Post-renoverings-depression

Eller man kanske ska kalla det post-renoverings-stress. Inte depression.

"Post" som i det latinska ordet "efteråt". Nu när allt är fixat. Nu när jag äntligen är klar så gnäller jag konstant över hur sliten jag känner mig. Sedan är det ju enormt många delar som jag inte hunnit engagera mig i som plötsligt tornar upp sig som ett berg. Tvätt. Dammtorkning. Städ. Disk. Matplanering. Jag är ju ordförande i Skellefteå Ryttarsällskap också. Har ingen aning om  hur jag blev det men det blev så. Nu får jag använda alla tänkbara skills för att skapa strukturer som alla är nöjda med. Utan att folk klagar på för mycket struktur. Eller utan att folk klagar på för lite struktur.

Mitt vanliga arbete kräver väldigt mycket fokus då vi har några sjuka och personalbrist. Toalettspegeln är skitig. Galo har tränats helt okej men behöver nu fortsätta tränas inför nästa kurstillfälle. Det ligger slipdamm i hörnen. Nu när jag trodde att jag skulle kunna slappna av så inser jag att det är mycket som måste efter-fixas. Jag har knappt tränat alls under tiden jag renoverat heller. All energi och fokus har gått åt att förändra en kök, en hall, ett sovrum och ett vardagsrum när sambon varit borta. På sex veckor.

Allt som har stått åt sidan när jag renoverade pockar igen på sin uppmärksamhet. Och jag inser att jag har sängkläder att tvätta, möten att boka. Jag har en vän som just fått barn som jag lovat träffa. Jag har en kusin som gärna vill komma och hälsa på. Jag borde tvätta håret lite oftare och köpa lite nya vårkläder också. Jag borde bjuda in Galos uppfödare också, på lite fika och kanske en liten uppsittning på Galo. Det är så mycket jag borde göra.

Men det var värt det. Det var värt varenda sekund. Nu har jag ett fint hem....

.