Matprojektet och ensamritt i Lillskogen

 

Matprojektet fortsätter och det är svårare att äta mycket och regelbundet på helgerna nu, eftersom jag inte håller samma rutiner som på veckodagarna. Jag behövde  ta med mig en liten "matkasse" med mellanmål, lunch och ett mellanmål till, om allt skulle flyta på bra idag. Idag åt jag frukost hemma (havregrynsgröt med rivna morötter) och åkte sedan på hästloppis med Anna och Ebba  i Medle, sedan blev det mellanmål i mitt hemmastall (keso och granola) och så smörjde jag upp Galishimos sadel och träns med sadeltvål och sadelfett, under tiden det åskade och hällregnade ute. Sedan åt jag lunch i stallet (ris och kyckling) innan jag hämtade Galishimo för att rida. Dessa avbrott för mat är lite störande och jag tycker att allt tar så lång tid, och att jag tappar mitt flow när det hela tiden ska ätas. Mat brukar inte få ta så här mycket plats i mitt liv. 

Men samtidigt så känner jag att jag orkar lite mer än jag brukar. Målet är väl att jag ska äta lite mindre innan jag sväller ur alla mina kläder, men behålla regelbundenheten av mellanmålen åtminstone. Jag har lite svårt att portionera ut vad som är lämpligt men just nu är det bättre med för mycket mat än för lite. Och all frukt. Fy vad tungt det är att bära hem så mycket frukt varje gång man handlar. Frukt är tungt.. Tur att det åtminstone är billigt. 

Hur går det med de ensamma uteritterna i Lillskogen då? Jag satt på pallen i stallet och suckade åt Ebba: 

"Framstegen är ju ohyggligt små..." muttrade jag. 

"Men det är FRAMSTEG." förtydligade Ebba. 
"Ohyggligt. Små..." mumlade jag och gjorde en microskopisk mätning mellan tummen och pekfingret.

"...Framsteg." fyllde Ebba i bestämt.

Jag insåg att jag inte skulle kunna vinna denna diskussion. Ohyggligt små framsteg är alltså ändå framsteg. Här ska jag rada upp mina Ohyggligt. Små. Framsteg när jag red Galishimo ensam i Lillskogen idag. 

1. Han tuggar inte frenetiskt på bettet när jag ska sitta upp utan står stilla och väntar i vår stilla minut. 

2. Han andas när han skrittar. Vilket han inte har gjort förut. Då har han hållit andan och kippat efter luft då och då. 

3. Han gör ibland tysta små suckar och välbehagsljud efter vi passerat något spännande. Väldigt tysta, men jag hör dem. Jag känner hur bröstkorgen rör sig när han drar in luft mjukt ibland. 

4. När jag stannat honom och kliat honom en stund, när vi ska gå förbi något läskigt, så väljer han ofta själv att gå förbi det farliga när han känner sig redo, jag hinner alltså inte driva honom och säga "Go!". Han vet vad jag vill att han ska göra.  

Det var Galishimos framsteg, mina framsteg är väl lite diskreta också. 

1. Jag har blivit lite rörligare i mitt bäcken när jag är rädd. Inte stel som en Barbie-docka i underredet.

2. Jag har blivit bättre på att sjunka ned i sadeln. Hänger ihop med punkt 1 men jag försöker mjölka så mycket positivt som möjligt här nu. Bear with me. 

3. Jag satt kvar i sadeln även när en bil körde i närheten och när en tant slängde igen ett soptunnelock bakom oss. Trots att jag visste att det skulle smälla bakom Galishimos heliga rumpa. 

4. Jag satt kvar när vi passerade en stor kabeltrumma (typ 1,5 meter i bredd och höjd) som inte varit på just den plasten förut. 

5. Jag hade inte lika ont i axlarna och mellangärdet som jag brukar efter att ha varit rädd i 15 minuter, utan hade mer ont i nedre delen av magen. Dvs spänningarna sitter inte lika låsta i överkoppen längre. 

6. Jag kom mig ungefär 50 meter längre än jag brukar innan jag tyckte att träningen räckte för idag och satt av.  

Men det är fortfarande en stel häst och en stel ryttare som stapplar sig igenom den pyttelilla byn och ängsligt snubblar oss till Lillskogen. Betydligt mindre självsäkra än på ridbanan. 

...Men vi är ju ett ekipage med små ohyggliga framsteg. Eller hur var det nu?