Uppskottad ridväg och stolthet

 


Jonatan är verkligen speciell för mig. Ibland säger några stallkompisar att jag verkligen har skaffat en bra sambo och mitt vanligaste svar är "Det tog över 40 år!" och sedan gör jag en åtföljande stolt segergest. Som att jag spelat på lotto i hela mitt liv och plötsligt vann. Men lyssna på det här då; Jonatan lånade stallägarens traktor och snöfräs och plogade upp en egen liten motionsslinga åt mig och Ares, på fredag kväll. Så jag slipper vara rädd för att möta travhästar och tåg och timmerbilar och fan och hans moster. Så jag får möjlighet att träna Ares som jag behöver. Stallägarna samtyckte till motionsrundan om än det blir ett litet kostnadstapp då de planerat odla där och slingan kan göra att frosten kryper djupare ner i jorden och gör det svårare att odla. De är så snälla! Jag fick verkligen lite lugn och ro i själen. Jag är så tacksam! 

Ares verkar trivas på rundan också. Vi har promenerat och ridit den några gånger. Ingen stress med att plötsligt rida jättesnabbt. Vi tar lite i taget, men nu känner jag mig äntligen trygg ute!  

På söndagen kom mamma och jag red lite på ridbanan. Känslan var otroligt bra. Ares känns så stark och trots att han är ponny så ger han mig verkligen en maffig känsla. Det känns underbart! Jag kommer att få en jättefin vår framför mig om detta fortsätter så här bra! 


Sedan har jag börjat göra övningen "sluta" med honom då och då. Vi har inte gjort någon hårdträning inom detta utan bara då och då när jag kommit ihåg det. Först i spiltan och nu lite mer ute. Han blir bara bättre och bättre på det. Här är en filmsnutt. Jag kan inte bli mer nöjd! 




Så det känns som att jag börjar studsa tillbaka. Efter veckor av bältros och låggradig feber och mentala utmaningar. Och då är dom där. Redo att hjälpa mig bli mitt bästa jag. Mina favoritgrabbar. Ares och Jonatan. 

... och min mamma och lilltjejen Sessan. Vi glömmer inte Super-Sessan. 





Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk...
Läs mer