Rättegången genomförd

 

Mamma passade på att krama Ares under tiden Jonatan mockade hagen.

Nu har jag och en hel del från mammas sida på släkten varit med på rättegången mot tjejen som körde på min moster så att hon omedelbart avled. Jag oroade mig flera dagar innan, och på många sätt ville jag inte gå dit. Men min mamma ville gå, och min moster, hennes man och två av mina kusiner, och så Roger förstås, som förlorat sin fru och livskamrat. Så jag gick dit för deras skull. Jag ville visa Roger att han har ett helt team med sig. Att vi är fler som bryr oss. 

Frågan var ju om den unga tjejen som körde bilen och fick sladd var vårdslös i trafiken, eller bara hade extremt otur på fel plats samtidigt som min moster stod på fel plats. Försvaret var väldigt, väldigt enträget om att det var otur och åklagaren hävdade att föraren kunde ha kört försiktigare då bilen inte besiktats sedan 2023 och då varningslampan om trasiga ABS-bromsar lyst. Det debatterades länge om underlaget var bra eller dåligt, om ljuset var bra eller dåligt, om min moster var bra eller dålig på att hålla sig vid vägkanten, och så vidare. Försvaret låg på ganska hårt att man inte vet vilken buckla på bilen som faktiskt orsakades av kollisionen med min moster och att man därför inte kan fastställa hur olyckan hände och därmed vet för lite för att fälla någon för vårdslöshet i trafik, och det kändes också frustrerande. Räcker det inte med att hon låg död 20 meter från bilen som låg upp och ned i diket? Är inte det tillräckligt med bevisning? 

Så vi vet helt enkelt inte utfallet. Om det var vårdslöshet i trafik eller väldigt otur. 

Tjejen som körde bilen såg samlad och tyst ut. Hon undvek att titta på oss, men det är väl förståeligt. Jag önskar bara att hon visat lite mer av sig själv. Att man kunde få lite mer sympati för henne. Att man kunde få en större känsla av att vi alla sitter i samma skitbåt just nu. Men kanske behövde hon sluta sig i sig själv för att klara av att hantera vad som hände omkring henne. Det är förståeligt det med.  

Dock tyckte jag som åhörare att det borde luta åt grov vårdslöshet då man som förare är skyldig att anpassa farten efter vägförhållanden, ljus och bilens skick. Och bara för att jag önskar att hon får en dom om grov vårdslöshet, så betyder det inte att jag inte önskar henne en fin framtid och ett bra liv efteråt. Det är inte en önskan som kommer från ilska till henne som person, utan bara utifrån en känsla för rättvisa. 

Min moster är död hur som helst, och min mammas hjärta har varit krossat i över ett år, för att hon förlorade sin lillasyster. 

En tråkig del i det hela var att jag var tvungen att lämna mamma i Sjöbotten eftersom jag var tvungen att hålla ett styrelsemöte i bostadsrättsföreningen direkt efter rättegången. Det kändes jobbigt att inte få vara med henne efter en tung dag med många tankar. 

Men Jonatan tog hand om henne och föreslog att hon skulle följa med ut i hagen när han mockade åt hästarna. Mamma berättade att hon gick fram till Ares. Han höjde huvudet och tittade misstänksamt på henne. 

"Men det är ju din mojmoj!" sade mamma med lite barnslig röst mot honom och det första han hörde hennes röst så sänkte han omedelbart huvudet och lät honom krama och pyssla med honom. Länge stod de där och gosade, och Jonatan skickade en liten film på dem till mig. Då kändes det bättre för mig. 

Hästar är ju bra för själen. Särskilt om man har en häst som Ares. 

Min moster Katrin till vänster och min mamma till höger, bara ca tre veckor innan hon dog.