Galoppfattning mellan hinderstöd
Nu har det kommit en hel del snö, som dessutom blivit tung, så det blev att skotta fram transporten och dra fram den för avskottning. Jag fick en riktigt bra present av Björn i juklapp i julas; en snöraka som man oftast använder för att få bort snö från hustak. Jag vet inte hur lång man kan göra den men absolut upp till fyra meter! Den finns på Biltema för den nyfikne.
Det var alltså bara att ställa sig tre meter från transporten, utan pall eller annat, och bara skala bort den tunga snön från transporttaket. Det gick så snabbt och lätt så jag nästan fick lite feeling och övervägde att ta bort all snö från alla andra hästtransporter på parkeringen.
"Det där blir väl ganska tungt för armarna?" frågade en stallkompis och jag svarade
"Faktiskt inte!" för den var överraskande lätt att hålla i. Verkligen bra design och lätt material. Och precis så tungt att den landar ordentligt och skär genom den tunga snön för att dra bort den. En drömpryl för oss som bor norröver och inte har transporten under tak.
Blötsnön fortsatte falla tungt och det började också blåsa ganska bra. Jag plockade in Galishimo och ryktade honom och pysslade med hans flätor. Sedan bad jag honom gå in i transporten i ovädret, och han gick in själv och ställde sig rätt. Sedan så körde jag sakta genom snömodd och oplogad väg för att komma ut på den större vägen och mot ridhuset. Där var det stundvis slaskigt och stundvis spårigt av snön. Vindrutetorkaren fick gå på högvarv.
Sedan mötte jag upp Anna vid ridhuset, som också kom ensam med sin häst, och vi kände båda lite stolthet. Båda av oss har upplevt att det varit läskigt att köra transport, backa och hantera den i stort. Båda av oss har fått lägga ned väldigt mycket tid för att få lastningen att fungera med våra skeptiska hästar. Och båda köpte var sin fyrhjulsdrivan bil ganska samtidigt, för att vi ville känna oss trygga för just sådana här dagar. Och nu är vi här! Med våra snälla, lydiga hästar som vi båda självständigt kan lasta i och ur, utan dramatik, och på ett säkert sätt transportera dit vi tänkt. Det känns så bra!
I ridhuset stod det en studsserie framme, med fyra små hinder, som låg tätt nära varandra, och ett slutligt hinder med hinderstöd. Ungefär som på bilden ovan. Jag ledde Galishimo mellan dessa hinder i slalom och i cirklar mellan dem, så han inte skulle glo på dem så mycket. Sedan så satt jag upp och fortsatte hålla igång med att köra slalom och lite allt möjligt kring dessa hinder och hinderstöd. Han slappnade av mycket snabbare än vad han någonsin gjort förut, och till slut kunde jag galoppera i en åtta och sakta av till skritt och fatta ny galopp precis mellan hinderstöden. Något jag knappast ens hade trott varit möjligt för ett halvår sedan. För fyra månader sedan blev han ju så stressad över hinder i ridhuset att han behövde 20 minuter innan vi ens började skritta runt dem (se länken här!). Men nu så är han alltså så lugn att han kan lugnt göra övningar och fatta galopp mitt emellan två mindre hinder som står tätt intill varandra. Det är så otroligt roligt att känna dessa framsteg!
Dessutom så värmde jag upp med en frisk galopp runt hela ridhuset och ökade lite på raksidorna. Även i vänster som är varvet han brukar skygga mest på och som jag också har lite svårt att slappna av på. Vi gjorde även öppnor väldigt nära ridhusväggen, och sedan avslutade jag med att stå och klia och mysa med honom nära en särledes läskig vägg som han alltid brukar bevaka med stor skepsis.
"Vilken stor skillnad på er! Vad lugna ni var!" utbrast Anna förvånat efter dagens ridning, och jag var själv hur stolt som helst.
Ett annat framsteg, som kanske inte normala hästägare skulle se som ett framsteg, är att Galishimo testade att banka med hovarna mot boxväggen när han tyckte han fick för lite uppmärksamhet.
"BONK BONK BONK!!" lät det högt från boxen när jag stod och pratade med Anna.
"Men... jag kan inte tro det?!" utbrast jag och tittade förvånat på Anna, och fortsatte:
"Han vågar banka på väggen?! Han brukar ju vara livrädd för plötsliga ljud. Nu gör han dem själv!!" sade jag förvånat och sprang till Galishimos box.
"HAR DU BLIVIT MODIG?!" utbrast jag. Galishimo slutade bonka, nöjd över uppmärksamheten. Och bonkandet.
