Att lämna tillbaka nyckeln till ridhuset
Igår lämnade jag tillbaka nyckeln som gav mig tillträde till ridhuset och gästboxarna till ridskolan, och avsade mig medlemskap och mina funktionärsuppgifter. "För tillfället!" tänkte jag, med tillägget att det förhoppningsvis ser bättre ut i framtiden. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket, men jo. Det påverkade mig och gjorde mig ganska ledsen resten av kvällen. Jag vaknade också ganska ledsen.
Det var faktiskt nio år sedan jag åkte till ridhuset första gången med min Galishimo, som då var åtta år, och sedan dess har jag kämpat för att få en bra rutin med det. Galishimo fick panik i transporten och behövde transport-tränas väldigt länge innan vi kunde komma oss iväg, och sedan hade han problem med väggar, akustik, och andra hästar. Det tog flera år innan han var trygg med att vara där. Jag sparade länge och köpte en transport som var tre gånger dyrare än hästen för att han skulle åka så bekvämt som möjligt, det fungerade också bra. Det var egentligen de sista året i Galishimos liv som han kändes mer bekväm, trygg och nöjd att gå på kurs där. Och jag njöt verkligen den sista tiden. Jag har kvar en video i mobilen då jag är ensam med Galishimo på kurs, och nöjd och glad leder ut Galishimo i transporten då han varit jätteduktig. Det var fyra veckor innan han gick bort. Jag kan inte radera det klippet, jag kände att jag kommit i mål, att jag var där jag ville vara med honom, att vi båda var nöjda och trygga. Ja, och så gick han plötsligt bort.
Sedan har jag kämpat med Ares som hade betydligt bättre förutsättningar att finna ro i transportering och ridhus, men då har andra faktorer hindrat mig. Ares har varit en unghäst och behövt växa lite i kropp och knopp. Jag blev mer ridrädd under en period med honom som begränsade mig en hel del. Ridhuset var ofta upptaget de gånger jag hade möjlighet att komma iväg. Huset, gården och att nya Super-Sessan kom in i våra liv, krävde mer arbete, och begränsade de lediga luckorna för att besöka ridhuset. Jag hade laddat för att åka till ridhuset betydligt oftare under sommaren och semestern 2025, det var i princip det enda jag ville förra sommaren, men då fick han ju tyvärr fång.
Och nu är det alltså liksom över. Nu bor jag i Sjöbotten och resan till ridhuset blir betydligt längre och omständligare. Jag vill inte heller lämna Super-Sessan ensam i en hage en hel förmiddag nu när hon är så ung.
Så känslan jag har nu är att vi inte kom längre än så här i ridhuset, jag och Ares. Vi kom till en skritt på lösa tyglar över ett lågt hinder i det fina ridhuset. Det som jag trodde var början på något jättekul och regelbunden träning i ridhuset, med min snälla unga superponny, blev det sista jag hann med.
Förra året, 2025, hann jag med att besöka ridhuset en enda gång. Bara en gång. Med ridsport ska man kanske inte räkna pengar om man vill behålla sin mentala hälsa, men de här nio åren har jag nog lagt åtminstone 100.000 kr på min dröm att kunna vara i ridhuset oftare. Hästtransport, medlemskap, transportdäck, och annat. Sedan har det ju varit roligt att jobba för ett mål, så allt är ju inte slängt i sjön, men visst hade det varit roligt att få komma i mål också.
Lägg till att jag troget besöker ridhuset en gång i veckan för att Jonatan rider där, och sitter på läktaren och tittar när han han går på kurs och utvecklas, och det kan ju kännas lite jobbigt också. Lite lågt och molande småjobbigt emellanåt.
Så det blev oväntat tufft att lämna tillbaka nycklarna. Jag lade dem i ett kuvert till kanslisten och skrev en trevlig lapp och sköt kuvertet under dörren.
Det känns också bortskämt och otacksamt att ha en egen gård, med ett hus med många renoverade rum, där jag fått vara med och välja alla möbler från golv till tak, och två jättefina hästar i en välskött hage, en otroligt fin och engagerad blivande man som gör allt för både mig och hästarna, och samtidigt känna sig ledsen över att ridhusdrömmen sprack.
Men så är det med känslor.
Känslor är råa och äkta och vägrar ursäkta sig själva.
De är bara där.
Och de kommer ju att gå över, också.
Kommentarer
Skicka en kommentar