Livet är förändring

 Fastan går det sådär med. Jag skulle ju vila magen i 18 timmar och äta under ett "ätfönster" på 6 timmar, per dygn. Det har gått lite bättre på vardagarna men på helgen, då jag aktiverar mig mer, så fungerar det sämre.  I praktiken kan man säga att jag äter inte när jag vill äta, när magen kurrar och när jag exempelvis ska till ridhuset så åker jag dit på tom mage. Det känns sådär och jag är orolig att jag inte har energi att orka göra mitt bästa i sadeln. Irriterad har jag också varit.  Sedan öppnar ju ätfönstret, efter mina 18 timmar, och då har hela magen gett upp och typ stannat av. Då är jag inte hungrig alls. Nästan illamående. Då trycker jag i mig mat på ett väldigt stressat och forcerat sätt, trots att kroppen inte vill, och så tar jag ytterligare lite mer, bara för att täcka upp inför de kommande 18 fastatimmarna som väntar. Och så somnar jag, och vaknar med en kurrande mage.  Det gick dåligt i helgen, vilket var min andra helg med intermittent fasta, och i lördags

 Jag fick hjärnsläpp idag när jag skulle rida Galishimo i gamla ridhuset. Det var flera andra ryttare där och alla var duktiga ryttare som utnyttjade hela ridhuset, och satte lite fart i sina hästar, självklart med hänsyn. Det såg jättefint ut.  Själv blev jag väldigt osäker. När de galopperade så skrittade jag ängsligt fram till Björn och höll mig nära honom när de dundrade förbi. Det var svårt att inte känna sig i vägen. Jag ville hålla ett öga på allihopa, men det var förstås omöjligt. Det blev mycket lamt travande i små åttor för mig och Galishimo, under tiden jag sneglade mig över axeln. Det blev inte alls de övningar jag hade tänkt. Eftersom alla var så snälla och trevliga, och eftersom Galishimo var lugnet själv, så blev det lätt för mig att slå på mig själv. Varför fokuserade jag inte bättre?  Ja, varför presterade jag inte bättre?  Det är precis för sådana frågor som denna blogg är till för. För man kan enkelt ställa den frågan högt, sedan gå in i bloggen, som en spåkula över

 Jag tog Galishimo till ridhuset i lördags. Nu skulle han premiärridas! Jag har longerat honom och försökt att aktivera honom så gott som möjligt under veckan, trots det hårda underlaget, bara för att få honom lite snällare. Jag hade med mig både Angelika och hästen Minn och Anna och Pride, så vi var i gott sällskap.  Han gick toppenfint in i transporten, och jag märkte redan när vi tog in honom i gästboxen att han var väldigt lugn. Han var faktiskt lugnare än både Pride och Minn. De andra hästarna trampade runt och ville veta vad som pågick. och Galishimo stod som ett ljus och väntade på att få jobba.  Från början var tanken att vi skulle skritta mest, eftersom Anna rehabtränade Pride, men Galishimo ville inte skritta. Han ville trava. Han har stått i en frusen hage och knappt kunnat röra på sig så han ville inget hellre än att få göra sig av med energin. Sagt och gjort. Jag gjorde en ny övning som jag inte riktigt kunnat göra förut, eftersom Galishimo har varit spänd när man ridit nä

Jag gör tydligen alla kostförändringar jag kan komma på nu. Det är min inre nerd som fullkomligt freakat ut inom området mat och hälsa. Det är kanske inte så konstigt mot bakgrund av att jag känner mig fri från inflammationer i lederna nu, trots att vintersäsongen alltid brukar vara jättejobbig, och blir nyfiken på vad mer jag kan göra för att må bra.  Så... jag testar även periodisk fasta nu också. Jag har testat det i ungefär en vecka. Jag har ett matfönster på ca sex timmar per dag då jag äter en hel del, och låter sedan magen vila ca 18 timmar per dag. På helgerna funderar jag på att bryta det för att vara säker på att jag orkar med att vara i stallet hela dagarna, så då vill jag nog åtminstone klämma i mig en frukost. Och så har jag lovat mig själv att inte bli för fyrkantig i detta och faktiskt äta mer om jag verkligen känner för det.  Potatis med ägg, lite senapssill, en klick cream cheese med örter på potatisen, samt blandsallad med olivolja, vinäger och salladskrydda, blev min

Yes! Galishimo är frisk nu. Och fruktansvärt, fruktansvärt jobbig. Jag hade nästan glömt hur jobbig han blir när man inte motionerar honom ordentligt. Det stegras, nafsas, duttas, sprattlas och allt möjligt han kan komma på. Det är nästan svårt att föreställa sig att detta yrväder blir världens snällaste häst om man rider honom regelbundet och låter honom bli trött några gånger i veckan. Han bet mig till och med i huvudet när jag skulle ta av honom täcket. Inte hårt, men tillräckligt för att jag skulle bli förvånad.  Jag fick lite flaschbacks från 2012 när Galishimo var ung och inte inriden och också hade samma problem med att hantera sin överskottsenergi. Trots färgbytet ser man att det verkligen är samma häst...  Största skillnaden från förr är väl att han lagt till sitt nya självlärda trick, att stegra lite då och då.  Om man ska fokusera på skillnader från 2012 så är de ju att jag känner mig helt trygg med min hantering av Galishimo, och jag vet numera att han undviker att gå på m

Jag brukar få inflammationer i mina leder och kan röra mig lite sisådär emellanåt. Jag brukar skylla på stress. Som i september förra året när hela högersidan blev totalt inflammerad i fem veckor och jag trodde att det berodde på att jag stressat för mycket. Som jag skrev i detta inlägg. Sedan brukar det alltid finnas lite småtjafs som vandrar runt. En handled som är stel. Det kan vara svårt att ståendes ta på sig högra sockan, för knäet måste ju upp. Lite småpill som jag sällan varken skriver om eller fokuserar på. Jag brukar tänka att det är bra att röra på sig om lederna krånglar. Ridning är en bra hobby. Jag är ju snart 40, såklart maskineriet kan gnissla lite. Livet är gott ändå!  Men så fuckar det ut rejält ibland, med riktigt mycket inflammationer och då har jag lite svårt att hålla mig och kan börja klaga lite. För att inte tala om min berömda influensakänsla som jag ofta får när jag vilar. Mina närmaste vet att det kommer lite titt som tätt. Ibland ljuger jag även för dem. St

 Jag är orolig över Galishimo men i morgon, på onsdag, ska han få träffa en hältspecialist. Det är fortfarande mest troligt bara en hovböld, men bölden har inte "poppat" ännu (vilket vi vill att den ska göra) och jag har inte is i magen att vänta.  Jag får ju faktiskt rida Måns väldigt mycket nu! Det är verkligen jättekul, och om jag jämför bilder och filmer från för bara en månad sedan så ser jag faktiskt skillnaden! Jag slappnar av mer och Måns vilar på stegen bättre i galoppen. Det ser mer harmoniskt ut för varje gång jag filmas. Samtidigt är inte Måns sen att visa lite extra energi i form av ett "Ka-shing!". Särskilt i galoppfattningarna. Men det känns ändå stabilt och roligt.  Jag märker ju också att Måns är stabilare än Galishimo och automatiskt så släpps mitt "beredskapsläge" lite i taget. För tre veckor sedan vågade jag knappt galoppera, eller gjorde det bara i slutet. För två veckor sedan ville jag inte rida honom ensam. Idag kan jag rida honom en

Så här såg min frukost ut i morse, fast jag fotade inte fullkornsgröten som följde med. Det var ägg, kaviar, spenat, bär i grädde, groddar och lite paprika. Jag har ju fifflat med maten sedan augusti och långsamt förbättrat den, men nu kan jag nog med gott samvete konstatera att det faktisk har hänt lite grejer på sistone, som jag inte tror kan förklaras med något annat än kostförändringen. Det är för påtagligt.  - Jag sover mindre och vaknar mer utvilad. Det är inte ovanligt numera att jag vaknar efter 6 1/2 timmes sömn och känner mig redo för dagen och utan behov av att sova igen något. Somnar jag vid 10 på kvällen så vaknar jag alltså 04.30 och är utvilad. Helt sjukt. Jag har flera gånger trott att jag fått en avbruten sömn och förgäves försökt att somna om, men när jag gett mig och startat dagen i stället, så har det bara tuffat på helt problemfritt. November brukar vara tvärtom för mig, då brukar jag vilja sova åtta timmar, minst. Det har varit mest påtagligt de senaste två veckor

 Jo. Galishimo är halt. Det lutar åt att vara en hovböld men lite oklart ännu, vi hoppas på att det är en hovböld och inget allvarligare. Igår var han varken varm eller svullen och reagerade inte på tryck i letandet efter bölden, men idag var han lite svullen och varm där många har beskrivit för mig att hovbölder ibland brukar spricka ut. Självklart är veterinär inblandat. Självklart är jag orolig. Jag rider  lite på Måns, och jag hjälpt Anna att longera Pride på ridhuset. Men jag tänker på Galishimo.  Men jag ryggar verkligen tillbaka över hur vissa hästtjejer pratar om veterinärer. Det är lite av attityden "Passa dig för veterinärer för de vet inte vad de håller på med" eller "Du måste kontrollera vad veterinären gör för annars kan det sluta hur som helst" eller "Vad gjorde veterinären egentligen?" och det är för mig obegripligt. Jag litar på veterinärer till 100 % och om de gör en felbedömning så tror jag inte någon annan hade gjort det så mycket bättre

 Jag klev upp 05.00 på morgonen och jobbade till lunch, sedan åkte jag till stallet, och sedan åkte jag hem igen och jobbade till 19.30 och drog på mig ett par plustimmar. Anledningen till att jag är så inspirerad att jobba undan lite, är att jag vill ha tid och möjligheter att hinna rida Måns igen. Hans ägare har gjort illa ena fingret, så jag tar alla chanser jag får att rida denna vecka. Idag var vänstergaloppen betydligt mer harmonisk och lugn, och han gick mjukt och avspänt i formen och frustade nöjt. Det blev inte alls särskilt många sådana där skumpiga sekvenser som i lördags, då han stretade mot stödet då och då, utan idag var han mjuk som smör, och jag verkligen njöt av honom.  Jag lade också upp ett "låtsashinder" med en markliggande bom mellan två stöd, och så två koner lite längre fram, där jag gjorde halt varje gång. Sedan skrittade jag och travade över markbommen och tränade mig på att slappna av och inte titta på låtsashindret under tiden Måns lugnt tuffade på,

Jag har fortfarande nerdat ned mig i mat. Jag har även gått upp fem kilo. Men jag blir tydligen inte avskräckt för det. Nu har jag börjat intressera mig för någon form av matriktning som går ut på att jag undviker ris, potatis och pasta men äter desto mer fett, och så tillräckligt med proteiner på det. Jag märker att min mage klappar ihop om jag inte äter rejält med morötter och vitkål, som är rikt på fibrer. Jag försöker väl hålla mig till mat som inte stressar blodsockernivåerna så mycket, och har nu börjat undvika frukt (förutom avokado) och veckohandlar lite bär i stället.  Några kvällar har jag försökt att göra omelett på ägg, grädde, lite rivna rotfrukter, groddar och spenat. Jag får inte till det och antingen så blir den understekt och lös, eller så bränd på botten. Jag suger ju på att laga mat. Det var ju den grejen med.  I slow-cookern går det desto bättre. Jag har lagt in högrev, vitkål, morötter, lök och vitlök med lite kalvfond och den får jobba över natten. Det verkar bli

 Jag red Galishimo i ridhuset före lunch i lördags, åt lunch i stallet, och red sedan Måns efteråt. Jag var faktiskt väldigt skeptisk till att rida Måns då det skulle blåsa 7-14 sekundmeter ute på ridbanan, och det kändes väldigt läskigt att att rida en så stor häst när det blåste ute. Galishimo försökte jag rida i blåsten i fredags och det gick inte alls, jag fick sitta av och longera honom på ridbanan i stället. Och som han sprang och sprätte, den lilla araben! Hur gör man om en så stor och stark häst som Måns blir vild i blåsten? Jag har ju sett ägaren Ebba rida honom fint i alla väder, men hon är ju trygg och balanserad. Jag kan ju spänna till ganska mycket i och med min ridrädsla. Och som ni alla vet - är man spänd kan man i princip åka av om hästen hostar.  Det slutade med att jag frågade Björn om han kunde tänka sig att stå ute och frysa på ridbanan när jag red Måns och hjälpa mig om jag blev rädd eller om Måns blev vild.  Jag kan säga att det var helt onödigt för Björn att vara

 Hur vill jag egentligen använda mina händer?  Jag har reflekterat en hel del över hur jag använder mina händer och till vilket syfte. Igår fokuserade jag på att inte göra förhållningar eller leda med ytter hand, vilket verkar ske reflexmässigt lite här och var, särskilt vid de tillfällen då ytter hand är höger hand.  Det är inte så konstigt med tanke på att Galishimo är ganska vinglig OCH pillrig i munnen, så det blir ofta så att man gärna lirkar till lite med handen, när det börjar barka iväg någonstans eller när han biter sig fast eller börjar tugga för mycket. Det är lätt att lirka tillbaka med tygeln för att lossa upp honom, men det borde likväl gå att lösa genom att driva på med skänkeln och ge honom uppgifter att fokusera på. Det är ingen direkt ursäkt till mina rörliga händer, men det är en förklaring.  Jag har fortfarande en tendens att sänka och leda mycket med ena handen, trots att det blivit bättre. Man SKA ju sänka och leda med händerna när man rider unghästar, men allt

 Jag hade lasttränat Galishimo hela veckan för att få honom att acceptera den nya transporten. Jag drog fram transporten på stallplanen varje gång jag var i stallet. Sedan tog jag in G in till stallet, borstade och pysslade, lasttränade honom, longerade honom en halvtimme, och lasttränade sedan honom igen, innan han fick gå in i stallet igen, ta på sig täcke, få vitamintillskott och gå ut igen. Varje gång. Hela veckan.  Det är intressant vilken energi man läggar i att lastträna när man har gott om självförtroende och litar på att hästen utvecklas. Förut, när jag lasttränade Galishimo för tre år sedan, så var det ett ganska jobbigt projekt att dra fram transporten, lastträna och göra om det, dag efter dag efter dag. Jag tyckte det var omständligt och blev väldigt trött efteråt. Men förmodligen blev jag trött eftersom jag inte helt litade på mig själv, jag litade inte helt på min metod, och jag litade inte heller på att Galishimo skulle ta till sig träningen och utvecklas, eftersom han v