Siljan Runt 2010

Kan man lita på någon som har "Fast, Hard, Stupid" som livsmotto?
Tänkte jag innan vi begav oss till Mora för att cykla Siljan Runt. Tobbe hade insisterat på att 16 mil kuperad vägbana vore JÄTTEKUL för mig att kämpa mig igenom. Själv tänkte han hänga med mig med sin cykel, coacha och bättra på solbrännan. Han har tävlat sig igenom sträckan åtskilliga gånger och han insisterade på att han kunde ta det lugnt och bara lulla på i min takt.
"Såklart man kan lita på Tobbe" konstaterade jag. Och tog en öl. Och en öl till. För säkerhets skull. Såklart jag fixar 16 mil. Inte för att jag cyklat den sträckan förut. Men ändå. Det ska väl gå. Tyckte jag.

Joråsåattde... nämen jag fixar 16 mil serru ska gå skitbra de här...

Dagen efter strålade solen från en löjligt blå himmel och vi begav oss till startområdet. Sedan drog vi iväg. Jag och Fast Hard Stupid. Det gick förhållandevis bra. Från början blev vi omkörda av grupper av snabba cyklister och Tobbe deklarerade sammanbitet att denna gång skulle han INTE tävla. Bara lulla. För varje grupp cyklister som passerade oss så såg han mer och mer sammanbiten ut. När sista klungan kaxiga cyklister försvann i horisonten så gav han liksom ifrån sig en uppgiven jättetyst suck som han genast försökte kväva i ett optimistiskt utrop:
"Men det här är ju JÄTTETREVLIGT. Att cykla långsamt. Skittrevligt. Att jag inte tänkt på det här förut!".

Jag trampade på som en vettvilling, åtminstone från mitt eget perspektiv, men det dröjde inte länge innan vi var relativt ensamma på banan. Fast Hard Stupid började slappna av och började sjunga diverse serenader. Själv kämpade jaghårt och jag bet ihop i uppförsbackarna samtidigt som han filosoferade och upptäckte nya detaljer i landskapet. Han bättrade på solbrännan. Och lekte med kameran.

Själv kämpade jag. Och kämpade...





Efter några mils kämpande var Tobbe fullt engagerad i att sjunga "If you love me baby, work it out" och "Just idag är jag stark!" och jag började känna en viss frustration. Jag började propagera för att det finns något som heter FIKAPAUS och att det betyder att man kliver av cykeln och fikar. Han tittade lite oförstående på mig och jag fick förklara poängen med att kliva av cykeln och fika: Man slipper cykla en stund. Han nickade lite oförstående men hängde snällt med. Troligen hade han räknat ut att de andra cyklisterna var troligen i mål vid det här laget och att allt hopp var ute. Så det var väl lika bra att äta en korv i stället.

"Det här, Tobbe. Det kallas DEPÅ. Javisst. Så kallas det. När man inte tävlingscyklar så STANNAR man faktiskt här! Ja kan du tro?! Och det finns KORV här. Som man kan äta. Jag tycker du ska prova att smaka, Tobbe. Men då måste du kliva av cykeln, snygging. Och sluta hålla så krampaktigt om styret och glo oförstående på mig."

Och som alla lopp jag deltagit i och alla utmaningar jag påbörjat, så kom jag i mål! Den här gången också! Sexton jävla mil på cykel tillsammans med Fast Hard Stupid. Grattis till oss!



Efter den otroliga bedriften på sexton mils cykling så återgick jag till ett stadie av trötthet och intiativlöshet och jag kände en lätt smärta ganska precis överallt i kroppen. Tobbe lallade på med grillning och någon slags energi som fortfarande ter sig fullständigt obegriplig för mig. Det var i alla fall gott med mat. Och gott att äta.





Tack till Tobbe. Det händer inte mig många gånger i livet att en duktig cyklist och instruktör fullservar mig genom ett helt lopp. Det har aldrig hänt mig förut och var riktigt, riktigt kul!

.