inte. Det är dina hormoner!" En dag i månaden så blir han immun från att bli utröstad. Ungefär som i Robinson. "Ingen fara älsklingen. Det är dina hormoner."  säger han nöjt. Trots att jag vill rösta ut honom.   "Jamen du säger ju att du har plockat upp här hemma och jag ser ingen skillnad på lägen..." försöker jag. "Hormoner!" "Nämen jag försöker ju säga at..." "Hormoooner älskling! Hormoner! Vill du ha lite choklad?" "Och soporna är inte heller u..." "Jamen jag VET att du har det jobbigt, älsklingen. Ät lite mer choklad nu, så känns det bättre." "Det känns inte som om du riktigt lyss.

Japp. Det är min vikt just nu. För tre veckor sedan vägde jag 67 kilo. Ett halvkilo av dessa kilon har satt sig på ansiktet. Nästan. NÄSTAN säger jag. Det är förståss inte mitt fel att jag gått upp lite i vikt. Det är självklart sambons fel. Han vräker i sig chips, godis, hamburgare och annat som man -mycket väl -kan vräka i sig, om man tränar två timmar per dag och är aktiv i sitt arbete. Det är liksom lite svårt att se på. Jag har blivit en klassisk "Kärlekstjockis" som mysäter med Per på kvällarna. Det här med vikten vill jag i alla fall åtgärda. Så jag har börjat jogga igen. Jag funderar på att springa Lidingöloppet 30 km, igen, som jag sprang 2010. Det är på tre terrängmil. Jag har försiktigt joggat lite under veckan. Förutom att det skumpar lite mer än vanligt om rumpan och låren så känns det helt okej. Per har blivit jätteglad över att jag pustat mig ut, och han har följt med så ofta han har tid och möjlighet. Jag pressade mig väldigt hårt mentalt på Vätternrundan (300

Jag och Per visade upp Galo inför hans föräldrar. Jag tömkörde Galo lite i ridhuset och lät Pers pappa Alf tömköra honom lite. Galo var hjälpsam och gjorde sitt bästa. Per fotade så gott det gick i det mörka ridhuset och de enda bilderna som inte blev suddiga var de bilder där Galo stod stilla. Men äntligen så kände jag att vi gjorde ett pass där jag verkligen fick känna mig stolt över min fina häst! Galo blev lite upplivad på slutet. De sista fem minutrarna tog han i så det sprakade. Jag var väldigt glad över att inte behöva sitta i sadeln men blir samtidigt glad av att se allt krut han har i kroppen. Han kommer att bli världens elegantaste gentleman när han blir äldre. Redan nu kröker han gärna elegant på halsen och lyfter hovarna högt. Särskilt när han är på väg att bli irriterad... Skit samma om "sprakandet" gör att jag behöver vänta en stund med inridningen. Han kommer att bli vacker som en dag. All den där energin kommer att göra honom till en otroligt g

NEJ, Galishimo är inte glömd och dumpad. Han har blivit tömkörd 19 gånger och blivit uppsutten på 15 gånger, hittills i år. Det är faktiskt 34 träningspass under 2012! Hur många av ER har tränat 34 gånger i år? Inte jag, kan jag då säga... och så lägger vi till att han bara är 2 1/2 år. Mattes ljus kan faktiskt få skrota i hagen en stund och smälta sina intryck. Han är ju trots allt bara en bäbis.. En bäbis som utan stöd av andra hästar mött massor av trafik, skotrar, hundar, tanter och stavgångare. Som har passerat läskiga brevlådor och gått över små hinder. Han är en bäbis som burit sin matte på ryggen 15 gånger och råkat bocka av henne två. Han ÄR en väldigt duktig häst och han FÖRTJÄNAR lite vila. .

Nämen, vad hur... hur var det nu igen? funderade jag. Eftersom jag blivit stel som en pinne och tappat mitt självförtroende fullständigt så föreslog Mari att jag skulle få låna hennes häst Macke för en liten tur. Bara så jag skulle få slippa trilla avoch få en positiv känsla av ridningen, föreslog hon. Sagt och gjort. Jag kravlade mig upp i sadeln. Först satt jag där en stund i skritt, stel som en pinne, och kände mig både goofy, löjlig och missförstådd. Per följde med och fotade och jag stirrade oroligt på hästens öron för att upptäcka varje tecken på rodeo. "Men vad gör du? Hallå? Vad har du tänkt, egentligen?" undrar Macke. Hästen Macke kände sig också missförstådd och eventuellt lite nedvärderad. Skulle HAN bocka av folk bara sådär? Nej det tänkte han inte. Så han tyckte inte det fanns skäl för mig att sitta stel som en pinne. Vi försökte finula lite på hur vi skulle få grepp om varandra och jag började mest fnissa och få ordning på armar och ben och Mari börj

Hela helgen hade jag blivit bortskämd av min mamma. Jag och Mamma åkte på SPA på lördagen och vilade upp oss. Per hade stannade hemma och tog hand om Galo och skickade söta bilder på hur bra dom hade det tillsammans. Det kändes bra. Kroppen värker fortfarande efter avtrillningen och den fick en chans att mjuka upp sig i ett kurbad med oljor. Jag har faktiskt inte haft ett blåmärke men känner mig underligt öm i magen och har svårt att lyfta vänster ben högt. (JA det känns dumt att gå till en läkare. Inget behöver gipsas. Ingen antiinflammatorisk medicin behövs, och jag behöver ingen smärtlindring... vad kan då en läkare göra? Säga att jag slagit mig ordentligt och ge mig ett intyg på det?) Denna helg fick själen en chans att vila upp sig, i en ansiktsbehandling, och med hjälp av mammas kakor. Allt kändes bra. Nu är jag redo igen. Nu ska jag och min fina häst börja om igen från början och så ska vi få en nystart. Jag behövde bara hämta andan en stund. Och äta lite mer av mammas kak

Solen sken och snön gnistrade vit. I ett privatstall i Skellefteås utkant gick en kvinna med overall runt, på ett märkligt sätt. Hon liksom vaggade med armarna sträckta utåt och pustade lite besvärat. Från början var det svårt att sätta fingret vad som i självaste verket var märkligt med kvinnan, men jag kan tala om precis varför hon pustade och vaggade fram med armarna sträckta utåt: Hon hade en ordentlig säkerhetsväst under vinteroverallen och det blev synnerligen trångt med denna klädanordning. Och hon var jag. Som vanligt. Galo identifierade snabbt den märkliga kvinnan som sin matte. Han förstod mycket snabbt att matte ville att han skulle galoppera runt henne i en cirkel. Varv. På varv. På varv. På varv. I ett misslyckat försök att få honom trött. Han blev aldrig trött. Han bara rullade på, som en duracell-kanin, i en vacker och taktfast galopp så manen flög. Hans fina man, som bara blir tjockare och tjockare. Sedan kom Medhjälpare Ida och höll fast Galo när kvinnan (jag) vagg