Äntligen sadel igen!

Äntligen kan jag ha sadel på Ares igen! Jag minns inte när han fick sitt sår på ryggen men jag tror det var ca 10 veckor sedan, om inte mer. Han hade i alla fall såret på ryggen under förra gången han blev skodd, för jag bad hovslagaren känna på det och försöka reda ut vad det var för bula han hade, och det var då sju veckor sedan. Vi tror han har rullat sig på en vass sten i hagen. Vi har ju redan plockat ut massor av stenar från hagen, men efter detta så kommer det att plockas ännu mer stenar till våren. På många sätt har det varit tufft att inte komma framåt i ridningen. Jag har inte kunnat rida honom regelbundet sedan juni 2025 när han fick fång (och senare av andra anledningar) och det var sju månader sedan. Såklart det tär på motivationen. Men i går hade bulan, som senare blev en sårskorpa, torkat och fallit av, av sig själv, och nu har han bara en rosa, kal, fläck där han en gång hade såret. Underbart!

Att lämna tillbaka nycklarna till ridhuset var också väldigt jobbigt och kändes nedslående. Oavsett om jag vill erkänna det eller inte så har många drömmar kretsat kring att åka iväg med honom och tävla enkla banor eller gå kurser. 

Trots att jag inte riktigt kunnat aktivera honom som jag hade planerat, och hoppats på i vinter, så känner jag mig ändå mindre orolig när jag ser honom. Han ser inte överdrivet överviktig ut om än han skulle må bra av att tappa några kilo till. Men jag får inte en klump i magen när jag ser honom. 

Hur som helst så satt jag i sadeln för första gången i går, och för andra gången idag, på väldigt många veckor. Han känns trygg, pigg, och trevlig och det är en otroligt skön känsla att han är så okomplicerad i ridningen. 

Jag utmanade honom lite och gick ensam iväg med honom utefter en trafikerad väg och då blev han orolig och stressad över att Jonatan och Sessan inte följde oss, men det var verkligen inte bortom min kontroll att hantera. Han gnäggade, stegrade lite, frös fast, och utryckte allmänt missnöje, men inte så att jag tappade honom eller blev osäker själv. 

Vi mötte Jonatan och Sessan i skogen, som vi planerat, och då blev han genast lugn igen och jag satt upp. Jag red kuperat i uppförsbackar och nedförsbackar, och jag kunde höja och korta formen i nedförsbackarna så han inte bara skopar på med bakfötterna utan kortar stegen och bär sig lite, och jag känner verkligen hur han tvingas samla sig om jag höjer huvudet i nedförsbackarna, det känns otroligt bra. Han travade på med god bjudning och gav mig även en liten pigg galopp uppför en backe. Sedan pågick det jakt av något slag och plötsligt dånade ett skott en bit bort i skogen. Jag blev rädd av det plötsliga ljudet och ryckte till i sadeln, men Ares var helt oberörd. Likaså röjde någon i skogen med motorsåg och det var inte heller några problem för varken mig eller Ares. 

Jag kände mig så trygg att jag vågade avsluta turen med att rida utefter byavägen med honom, bara en liten bit, och jag upplevde inte att det var särskilt obehagligt att möta en bil. 

Så allt går ju verkligen bättre hela tiden. Jag känner mig tryggare och lugnare i sadeln. Ares är jättetrevlig helt i sig själv, och vi är bara i början av livet. Han är fortfarande bara fem år. 

Jag har funderat lite på den där ridrädslan och undrat om det inte bara var ett förstadie till en utmattning. Kroppen sade ifrån och gick in i ett kraftfullt self-protection-mode. Små orosmoment kunde göra mig totalt utmattad. Det var så tydligt nu när det small i skogen, och jag ryckte till, och sedan kunde slappna av och återgå till ridningen igen. Så var det inte för två år sedan. En sådan smäll hade absolut gjort att jag suttit av och inte ridit mera. Jag hade inte orkat. Kroppen hade sagt ifrån. Jag hade blivit blöt i svett bokstavligt talat från topp till tå. 

Men nu är det inte så. 

Nu är nu. 

Kanske får jag en otroligt fin vår med Ares, 

kanske till och med en fantastisk sommar. 

Kanske är det nu det roliga, det riktigt roliga, börjar.