Snö, mockning och mentala bubblor

 

Åh, vad glad jag blev när jag tittade ut genom fönstret i morse och såg snön singla ned! Äntligen! Förhoppningsvis gifter sig snön med isen snart så vi får ett stabilt underlag och kan börja träna hästarna lite mer igen! Som jag längtar! Bara is i sig är ju inte jättefarligt men vår runda för uteritter lutar ju rejält både uppåt eller nedåt och det känns betydligt mer riskfyllt att ta sig nedför en brant backe när det är isigt, än om vägen hade varit plan. Trots att hästarna har brodd. Men vi gick efter ridvägen i morse med hundarna, och det är fortfarande isigt på sina ställen, men på vissa ställen har snön fungerat dämpande och ökat friktionen, vilket känns lovande. Det är bara att vänta några dagar och se hur det lägger sig! 

Nyåret blev lite jobbigt då några grannar, några hus bort, smällde med nyårssmällare och de började redan 21:30. Hundarna blev rädda, skakade och gömde sig på olika ställen i huset, hästarna blev oroliga och vandrade oroligt runt i sina boxar med blottade ögonvitor, Ares lät sig inte klappas och ryckte till när jag försökte röra honom och... ja.. man tappade ju lite tro på mänskligheten där ett tag. Men det gör jag enligt tradition varje nyårsafton; tappar tron på mänskligheten. 

Sedan slutar det smälla där kring kl 00:30 och då får man repa sig, sova ikapp så mycket som möjligt innan morgondagen startar, och se om man återfår tron på mänskligheten. Åtminstone delvis. 

Dagen efter mockade jag ur boxarna och lyssnade på P1 och kände att detta är livet. Det är så mysigt att göra det fint i boxarna, precis som det är trevligt att mocka ur hästhagen. Det jag var mest orolig över när jag tog hem hästarna var hur mycket "jobb" det skulle bli för mig, men den här typen av lågintensiva rörelser när man använder både armar och ben känns som balsam för själen. Det känns mer naturligt än att gå på gym eller promenera. Det ger ett visuellt resultat och skapar trivsel. Detta kan jag absolut fortsätta med! 

Inför 2026 kommer det dock inte att bli så mycket ridhusträning, eftersom jag inte vill lämna Sessan ensam i Sjöbotten och åka iväg med Ares. Det var en liten mental puckel att överväga att säga upp medlemskapet i ridklubben. Det kändes jobbig att ta sig igenom från början, men det känns mer okej att acceptera nu. År 2025 var jag och Ares i ridhuset vid ett tillfälle på våren med Ares, jag betalade medlemsavgift och ridhuskort, och volontärjobbade fyra halvdagar på tävlingar eller events. Så man kan säga att detta lilla endaste ridhusbesöket var betydligt dyrare än om jag bara hade köpt ett dagskort för 150 kronor för oss. Dessutom är det en längre körning nu för att komma till ridhuset nu, från där vi bor nu. 

Kanske köper vi fler hästar till flocken 2027 och då kan jag ta upp det igen, men kanske kommer jag inte att ha den typ av ambitioner med Ares som kräver ett ridhus. Jag tycker det är otroligt skönt och en väldigt stor lättnad att jag kan rida barbacka igen, något jag inte gjort regelbundet på 18 år, sedan jag var 27 år! Det vill jag gärna göra mer framöver! Jag tycker också det är mycket roligare att rida ut nu när vi inte bor lika centralt, trots nyårssmällarna så är byborna här otroligt trevliga och det känns mycket tryggare och trevligare att rida ut här, så det vill jag också göra mycket mer av. Vi har ju också bra ridbanor här med betydligt mindre störningsmoment så det blir lättare att skapa sin egen "mental bubbla" av träning här också. Jag kan också troligen få nyttja ett fält för att köra mer vagn med Ares under sommaren, om jag bara vill! 

Det kommer bara att bli bättre!