Konsten att följa fyrkantsspåret

 

Jag har nu, i flera år, haft ganska starka olustkänslor inför att följa staket och fyrkantsspår när jag rider. Man skulle förmodligen kunna klassa det som antingen en fobi eller ett posttraumatiskt stressyndrom. 

Det finns en ganska enkel förklaring till detta, då min förra häst Galishimo ibland skyggade och slängde sig för väggar och staket när jag red nära. Han gjorde det inte ofta men det hände då och då, kanske någon gång i månaden. Det berodde troligen på att sand från hovarna ibland fräste upp mot kanter och stolpar och han blev rädd för det fräsande ljudet och tvärvände eller stack iväg en bit. Så någonstans har det lagrats som en egen instinkt att jag lätt kan falla av när jag följer staket. 

Jag har försökt att tänka för mig själv att oron för att följa staket och väggar "släpper när det släpper" men samtidigt så är det en väldigt stark akilleshäl som lätt punkterar självkänslan när jag rider. En sjuåring kan följa ett fyrkantsspår. Varför kan inte jag? 

Samtidigt vet jag också, att om jag pressar mig för hårt att följa ett fyrkantsspår, så kan det ge motsatt effekt: jag kan bli överväldigad och få ännu större olustkänslor med ridningen. Det var ju därför jag fick paniken från början: Jag sket i vad jag kände och nötte bara på med Galishimo. Och åkte av. Och åkte av. Till slut hade det vuxit sig till ett ganska ohanterbart mentalt monster och jag var tvungen att backa. Inse att om jag ska fungera i sadeln och med Galishimo så måste jag plocka bort den där stressen. Hålla mig på ett litet avstånd från väggar och staket. Även Galishimo verkade bli tacksam över det lilla säkerhetsavstånd som jag till slut byggde upp åt oss, mellan staket och häst. Det hjälpte honom att slappna av och bli en bättre ridhäst. För Galishimo verkade ju verkligen älska att vara duktig, och självklart förtjänade han bättre villkor utifrån just sina förutsättningar. Jag är glad att jag blev bättre och anpassade mig efter honom. Och att jag slutligen undvek att rida för nära staket för hans skull.  

Ares å andra sidan, han har aldrig skyggat för staket eller väggar. Han bryr sig inte så jättemycket om oväntade ljud, precis som jag önskade mig! Men förvånande nog var mina egna starka olustkänslor för staket kvar. Det var ett oväntat bakslag för mig, för jag var själv säker på att olustkänslorna i första hand var kopplade till Galishimo. Men samtidigt verkar studier visa att en skräck kan komma tillbaka med förnyad kraft efter ett uppehåll. Så jag följer nog ett mönster som många känt tidigare. Oavsett om det är rädsla för hissar, eller att åka flygplan, eller rädsla för att bli instängd: Uppehåll från träning är inte särskilt bra om man väl utvecklat en svaghet för något. 

Men vet ni vad? Det släppte! Bara sådär. I helgen, faktiskt. Jag red runt och plötsligt var jag nära staketet och tänkte knappt på det. Sedan började jag rida närmare och närmare. Inga som helst problem! 

Det som var så roligt var att det var absolut inte min intention för ridpasset, att bli bättre på att följa fyrkantsspåret, jag skulle bara upp och motionera honom, lite som vanligt, repetera gårdagen. Men jag kände ju att något kändes mycket bättre idag. Och så var vi bara där! 

Nu tänker jag inte tolka ridpasset som ett tecken på att skräcken för alltid är över eller att den inte kommer tillbaka. Men jag är övertygad om att jag får fler och fler goda pass, ju fler fina upplevelser jag får, ju längre kommer det att bli mellan gångerna som jag blir rädd.

Glädjen efter ridpasset var stor. Riktigt stor. 

Detta kommer att bli så bra!