Plötsligt händer det.
Sedan körde jag hem honom, stallägaren hade skottat upp vår parkeringsplats för transporten, och jag betraktade nöjt hur fint den stod där, nyskottad och avborstad.
Och så en semla på detta innan jag körde hem. Det var bara en enda semla kvar i butiken och med stor glädje köpte jag in den efter att ha hållit tummarna att ingen före mig i kön skulle norpa den. Så var den dagen gjord!
Det var alltså bara att ställa sig tre meter från transporten, utan pall eller annat, och bara skala bort den tunga snön från transporttaket. Det gick så snabbt och lätt så jag nästan fick lite feeling och övervägde att ta bort all snö från alla andra hästtransporter på parkeringen.
"Det där blir väl ganska tungt för armarna?" frågade en stallkompis och jag svarade
"Faktiskt inte!" för den var överraskande lätt att hålla i. Verkligen bra design och lätt material. Och precis så tungt att den landar ordentligt och skär genom den tunga snön för att dra bort den. En drömpryl för oss som bor norröver och inte har transporten under tak.
Sedan mötte jag upp Anna vid ridhuset, som också kom ensam med sin häst, och vi kände båda lite stolthet. Båda av oss har upplevt att det varit läskigt att köra transport, backa och hantera den i stort. Båda av oss har fått lägga ned väldigt mycket tid för att få lastningen att fungera med våra skeptiska hästar. Och båda köpte var sin fyrhjulsdrivan bil ganska samtidigt, för att vi ville känna oss trygga för just sådana här dagar. Och nu är vi här! Med våra snälla, lydiga hästar som vi båda självständigt kan lasta i och ur, utan dramatik, och på ett säkert sätt transportera dit vi tänkt. Det känns så bra!
I ridhuset stod det en studsserie framme, med fyra små hinder, som låg tätt nära varandra, och ett slutligt hinder med hinderstöd. Ungefär som på bilden ovan. Jag ledde Galishimo mellan dessa hinder i slalom och i cirklar mellan dem, så han inte skulle glo på dem så mycket. Sedan så satt jag upp och fortsatte hålla igång med att köra slalom och lite allt möjligt kring dessa hinder och hinderstöd. Han slappnade av mycket snabbare än vad han någonsin gjort förut, och till slut kunde jag galoppera i en åtta och sakta av till skritt och fatta ny galopp precis mellan hinderstöden. Något jag knappast ens hade trott varit möjligt för ett halvår sedan. För fyra månader sedan blev han ju så stressad över hinder i ridhuset att han behövde 20 minuter innan vi ens började skritta runt dem (se länken här!). Men nu så är han alltså så lugn att han kan lugnt göra övningar och fatta galopp mitt emellan två mindre hinder som står tätt intill varandra. Det är så otroligt roligt att känna dessa framsteg!
Dessutom så värmde jag upp med en frisk galopp runt hela ridhuset och ökade lite på raksidorna. Även i vänster som är varvet han brukar skygga mest på och som jag också har lite svårt att slappna av på. Vi gjorde även öppnor väldigt nära ridhusväggen, och sedan avslutade jag med att stå och klia och mysa med honom nära en särledes läskig vägg som han alltid brukar bevaka med stor skepsis.
"Vilken stor skillnad på er! Vad lugna ni var!" utbrast Anna förvånat efter dagens ridning, och jag var själv hur stolt som helst.
Ett annat framsteg, som kanske inte normala hästägare skulle se som ett framsteg, är att Galishimo testade att banka med hovarna mot boxväggen när han tyckte han fick för lite uppmärksamhet.
"BONK BONK BONK!!" lät det högt från boxen när jag stod och pratade med Anna.
"Men... jag kan inte tro det?!" utbrast jag och tittade förvånat på Anna, och fortsatte:
"Han vågar banka på väggen?! Han brukar ju vara livrädd för plötsliga ljud. Nu gör han dem själv!!" sade jag förvånat och sprang till Galishimos box.
"HAR DU BLIVIT MODIG?!" utbrast jag. Galishimo slutade bonka, nöjd över uppmärksamheten. Och bonkandet.
Plötsligt händer det.
Sedan körde jag hem honom, stallägaren hade skottat upp vår parkeringsplats för transporten, och jag betraktade nöjt hur fint den stod där, nyskottad och avborstad.
Och så en semla på detta innan jag körde hem. Det var bara en enda semla kvar i butiken och med stor glädje köpte jag in den efter att ha hållit tummarna att ingen före mig i kön skulle norpa den. Så var den dagen gjord!
Kommentarer
Skicka en kommentar