Livet är förändring

Jag har varit ute och cyklat med cyklisten med japp igen. Han drog ut mig på en cykelrunda till, nyligen. Kul med nya vänner. Jag är förståss lite cool och tar lite distans till honom. Jag antydde att jag hatade honom och hotade med våld, och att panga däcken för honom. Så han inte får för sig något. Alltså att han inte får för sig saker. Man måste ju visa att man inte är något fnittrigt mähä. Jag visade min hårdaste och tuffaste sida när vi cyklade. I alla fall i nedförsbackarna. Där bromsade jag inte, kan jag lova. Han verkade visserligen bli lite uttråkad av att titta på naturen och prata väder samtidigt som jag höll mitt gastkramande tempo. Då och då puttade han på mig i ryggen så tempot blev ännu mer vansinnigt. Vi åkte till en av hans kompisar och fikade. Sedan började det regna. Rejält. Jag tjoade och hojtade "Extremsport!". Så han skulle förstå. Att jag var en extremsportare. I ett gastkramande. Tempo. Han släppte styret samtidigt som han cyklade. Han trampade vidare

Solen sken och fåglarna kvittrade. Vägen låg kuperad med små lekfulla backar. Det var ett fantastiskt vårväder. Jag klev av min racercykel, försökte hålla in en stor fet snorsträng som envisades med att vilja rinna ut. Kinderna bultade. Benen värkte. Hela kroppen skrek ett ihållande pulserande "NEJ" med all sin kraft. Ögonen var lite vattniga. Benmusklerna sved och brände trots att jag stannat av för länge sedan. Cyklisten tittade lite frågande på mig. "Jomen alltså. Tack så hemskt mycket för att jag fick vara med de här... tre milen." strålade jag. Jag snöt ut en stor snorblobba och försökte se glad ut. "Nu minsann är det dags för mig att tacka och bocka för att jag fick följa med hela gänget på en så fin tur. Jag är jättenöjd nu!" Cyklisten tittade fortfarande lite frågande på mig. Jag förtydligade mig: "Ja. Jag tänkte stanna här. Vart vi nu är någonstans. Vart är vi? Hur som helst så tänkte jag stanna här. Och sola." log jag glatt och försökte

Arbeskollegorna har peppat mig att ställa upp i Östhammars stadslopp tillsammans med dem. Jag var väl lite halvt sisådär taggad. Men kroppen har ju varit pigg i ungefär en månad nu och jag började känna lite mer tilltro till att det skulle bli roligt. Särskilt när kollegorna på jobbet, under fikarasterna, glatt började förbereda sig inför att ta sig runt rundan. Jag ökade tempot när jag kände mig pigg. Jag bromsade tempot när jag kände mig trött. Jag hade en härlig energi hela vägen. Jag hade aldrig tagit mig iväg ens för att TITTA på loppet om det inte vore för mina rara kollegor, men nu var jag faktiskt där. Och jag sprang. Jag sprang till och med värdigt. Jag tror att jag höll mig precis ovanför 10 km/h och jag misstänker att jag sprang 6 km på 35 minuter. Det är ett bra tempo. Kan det bli bättre? Tack allihop! Ni är guld värda! Alexsandra var taggad. Och det smittade. . .

Idag provade jag lite kvällslöpning. Jag brukar inte gilla att löpa på kvällen men solen sken och det kändes inte alls som kväll. Energin låg på topp, så jag lubbade ut. Jag fann plötsligt en klar fördel med kvällslöpning. Eller nackdel. Fördelsnackdelen med det hela är att jag hela tiden stöter på personer som jag vägrar gå inför. Jag löper ju inte så snabbt just nu. Så jag vill ju gärna promenera emellanåt. Men inte när folk ser. Då biter stoltheten ifrån. Så.. första vändan så såg jag sonen till min tjejkompis Karin. Han hälsade glatt. Då gick det inte promenera för min del. Jag var för stolt. Han skulle rapportera direkt till Karin om jag låg dubbelvikt och flåsade någonstans. Så jag bet ihop. Sedan så kom två racertanter på flygande stavgång. Jäklar vad de gick snabbt. Och i början på en raksträcka dessutom. Det var bara att flåsa på, för min del, och vägra stanna så länge de var inom synhåll. De var länge inom synhåll. Tanterna. Efter detta så kom ett gäng ungar med cyklar. Jag t

Nu har jag skrivit på köpekontraktet. På bostadsrätten jag själv valt. Nu kan jag flytta ut ur den här tillfälliga lägenheten jag desperat fick gripa efter i separationen. Nu börjar något nytt och det känns riktigt skönt. Under gårdagens valborgsmässoafton var jag hemma. Jag läste i en bok, slumrade lite, tvättade kläder och städade. Fester kan fortfarande vänta. Andra människor kan fortfarande vänta. Det känns som om jag vill fortsätta ta tillvara på min ensamma tid. Den känns dyrbar. .

Jag insåg ju för några blogginlägg sedan att jag spenderade minst 3000 kronor i månaden på mat och matlagning. Jag har nu ändrat mina matvanor i en månad. Och det är helt otroligt vilken skillnad det har lett till. Från rätt så avancerade recept med väldigt många olika ingredienser, enligt kokbokens alla regler, så har jag begränsat mig avsevärt. Jag har bytt rutiner och följer nu bara några enkla regler när jag planerar min matlagning. 1. Jag har återupptäckt kokt potatis . 2. Jag har återupptäckt rårivna morötter . 3. Kött, fisk och fågel behöver faktiskt inte ingå i avancerade sammanhang med många ingredienser. Det räcker med bra kryddor och något enstaka tillbehör. Det blir faktiskt nästan godare att äta, utan en massa jidder. 4. Inga avancerade såser behövs. En klick creme fraiche direkt från kylen gör underverk. Man behöver inte salta och peppra och vitlöka sig. Vinst i pengar: Jag vet inte exakt hur mycket min matbudget förändrats men jag tippar på att jag nu ligger på ca 1400

Jag får bra gensvar på min träning nu. Av Min Kropp. Min kropp svarar när jag ber den utföra saker i stället för att jag får huvudvärk och blir tung efter passet. Kroppen har gått som en klocka i två veckor. Fan jag måste sluta skilja på mig själv och min kropp. Jag får gensvar av mig själv. Eh. Eller jag får svar av mig själv. Jag svarar. Jag svarar. Så ja. Det jag gör och hur jag reagerar hänger ihop. Och jag är taggad som fan. Ni anar inte.