Min vinterridbana!

I början av december, det vill säga för ca sju veckor sedan, så satte vi ju upp en gatubelysningslampa på nedre delen av hagen, för att kunna rida där så småningom. Sedan har man väl mest väntat, och väntat, på att underlaget ska bli bra. Och sedan har vi väntat, och väntat, på att Ares sår på ryggen ska läka. 

Men nu har vi väntat klart! Jag longerade Ares några varv och han var pigg och glad. Jag ville se om det skulle komma några kreativa busbockningar på linan, eller om han skulle ta sig samman och "ta på sig jobbarmössan" direkt. Han tog på sig jobbarmössan på en gång och gjorde energiskt allt jag bad honom om. 

Sedan satte jag mig upp och red. Jag märker tydligt att han blivit väldigt lätt att sitta upp på efter alla uteritter då jag suttit upp här och var i skogen, på honom. Så snart jag ställde mig på pallen så kom han till mig och ställde sig på eget initiativ i ett trevligt uppsittningsläge för mig. Då startar passet bra! 

Sedan red vi och jag tyckte han var jättetrevlig! Så otroligt rolig känsla! Jag sken som en sol hela passet! 

Tyvärr så kan man väl inte börja tokrida dressyr nu när han ska komma igång, så jag tror att både longeringen och ridningen bara blev någon halvtimme, med pauser. Han ska ju inte känna att det är jobbigt att gå i form och göra rätt. Men jag blev verkligen sugen på att rida mer! Vi har sparat lite snö på ridbanan också så att han måste lyfta lite på fötterna, så det fanns ju ett naturligt motstånd på banan. Ingen idé att hålla på en timme och nöta på det underlaget! 

Tänk att vi har en helt egen vinterridbana! Det känns helt overkligt! I alla år som jag har haft häst har man behövt anpassa sig efter andra ryttares behov och planer. Ofta har det varit roligt och man har absolut fått nya vänner på ridbanan, som till och med inspirerat en framåt, men många gånger har det blivit svårt att få något vettigt gjort med sin unghäst, för att det blivit för rörigt på banan. Det har också varit svårt att inte riktigt kunna veta hur dagen ska bli och inte kunnat lägga upp en plan. Exempelvis om jag velat tömköra honom ordentligt så har jag insett att jag inte kan ta upp halva ridbanan för tömkörning om de andra på banan vill hoppa några spridda hinder. Då har man pratat med varandra och kanske bara tömkört 5-10 minuter så alla hinner göra sitt. 

Men nu kan jag göra vad jag vill, när jag vill, och den enda jag behöver anpassa mig efter är min älskade sambo och SuperSessan. Och det är inte mycket till anpassning vi behöver göra då! Ridbanan är ungefär 50 X 50 meter så det finns gott om utrymme för oss båda att logera utan att vara uppe i ansiktet på varandra. 

Det som överraskat mig mest positivt är belysningen. Vi valde att köpa gatubelysning på Jula och det är ju otroligt svårt att veta hur bra en enda lampa kommer att lysa. Det visade sig att den belyser precis hela ridbanan riktigt bra, och att ljuset plötsligt, nästan magiskt, slutar ganska precis någon meter utanför ridbanan, om ni tittar på bilden ovan så ser ni hur den lyser till hagstolparna och en liten bit till, sedan blir det mörkt. Den kostar just under 2500 kronor och vi behövde alltså inte mer än en lampa för att få hela banan belyst. Jag är otroligt nöjd över resultatet! 

Jag känner mig väldigt inspirerad att fortsätta rida nu, och jag sken som en sol hela passet. Det ska bli så roligt att komma igång!