Brandlarmet
Jag var med om en otroligt obehaglig upplevelse för några dagar sedan. Jag vaknade mitt i natten och hade outhärdligt ont. Jag trodde det var njursten och körde till akuten ganska snabbt. Det var inte njursten. Det var typ ingenting. Eventuellt några små kalkpluppar de hittat utanför njurarna efter en röntgen, men det kunde inte riktigt förklara varför jag hade så fruktansvärt ont.
Som att brandlarmet gått igång utan varken rök eller värme.
Sedan kom nästa problem. Brandlarmet gick inte att stänga av.
Alltså om jag någonsin hört talas om, att man kan vakna upp med outhärdlig smärta, utan orsak, och dessutom upptäcka att ingen smärtlindring biter, då skulle jag inte riktigt tro det. Jag skulle tippa på stress eller psykisk ohälsa eller något annat.
Jag kände mig alltså som en idiot.
Jag vet inte vad de provade allt mest, jag fick injektioner, piller... utan verkan. De provade något, väntade en timme eller två för att se om det hade effekt, provade något nytt, väntade en timme, och så vidare.
Efter flera timmar av svår smärta, injecerade de slutligen Oxycodone, en opiat som tydligen är väldigt stark och något som brukar ses som "sista utvägen" när ingen annan smärtlindring hjälper. Då hade jag haft ont i 10 timmar och var helt mentalt färdig och utmattad. Det hjälpte. Jag slockande direkt av utmattningen. Sedan fick jag Oxycodine och Oxynorm, också väldigt starka opiater, för att hålla mig flytande. Min receptlista på smärtlindring som jag kan hämta ut på apoteket blev mer än ett A4-papper lång. Och jag som inte kan något om smärtlindring och inte har någon kunskap om något alls, kände mig mer eller mindre chockad över alla dessa nya begrepp och allt nytt som jag måste lära mig om de olika medicinerna och deras verkan.
"Den kan du köra bil på."
"Den kan du inte köra bil på."
"Den måste du vara fri från i 48 timmar innan du kan köra bil."
Dessutom kände jag mig väldigt slö och påverkad av drogerna. Och en del av mig kritiserar mig själv för att jag inte kunde "skärpa mig" ut ur smärtan när det ändå inte var något farligt. Men brandlarm är tydligen svåra att stänga av med viljekraft.
Sedan har jag så snabbt som möjligt försökt trappa ned på opiaterna, jag har träffat en sjukgymnast, och jag försöker återgå till min vardag. Jag har inte ont nu, men jag är chockad och väldigt förvånad. Kan man på riktigt alltså ha ont utan anledning, och från en dag till den andra, behöva opiater för att stå upp?
Jag googlade lite och svaret är tydligen "Ja." På Karolinska institutets smärtklinik har 25% av alla klienter smärta utan förklaring. 25% är ganska mycket. Det är inte alls kopplat till psykisk ohälsa eller någon form av dålig inställning, utan något som inte riktigt går förklara, och som man forskar väldigt mycket på.
Risken för återfall är i alla fall lägre om man känner sig trodd på av sjukvården, om man känner att man blir bra bemött, om man känner att de inte släpper hem en på en gång, och att de prövar olika preparat tills man kan säga att man inte har särskilt ont längre. Ju snabbare larmsystemet tystnar, ju mindre risk är det att det kommer tillbaka. Och där har ju sjukvården gjort helt rätt, för jag fick ett otroligt bra bemötande. Det förklarar också det stora paketet med smärtlindring för mig att hämta ut, vilket gör mig trygg att jag kommer att kunna stävja smärtan om den kommer tillbaka.
Men det är svårt att ändå inte skämmas över detta. "Det var väl typiskt att det skulle hända mig, förstås." tänker jag ibland, innan jag genast slår bort tankarna.
Nu har jag varit smärtfri ett par dagar och ska försöka komma in i vardagen igen. Men det är lite tungt. Jag är rädd för att röra mig, anstränga mig, stressa, träna, bli andfådd... dricka, äta. Jag försöker göra allt som vanligt men hajjar ändå till. "Nu är det tomat på mackan, det borde gå bra..." eller "Nu sitter jag lite nedsjunken i sängen, det kanske är helt okej..." eller "Lite gröt borde inte skada, det är ju hur neutralt som helst" eller "promenaden tar jag nog inte förrän i morgon."
Jag har en krisplan för hur jag ska göra nästa gång jag får ont, typ att jag ska inte ringa till Björn och fråga om jag får komma, utan jag ska åka direkt till honom och ta medicinen där, så jag inte är ensam, oavsett vilken tid på dygnet det är.
