Trafikträning med hästarna!

 

I dag var det mer än 20 grader kallt men jag var friskare och vi tog unghästarna på promenad. Ares har fortfarande en liten bula på ryggen men den har förvandlats till en hård skorpa som Ares älskar att bli kliad på. Vi tog bort en liten bit av sårskorpan och det var fint under! Jag vågar bara inte ta bort hela skorpan då jag är rädd att allt inte läkt i mitten och vill inte att han ska blöda nu när det är så kallt ute. Då får vi kanske en sårskorpa till, som kanske inte läker lika snabbt. Både Ares och Jonatan vill nog att vi ska ta ett riktigt riv och krafsa bort den där skorpan vid det här laget, men jag vill gärna vänta. 

Jag älskar verkligen hur lugn och fin Ares är på promenaderna. Han är otroligt fin och snäll att gå ut med nu, han har varit betydligt mer busig och energisk tidigare vintrar, men nu har den riktiga farbrorn kommit fram. Jag älskar hur han långsamt går och nöjesfrustar med sänkt huvud. Jag längtar efter att få på sadeln igen! 

Super-Sessan är ju jätteduktig hon med, men hon hade gärna sprungit snabbare om hon fick! Förut gick hon efter oss och jag och Ares fick vänta på henne, men sedan hon fick bakskor med brodd har hon blivit väldigt pigg och lite småbusig. Nästan lite personlighetsförändrad, vilket vi båda tycker är jättekul! 

"Ska vi gå på biljakt?!" frågade jag Jonatan när vi började närma oss hemmet. För jag hade världens snällaste Ares med mig som inte alls hade snösprutt trots minusgraderna, jag ville gärna gå in mot byn med honom och se hur han beter sig vid bilmöten. 

Det är en otrolig mental skiftning att känna så. Jag glömmer aldrig hur jobbigt det var att rida efter trafikerade vägar med Galishimo. Jag kände mig inte alls trygg och hade ofta ont i magen och satt av och ledde honom när vi närmade oss asfalterade vägar. Det var ju vetskapen att han var lite reaktiv av sig och att han ofta reagerade på plötsliga ljud, inte ovanligt att han hoppade rakt ut på vägen då heller, då han sökte sig till öppna ytor när han var rädd, och inte hoppade ner i diket direkt. 

En gång var Galishimo otroligt nära att bli påkörd av en bil, den sista våren jag hade honom. Jag ledde honom 50 meter efter en väg för att komma in mot en sandväg för att promenera honom. Det hade regnat, blåste, och han var lite hoppig så jag bestämde mig redan i stallet att inte sitta upp på honom den dagen. När vi följde vägen blev han rädd för gräset som blåste i diket och plötsligt slängde han sig ut på vägen samtidigt som en bil kom bakifrån i 50 km/h. Han var centimetrar från en kollision med bilen. Centimetrar. Jag minns hur jag låtsades som ingenting, gick den promenad jag planerat, men när jag kom hem igen började kroppen skaka och jag ringde till mamma och grät. Det kändes som att benen inte ville bära mig längre. När jag tillät chocken att krypa fram. Älskade Galishimo, vad jag saknar honom ändå. Galishimo var så otroligt mycket mer än en reaktiv häst, om än det är de berättelserna som återkommer, och fastnar lite extra. 

Men Ares är inte Galishimo. Ares har hittills aldrig slängt sig för gräs som rasslat för vinden. Jag har alltid trott att jag ska behöva tvinga mig ut efter vägen för att överbevisa mig själv att det inte är farligt att gå på en trafikerad väg med häst igen, att jag måste tvinga mig själv ut ur min komfortzon och göra det trots att det inte känns bra. Men så blev det inte. Jag känner mig trygg och nöjd med Ares och var 100% säker på att det skulle gå bra, så länge inget extraordinärt händer. 

Vi går ner mot byn, och möter bil efter bil. Ingen bil blåser förbi oss i 50 km/h bakifrån. De kör kanske 20 km/h, på sin höjd. Några bilförare ler och jag vinkar som ett ivrigt barn till dem. När vi möter den tredje bilen så drar Ares mulen utefter det mjuka snölagret på väggrenen och skapar ett litet glidande nosmärke efter oss. Han bryr sig inte om några bilar. Dom är inte intressanta. 

Super-Sessan går efter oss med Jonatan, och hon glor lite extra när bilarna kör förbi oss. Men hon gör inget annat än tittar på bilarna med stora ögon. Hon sköter sig jättebra. Och hon är omringad av tre individer som inte är rädda för trafik, så hon kan inte få en bättre start. 

Så trots kylan och Ares sårskorpa på ryggen så är jag otroligt nöjd. 

Han är så bra för mig. 

Jag kan inte tänka mig en tillvaro utan honom.