Finare

Den där hästsvansen stoltserade jag INTE med... att ha håret utsläppt har inte ens varit att tänka på...

Min före detta granne Karin tog en sax och klippte av mig håret. Massor, klippte hon av. Jag satt på en stol i hennes kök, med utsikt över uppfarten som en gång tillhörde mig och Christian.

”Får jag inte ta lite mer hår här bak? Eller ska jag låta bli... Det är så fint det nya håret som kommer nu....” säger Karin och jag märker hur frestad hon är att klippa mig ännu kortare.

Hon tar mig till en spegel och visar. Ja, äntligen. Det ser jättefint ut.

Gud vad jag tappade hår för ett år sedan. Jag minns fortfarande hur jag kunde schamponera håret vintern 08/09 och hur mycket hår som lossnade i handflatorna eller rann av och fastnade i avloppet. Det började med obehagligheterna på jobbet i Gävle och sedan tappade jag en omgång när jag flyttade till den nya orten, när jag ofrivilligt separerade strax därefter blev det riktigt illa ett tag.

Jag minns hur jag började gråta en gång, jag trodde jag skulle få en flint av all stress, men så illa blev det givetvis aldrig. De tappra hårstrån som höll sig kvar blev tunna, oregelbundna tesar som jag bara väntat på ska kunna klippas bort. Nu har jag en decimeter fräscht fint hår. Karin får inte klippa bort allt, men nu innehåller håret till större andel fräscht hår än skadat hår.
”Förutom håret, alltså, så har du alltid sett frisk ut. Du har hållit samma vikt och så. Varken gått upp eller ned. Det har ju varit skönt att se.” konstaterar Karin. Hon har sett saker jag inte tänkt på själv.

Ja det är liksom bara håret som tagit mest stryk. Och själen lite.

Kommentarer

  1. Lilystar21 juni 2010 kl. 21:17

    Wow! Vilken snygging jag ser på kortet! Hur är det möjligt att du blev ännu snyggare?? Så otroligt fräsch! Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer