Livet är förändring

  Jag och Ares tränade på att trava på rakbanan både lördagen och söndagen. Lördagen var vi nog lite spända båda två, och då nöjde jag mig med att vi travade hela vägen bort (med skritt förbi träd och buskar) och sedan berömde jag honom storartat, jag satte mig av, och vi gick tillsammans med Jonatan hem. Jonatan hade cykel med sig, så han inte skulle behöva jogga för att hålla takten med oss.  Ares har verkligen inte bråttom hem när vi vänder, han är trygg i sig själv. Han hade väldigt gärna varit ute längre. Han tyckte dock att buskarna och trädansamlingarna vid dikena var mystiska, men inte så mystiska att matte på något vis hängde löst. Han bara tittade och funderade lite. Öronen vinklades dit, han blev lite hög och stel i nacken, och han vände på huvudet och tittade efter om något måhända gömde sig bakom buskarna när vi passerat. Inget mer än så. Så vi saktade ned och skrittade förbi de tätaste buskarna och träden och jag sade till honom att han var en klok häst som tänkte på vår

I helgen är det tre veckor sedan vi tog bort katterna, och jag känner att jag inte har lika nära till gråten. Sorgen är lugnare nu, men den är där som ett litet dunkelt vemod och den knackar mig liksom på axeln då och då. Man saknar Robban och Lillstrumpan och hur de följde en överallt. Hur de alltid låg i sängen och gosade med mig och alltid ville vara med. Det gnager fortfarande ett dåligt samvete och en olustkänsla om hur det hela slutade. Men Jonatan påminner mig om att det inte var jag som skaffade katterna och inte han heller. De fick i själva verket några extra år.  Jag blev ju väldigt uppriven när jag torkade bort små söta nosmärken på fönstret från katterna förra helgen, så vi har tagit det lite försiktigt med bortstädningen, vi har ju så mycket annat roligt som pågår just nu. Men nu var det dags igen  Soffan har stått ute i två veckor och var helt bortom räddning. Katterna hade kissat i den och klöst i den. Vi hade ställt den temporärt utomhus i två veckor, men i går lastade

  Det känns så bra i magen med SuperSessan. Hon är ju bara ett år gammal så visst var jag lite orolig över hur hon skulle hantera att vara ifrån sin trygga flock och stå ensam i en egen hage. Ibland får man uppdateringar från de andra i stallet, flera har nämnt att hon nöjt ligger när hon äter, och att hon sover en hel del. De tycker hon verkar må kanonbra. Hon verkar helt okej med att stå ensam ett par dagar innan vi släpper ut henne till de andra stona. Jag hoppas, hoppas, att allt går bra när vi släpper ut henne.  Hon ska träffa hovslagaren om tre veckor och få hovarna trimmade, så Jonatan lyfter lite då och då i hovarna så hon ska vänja sig. Sedan kommer han att hålla dem högre och längre och längre stunder. Men just nu tar han det lugnt och ser mest till att hon avslappnat låter honom ta henne där och lyfta, som på bilden ovan på höger bak. Hon får beta gräs under tiden.  Hon har en väldigt fin utstrålning. Jag känner mig lugn med henne.  Det är ganska stor skillnad jämfört med nä

  Jag och Jonatan bokade en tur på islandshästar när vi semestrade på Island. Vi åkte en liten buss full med turister, bland annat några pensionerande kvinnliga pratglada amerikaner. Den lilla bussen tuffade sig igenom ett kuperat vulkanlandskap med små branta berg och kullar som skiftade i grönt och grått, samtidigt som vi blev allt mer förväntansfulla. Till slut kom vi till en dal med grönt gräs och varma källor, en liten å kantad med vackra blommor, och ett fint stall fullt med islandshästar.  Och blåst. Hur var det nu med blåsten? Jag har fått lite reflexmässig panik när det blåser och jag rider ibland. Det beror nog på en kombination av händelser, bland annat att Galishimo var väldigt spänd i blåsten och att jag kanske kämpade för mycket att rida honom när det blåste, samtidigt som jag hade en infektion i kroppen. Det har satt sig som ett negativt kroppsminne och jag vill helst inte sitta på en häst när det blåser.  Detta är något jag börjat förstå allt mer nu när jag är äldre. Ma

  Jag hinner inte blogga! Man tumlade hem, proppfull av glädje och intryck från en fantastisk resa till Island, rullade in i gården i Sjöbotten, grät ögonen ur sig över de avlivade katterna (japp, det svider rejält fortfarande, trots att vi inte ångrar beslutet) sov en alldeles för liten stund och sedan direkt upp och stärka en hage och förbereda för att vår nya häst ska komma!  Det gick lite snabbare än väntat. Livet. Livet gick lite snabbare än väntat.  Hur hinner man berätta allt?  Vi börjar väl då kanske med slutet. Att vår nya unghäst stod på stallplanen på lördag kväll. Och att hon är alldeles, alldeles underbar. Hon är bara ett år gammal, och hade utan tvekan nyfiket gått in i transporten, trots att de inte kunnat träna på det. Hon hade varit jätteduktig hela resan. När hon klev ut, efter sju timmars bilresa, ryckte hon inte ens i grimskaftet, hon tittade bara sig nyfiket omkring och såg jättenöjd ut. Inget spring och ingen stress. Lite som att hon sade "Här är jag! Jag för

  Vilken dag! Ares fyllde fyra år, vi hade betessläppet, vi åt lunch hos Jonatans mamma, packade våra väskor, och nu ligger jag och vilar med en varm macka i Jonatans säng i Sjöbotten och tittar på Yellowstone. Gården ligger tre kilometer från flygplatsen så det känns lättast att åka härifrån. Jag njuter av sovrummet som vi renoverade förra sommaren.  Tomrummet efter katterna är mer hanterbart nu. Jag behövde nog gråta ut ett par dagar. Visst kan jag bli ledsen och sakna dem. De hade inte bett om att få komma hit och de förtjänade att få leva fulla liv. De förtjänade att bli ännu äldre. Men både jag och Jonatan upplever att det går lättare att andas. Det är skönt att kunna lämna alla dörrar öppna också.  Så man är ledsen och lättad samtidigt. Och det är okej.  Precis som jag inte riktigt hunnit processa att min bil behöver skrotas och att en ny väntar. Det känner jag också dubbla känslor inför. Det är också okej.  Eller att vi betalade för vår nya jättevackra häst SuperSessan samma eft

Denna rubrik trodde jag väl inte att jag skulle skriva idag, men så blev det! Det började klockan 07.00 i morse när min Honda skulle besiktas, jag tog tidigast möjliga tid för att inte missa jobbet.  Vi spolar fram tiden 15 minuter till klockan 07:15 och besiktningsgubben lockar in mig under Hondan där den står uppvevad.  "Det här... det är bakaxelbalken. Den håller upp hela baksidan av bilen. Den sitter fast i den här infästningen..." sade han och pekade på ett järnrör. Sedan tog han tummen... och tryckte tummen igenom hela röret så det blev ett hål. Det var som att röret var gjort av papper. Jag gapade.  "Den här kan du inte köra transport på. Risken är stor att hela bakaxelbalken lossnar. Då får du problem." förklarade han snällt. Han petade på kanten lite igen och rostiga flagor regnade över oss.  Jag stirrade tomt på flagorna och försökte processa vad detta innebär i praktiken.  Sedan åkte jag till Mekonomen och visade bilder och besiktningsprotokollet.  "

  Det är en otroligt härlig upplevelse att trava med Ares nu!  Det blåste upp till nio sekundmeter idag, och jag tycker fortfarande att det är väldigt obehagligt att rida när det blåser. Det börjar göra ont i magen när det viner i öronen redan innan jag suttit upp, och energin rinner lättare ur mig. Nu stod dessutom en häst i en hage alldeles bredvid staketet och betade gräs, och då blir jag även fundersam om den ska göra något skutt när vi rider förbi, så det fanns några områden som påverkade mig.  Men blåsten gick faktiskt att övervinna, eftersom Ares som vanligt inte bryr sig så mycket. Det enda jag kan märka av är att han stannar och tittar lite när det blåser i träd eller buskar, när vi rider ute, men då känns han mer fundersam än rädd, så då är det lätt för mig att slappna av och driva fram honom. Med andra ord är det innan jag suttit upp som jag oftast är osäker om hur det ska gå, men jag blir tryggare när jag sitter på honom och känner att han är lydig och kontrollerbar.  Jag

Jag lånade ut Ares i går kväll. Huvudorsaken är ju att vi ska ta drömresan till Island snart, och att det vore skönt om någon höll ett extra öga på honom, och kanske motionerade honom, under tiden. Vi står ofta i spiltan bredvid en snäll Tinkerponny som ägs av en mor och dotter, så jag kände att det vore bra om de kunde hålla ett öga på honom. Ares är ju redan van vid dem, och han är också van att ponnyn står bredvid honom i spiltan. Så de lånade helt enkelt Ares igår, de tog in honom från hagen, gjorde i ordning honom, och red ut med honom, tillsammans med deras ponny. Jag gick på lite avstånd efter dem och försökte att inte lägga mig i, så de får hitta sin egen relation med honom och göra vad som blir bäst för dem.  Men det är verkligen en jättekonstig känsla att släppa iväg sin unghäst med andra. Jonatan sade efteråt att han ångrar att han filmade dem, och att han ha borde ha filmat hur jag stolt log från öra till öra, i stället. De travade efter skoterleden några gånger också, och

Jag är väl kanske inte den som fegar när det kommer till att göra om ett rum, har ni kanske märkt genom åren. Nu står vardagsrummet utan soffa och Jonatan kände sig väl lite svag för ett ögonblick efter två dygns katt-gråt från min sida, så han öppnade väl upp för att vi kanske borde göra om vardagsrummet nu när det inte är katternas rum längre. Eller så var det kanske jag som föreslog det och han råkade hålla med.  Innan lunchrasten var slut så serverade jag honom nedanstående förslag att kombinera.  1. Min egen, väldigt stora tavla från MIO, jag köpte den någon gång 2022 tror jag. Den är minst 130 cm lång. Jag älskar den och den skulle passa perfekt ovanför en vardagsrumssoffa.  2. Apropå vardagsrumssoffa. Landskrona bäddsoffa från IKEA. Jag skulle vilja ha den ljusgrå men vi har hundar. Man måste vara realistisk. Tassar kommer att tassa på soffan. Det är sådant tassar gör.  3. Väggfärg Nordsjö Tranquil Dawn.  4. Och gula gardiner från Jotex. Cia multifunktionsgardin.  Så kombinerar

I går köpte vi rengöringsprodukter, textilspray, skurmedel, för att göra ett nytt ryck för att städa i huset efter katterna. Jonatan hade dammsugit, skurat, tvättat och tagit ut mattor när han tog bort katterna i söndags, men var inte säker på att lukten försvunnit. Men direkt jag klev in i huset överraskades jag av hur annorlunda huset upplevdes. Det kändes enormt tomt. Obehagligt tyst. Katterna brukar stå i hallen och jama och otåligt hoppa upp på en fönsterbänk där all mat och vatten brukar finnas (så hundarna inte kommer åt maten) och det brukar se lite rörigt ut när de ätit där och spillt runt maten i fem dagar.  Men nu var det alldeles tomt. Bänkskåpet stod tomt och rengjort och blankt. Matskålarna var borta. Inget jamande. Så tyst. Dött. Så då gjorde jag givetvis det jag gör allra bäst, jag började fulgråta. Så här tyst och stilla kan inte huset vara.  ”Det här är ju bara väggar och tak, nu är själen borta…” snyftade jag och gled ned på det (ovanligt rena) köksgolvet med hundarn

 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk