Vägpromenad och kommande rättegång

Idag gick vi efter en väg i ca en kilometer innan vi vandrade in på den vanliga skogsvägen som Jonatan kört upp. Jag har undvikit den en stund för man behöver inte överfalla unghästarna med all typ av träning efter flytten, så trafikträningen fick komma nu i stället. Ares blev jättepigg och nyfiken av att gå efter vägen och ville undersöka varje soptunna och infart. Han går med stora, raska kliv och vill inte missa ett ögonblick. Sessan sprattlade lite i bakgrunden och hade diverse konster för sig. Hon var väldigt lätt i baken just idag. Jonatan brydde sig inte så mycket och inte jag heller, hon varken slet i grimskaftet eller trängde sig på någon. Ingen bil mötte vi heller, men det var kanske en bra och trygg introduktion att det var bilfritt, då jag vill rida efter den vägen i framtiden. 

Idag är det ett år sedan min moster dog i den tragiska olyckan då hon blev påkörd av en bil, när hon gick på promenad. Rättegången mot den unga tjej som körde på henne är om ett par dagar. Jag har inte tagit semester ännu för att gå på den, men jag tror jag kommer att göra det. Jag är bara lite osäker på hur jag kommer att orka höra så många detaljer om något så fruktansvärt. Jag vet att tjejen körde en bil som hade körförbud på grund av trasiga bromsar och att hon visste om det. Det känns lite som att jag inte har energi att bry mig om domen och påföljden, jag hoppas ändå den blir ganska skarp, men jag har ju själv arbetat som frivårdsinpektör, och jag tror inte att det blir så skarpt i detta fall. Kanske bara villkorlig dom och dagsböter. Det jag bryr mig mest om är ju mina släktingar som ska sitta och lyssna på rättegången. Att jag vill visa att jag är där för dem. 

Vi får se hur det blir. Själen får landa lite i kvällsbilden som Jonatan tog på hästarna i kväll. Dom har det bra. Ligghallen är alltid väl rengjord och mysig att ligga i. 

Ares känns som en annan häst sedan han hamnade i Sjöbotten. För att komma till skogsvägen idag, så var vi tvungna att passera en gård med mycket fordon, släp, och objekt på vardera sida om den lilla vägen, en liknande passage som vi fick träna Ares väldigt mycket på att passera i somras. I somras var han osäker och stannade upp och tittade en massa, vi lät honom titta lite och fick prata lite lugnt med honom för att han skulle känna sig trygg,  det kunde ta flera minuter innan vi kom förbi alla objekt. Nu däremot, ett halvår senare, stegade han självsäkert på i raskt tempo i den helt nya miljön, och tittade nyfiket åt både höger och vänster med stora ögon, men det fanns verkligen inget stopp på honom. En riktig nöjeshäst. Han mår bra här på landet!