Jag hoppas det aldrig kommer tillbaka. Jag vill inte ha ett trasigt brandlarm som en del av min identitet eller något jag måste ta hänsyn till.
.
Som att brandlarmet gått igång utan varken rök eller värme.
Sedan kom nästa problem. Brandlarmet gick inte att stänga av.
Alltså om jag någonsin hört talas om, att man kan vakna upp med outhärdlig smärta, utan orsak, och dessutom upptäcka att ingen smärtlindring biter, då skulle jag inte riktigt tro det. Jag skulle tippa på stress eller psykisk ohälsa eller något annat.
Jag kände mig alltså som en idiot.
Jag vet inte vad de provade allt mest, jag fick injektioner, piller... utan verkan. De provade något, väntade en timme eller två för att se om det hade effekt, provade något nytt, väntade en timme, och så vidare.
Efter flera timmar av svår smärta, injecerade de slutligen Oxycodone, en opiat som tydligen är väldigt stark och något som brukar ses som "sista utvägen" när ingen annan smärtlindring hjälper. Då hade jag haft ont i 10 timmar och var helt mentalt färdig och utmattad. Det hjälpte. Jag slockande direkt av utmattningen. Sedan fick jag Oxycodine och Oxynorm, också väldigt starka opiater, för att hålla mig flytande. Min receptlista på smärtlindring som jag kan hämta ut på apoteket blev mer än ett A4-papper lång. Och jag som inte kan något om smärtlindring och inte har någon kunskap om något alls, kände mig mer eller mindre chockad över alla dessa nya begrepp och allt nytt som jag måste lära mig om de olika medicinerna och deras verkan.
"Den kan du köra bil på."
"Den kan du inte köra bil på."
"Den måste du vara fri från i 48 timmar innan du kan köra bil."
Dessutom kände jag mig väldigt slö och påverkad av drogerna. Och en del av mig kritiserar mig själv för att jag inte kunde "skärpa mig" ut ur smärtan när det ändå inte var något farligt. Men brandlarm är tydligen svåra att stänga av med viljekraft.
Sedan har jag så snabbt som möjligt försökt trappa ned på opiaterna, jag har träffat en sjukgymnast, och jag försöker återgå till min vardag. Jag har inte ont nu, men jag är chockad och väldigt förvånad. Kan man på riktigt alltså ha ont utan anledning, och från en dag till den andra, behöva opiater för att stå upp?
Jag googlade lite och svaret är tydligen "Ja." På Karolinska institutets smärtklinik har 25% av alla klienter smärta utan förklaring. 25% är ganska mycket. Det är inte alls kopplat till psykisk ohälsa eller någon form av dålig inställning, utan något som inte riktigt går förklara, och som man forskar väldigt mycket på.
Risken för återfall är i alla fall lägre om man känner sig trodd på av sjukvården, om man känner att man blir bra bemött, om man känner att de inte släpper hem en på en gång, och att de prövar olika preparat tills man kan säga att man inte har särskilt ont längre. Ju snabbare larmsystemet tystnar, ju mindre risk är det att det kommer tillbaka. Och där har ju sjukvården gjort helt rätt, för jag fick ett otroligt bra bemötande. Det förklarar också det stora paketet med smärtlindring för mig att hämta ut, vilket gör mig trygg att jag kommer att kunna stävja smärtan om den kommer tillbaka.
Men det är svårt att ändå inte skämmas över detta. "Det var väl typiskt att det skulle hända mig, förstås." tänker jag ibland, innan jag genast slår bort tankarna.
Nu har jag varit smärtfri ett par dagar och ska försöka komma in i vardagen igen. Men det är lite tungt. Jag är rädd för att röra mig, anstränga mig, stressa, träna, bli andfådd... dricka, äta. Jag försöker göra allt som vanligt men hajjar ändå till. "Nu är det tomat på mackan, det borde gå bra..." eller "Nu sitter jag lite nedsjunken i sängen, det kanske är helt okej..." eller "Lite gröt borde inte skada, det är ju hur neutralt som helst" eller "promenaden tar jag nog inte förrän i morgon."
Jag har en krisplan för hur jag ska göra nästa gång jag får ont, typ att jag ska inte ringa till Björn och fråga om jag får komma, utan jag ska åka direkt till honom och ta medicinen där, så jag inte är ensam, oavsett vilken tid på dygnet det är.
Jag hoppas det aldrig kommer tillbaka. Jag vill inte ha ett trasigt brandlarm som en del av min identitet eller något jag måste ta hänsyn till.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar