Ridhus och ridning på Måns

 Under lördagen åkte jag till stallet vid 09.00 och åkte hem vid 17.00. Jag tog Galishimo till ridhuset och träffade Anna och Pride igen. Det blåste nio sekundmeter som värst så det knäppte och lät i ridhuset. Jag kände mig dock trygg med Galishimo. Det blev många skrittövningar då vi var eniga om att de både kan kännas tråkiga och svåra så vi behövde peppa varandra. 

Jag har fått en favorit med skrittövningarna, sedan något halvår, som jag inte tänkt på förut, och det är att få hästen att öka takten på skritten vart åttonde steg. Förut gjorde jag det med Galishimo och kände alltid att jag gjorde något slags fel. Han kortade upp sig och började takta. Det blev ingen ökad skritt. Det blev en spänd skritt i gasellform. 

Det som jag inte visste då men som jag vet idag är att det finns en ökad skritt bakom det spända taktandet och om jag hade varit lite mer tålmodig, berömt hans försök, och låtit honom spänna upp sig ett par ridpass i några veckor, så hade han kommit ut på andra sidan i en betydligt bättre ökad skritt. Och en ökad skritt är coolt. När man sedan kan samla upp energin så får man en betydligt mer gungande skritt att jobba med med lite mer power. Lägg sedan till lite fina halter, lite bakdelsvändningar och plötsligt har man en jättefin inramad liten häst med energi även i skritten.

Gammal bild. Duktig häst. Nöjd ryttare. Som igår. 

Efter att jag varit i ridhuset så fick jag veta att Ebbas lettiska halvblod Måns var ledig, och jag fick turen att låna honom och checka av mig själv i ridningen lite mer. Jag tycker ju att det är jättejobbigt att rida i blåst med Galishimo, till och med att leda honom, och kände stark olust i dressyrsadeln tidigare i veckan. Man blir ju nyfiken på hur man reagerar när man rider i blåst och i dressyrsadel på en annan häst. Så där fick Måns ställa upp. Det stormade emellanåt rejält med lugnare perioder några minuter här och var. Måns hade en jämn energi och det var no fucks given över att det blåste rejält emellanåt. Det fick smattra och fladdra hur mycket som helst i de vita höbalarna en bit därifrån, det var inga problem. Dressyrsadeln kändes trygg och jag övade på min sits med att sitta i traven med bra stöd i stigbyglarna, under tiden han lydigt och avspänt travade runt. Westernsadeln som jag annars rider i, bjuder ju inte på så goda möjligheter till bra dressyrsits, och Galishimo studsar ju inte så mycket och utmanar mig inte så mycket sitsmässigt, så det är tacksamt med en häst med lite större gångarter och en dressyrsadel.

Det är lite roligt att den heta hästen som jag för några år sedan skämtsamt kallat "Måns utan broms" nu är en betydligt mer välriden farbror som jag vågar sitta upp på ensam under en dag då det nästan stormar. Ibland drog han en liten suck när jag red honom, troligen över att hans riktiga matte är lite roligare än denna detaljpillande tant som bara ville skumpa runt. Efter att jag fått lite träningsvärk i magen, vilket gick överraskande snabbt, så gjorde vi skrittövningar liknande de jag gjort i ridhuset tidigare under dagen. Ännu mer suckande från Måns. Men han var med mig hela tiden och riktigt duktig! 

En bild från förra året när jag red Måns. 

Otroligt skönt att mina dåliga vibbar är kopplade till just Galishimo och kanske mer av en viktig magkänsla som fångar upp att han är orolig innan det blir uppenbart. Min oro är kanske inte ett problem utan mer en vag aning om hur mycket jag kan kräva av honom utan att det ska hända olyckor...