När det inte går bra men ändå går bra
Jag vet inte om jag ska skylla på coronavirus eller om det bara är mitt allmänna kassa immunförsvar, men det är provocerande så mycket sämre jag blivit sedan jag började träna. Jag plockar bort belastning efter belastning, och har helt lagt ned löpningen sedan en vecka tillbaka. Jag orkar inte. Jag är jättetrött. Det finns inte energi. Men jag är ändå ganska nöjd med livet. Så det går inte bra men ändå bra. Galishimo får också vila med mig. Jag har haft som ett mål i vinter att kunna galoppera 5 kilometer med honom på ett och samma ridpass, utomhus. Inte sammanhängande, utan bara i sektioner där det passat oss. Som vi kämpat! Ju piggare han är, ju svårare är det ju att rida snabbt, och samtidigt måste jag utmana mig lite de gånger han har blivit spänd. Det blir en hel del bocksprång och bakut-sparkar men de är väldigt milda så det går bra att sitta stabilt ändå. Men så en dag, då jag var lite febrig och slutkörd, så hade han en riktigt bra och lugn dag, och då plötslig...