Livet är förändring

Japp. Där rök styrfarten. Hur kunde detta hända?! Jag tror det har lite att göra med min graciösa och ambitiösa upptrappning på cykelfronten. Från att plocka fram min racercykel och komma underfund med hur man cyklar den (var ju två år sedan jag höll igång på allvar), till att sex veckor senare cykla ett lopp på sexton mil. Men det var ju så förbannat kul eftersom Tobbe skötte mig med samma projektlusta som om jag varit en C-uppsats. Nu är det dock slutplågat för min del ett tag. Nu har jag tappat styrfarten. Fullständigt. Och det finns bara ett recept för mig att komma på fötter igen. Och det är att äta rätt och sova rätt och bara vila från alla dessa intryck en stund. Jag har fått finnar av allt godis och extra gott. Jag längtar tillbaka till mina vanliga matrutiner. Min härliga kost på rotfrukter och simple food lämnade hyn fin och len som en persika. Sömnen längtar jag också efter. Gud vad jag längtar efter mina gamla sovrutiner där jag alltid vaknade utvilad klockan 05.00 och höll

Kan man lita på någon som har "Fast, Hard, Stupid" som livsmotto? Tänkte jag innan vi begav oss till Mora för att cykla Siljan Runt. Tobbe hade insisterat på att 16 mil kuperad vägbana vore JÄTTEKUL för mig att kämpa mig igenom. Själv tänkte han hänga med mig med sin cykel, coacha och bättra på solbrännan. Han har tävlat sig igenom sträckan åtskilliga gånger och han insisterade på att han kunde ta det lugnt och bara lulla på i min takt. "Såklart man kan lita på Tobbe" konstaterade jag. Och tog en öl. Och en öl till. För säkerhets skull. Såklart jag fixar 16 mil. Inte för att jag cyklat den sträckan förut. Men ändå. Det ska väl gå. Tyckte jag. Joråsåattde... nämen jag fixar 16 mil serru ska gå skitbra de här... Dagen efter strålade solen från en löjligt blå himmel och vi begav oss till startområdet. Sedan drog vi iväg. Jag och Fast Hard Stupid. Det gick förhållandevis bra. Från början blev vi omkörda av grupper av snabba cyklister och Tobbe deklarerade sammanbitet at

Igår var en sån där dag när solen låg lågt på himlen och vädret var fantastiskt och sällskapet var fantastiskt och JAG var fantastisk. Tyckte jag. Med starka tag trampade jag frimodigt mig fram i minst en halvtimme. Sedan ville jag dö. Tobbe sa något uppmuntrande till mig och visade stor tålmodighet med lugnande klappar på axeln. jag antar att jag varken var återhämtad fysiskt eller psykiskt från duathlonloppet. Och någon slags märklig smågrinig förkylning sitter definitivt och nöter på mig sådär i kulisserna. Så kvällen urartade till En Sån Där Dag. Ni vet. En sån där dag då man hellre drar cykeln från vägkanten och i protest sätter sig och glor på Tobbe, tillsammans med tio kossor. En sån dag har vi alla haft. När man liksom... bara känner lukten och hör klafset av lös koskit alldeles intill sig och tycker att just DETTA väldigt bra ackompanjerade hur livet kändes. Just då. En SÅN dag blev det. KLAFS. KLAFSELIKLAFS med avslutande BRÖÖLMUUU. .

Karin och jag insåg att Duathlon i Knivsta, det måste vara något för oss. Vi kom på den strålande idén två dagar innan tävlingen skulle bli av. "Är det för sent att börja träna?" undrade Karin när det var 24 timmar kvar till starten. Efter några om och men så stod vi i alla fall vid sekretariatet i Knivsta och skrev upp oss på motionsklassens korta bana. Banan var 5 kilometers löpning, 2mils cykling, och 2,5 kilometers löpning igen. Jag tittade mig omkring och söp in luften i lungorna och njöt av vimlet av triathleter och duathleter som alla var på väg att förbereda sig för samma utmaning som jag skulle ta mig an. Vädret var kallt och ruggigt och periodvist öste det regnskurar från en grå himmel. Någonstans hade jag gett upp med att jag också skulle komma iväg på de där motionsloppen som jag fullständigt älskade att delta i för två år sedan. Men nu stod jag här igen, alltså. Jag hade siktet inställt på att ha riktigt roligt. Och roligt hade jag. Lungorna brände och kroppen s

I Januari år 2007 började jag drömma om att träna för att genomföra en svensk klassiker. Jag startade med ingenting och min plan var tre års regelbunden träning och kortare lopp för att sedan slutföra utmaningen. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt med min träning och jag överansträngde mina knän och fick bestående problem i åtta månader. Jag fick hjälp att simträna av Ove. Och visst kom det resultat. Efter två års slit. Jag påbörjade aldrig En Svensk Klassiker. Men jag kom så långt. Jag tror inte ens jag fattar hur långt jag faktiskt kom. Att det faktiskt var möjligt. Men när jag ser bilderna så här efteråt så slår det mig. Som en slägga. Hur stor förändring jag faktiskt genomförde. Här står jag bland tränade triathleter på stockholm triathlon, just innan starten. Jag har vänt mitt ansikte mot solen och jag ler lätt. Jag kom i mål som alla andra. Precis som alla de andra. Jag växte med uppgiften... .. stolthet. Självförtroende. När jag separerade och flyttade och insjuknade och

Min cykel har blivit bortskämd. Den glänser som aldrig förr och ser ut att vara nyköpt. Jag glänser också som aldrig förr, men det beror nog mest på den svettiga turen på fem mil. Hastigheten snittade på 29 kilometer i timmen! 29 kilometer! Jag blev lyrisk över att jag kunnat cykla så snabbt. Annat att bli lyrisk över var ju det eminenta sällskapet av Mats och Tobbe. Och glassen jag fick så fort jag kommit "i mål". Och kaffet. Och godiset. Jag har kunnat sitta som en prinsessa hela dagen. Det här är livet.

Jag fick nyligen den här bilden på min mamma. Bilden är nytagen. Då kändes det långt hem. Till mamma.