Kontroll och huvudets placering

Nu har det gått en vecka sedan jag var på akuten och jag återgick så snabbt jag kunde till jobbet, och trappade ned på medicinerna och smärtlindringen så snabbt jag bara kunde. Jag var helt fri från både smärtor och mediciner på tisdagen och har sedan dess rullat på med vardagen, på ett ungefär. Jag vågar inte riktigt återgå till gymträningen ännu och tar det lite lugnare. Jag är fortfarande lite tagen av det hela.




Min häst är förresten världens bästa häst. Efter år och åter år av longering så är han kung på att longeras. Det blir som en dans där han följer minsta vink och lydigt galopperar runt mig, med lite inslag av glädjeskutt.







Jag har även ridit honom och han har varit kanonfin. Vi gör stora harmoniska cirklar över fältet (som ÄNTLIGEN är ridbart!) och jag kan bara sitta avspänt och gunga med i hans fina, stabila galopp. Galoppen HAR blivit finare denna säsong, det kanske inte syns så väl men det känns verkligen när jag sitter på den. Den har mer bjudning och är betydligt mindre vinglig än vad den varit förut. Han lyssnar och balanserar upp sig. Om jag ändrar viktfördelningen så följer han med, med sin kropp, i stället för att avbryta galoppen. Fortsätter han så här fint så har jag nog allt jag kan önska. Jag försöker att öka galoppen emellanåt men då står han antingen emot, eller blir väldigt kort och uppskruvad i formen (nervös), så vi får nöja oss med pyttesmå tempoväxlingar och mycket beröm.

Sedan har jag blivit lite av en... jag vet inte... en tygeltaliban? Jag har ganska långa tyglar nästan jämt och håller formen öppen som standard.

Ju mer jag rider ju mindre poäng ser jag med att kontrollera hans huvud för mycket. Bogar och ben är betydligt intressantare områden att försöka kontrollera, eftersom det (för mig) ger betydligt mer effekt på bärighet och ridupplevelse. Vart huvudet är... i förhållande till ridupplevelsen... not so much. Kanske kommer detta intresse tillbaka, men just nu ser jag inte riktigt poängen. Westernhästar som går med huvudet jättedjupt ser framtunga ut och tappar i mina ögon bärigheten, dressyrhästar som går med nosarna indragna ser också ut att lätt bli framtunga eller åtminstone begränsade. Ska man vara där framme i näsan och fippla med rörlighet och balans, så är det nog otroligt viktigt att man vet vad man gör. Att i stället prioritera takten, bakbenen och bogkontrollen är det svårt att förstöra en häst på. Jag vet att allt hänger ihop men tyglarna får allt mindre betydelse ju mer jag jobbar med just Galishimo.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer