Livet är förändring

Det snöade ordentligt och blåste en smula idag. Det var kallt. Det var jäkligt. Jag var ytterst omotiverad att släppa arbetsuppgifterna och ta Galishimo på en ensam lunchjogg ute i naturen. Han kan ju bli rädd för både det ena och det andra, både det synliga och det osynliga, under uteritter. Särskilt nu när det är kallt ute. Jag har väl lust att påstå att han fortfarande inte är ett under av stabilitet och trygghet när vi är helt ensamma. Det blir ibland väldigt många tvärnitar, halvhalter, och sidokast. Nu försöker han ju sällan vända hemåt, och han bjuder ju trots allt framåt, så vi tar oss ju dit vi ska. Man måste bara väldigt, väldigt alert om man ska hänga med honom. Till min stora förvåning så blev det icket en endaste tvärnit! Det blev kanske fyra eller fem mindre halvhalter som han avbröt själv för att springa framåt igen, och nästan inget sidokast alls. Vi travade glatt på, både bortåt och på hemvägen! Han var ovanligt avspänd på hemvägen och han drabbades inte en endas

Hej livet! Nu är jag tillbaka! Woop woop och vågen! Jag känner mig piggare. Jag orkar tänka. Jag orkar röra på mig. Jag ska börja träna snart igen. Allt börjar återgå till det normala! Jag är glad att jag orkat arbeta heltid hela tiden. Jobbet ger inte bara en känsla av stolthet och att jag bidrar med något gott till samhället, utan är även min enda ekonomiska trygghet, och det som fritiden står och hänger på. Är man trött får allt annat stå åt sidan. Jobbet ska bara fixas. Det är viktigt! Jag har bokat in mig för en kurs på AB om tio dagar och är väldigt taggad. Jag fick en hemläxa att skritta lätt sidvärtes mot ridhusväggen och tyckte det kändes väldigt jobbigt när AB föreslog det på kursen förra gången jag red för henne . Galishimo tyckte också det kändes väldigt jobbigt. Han gillar ju inte väggar. Vi provade litegrann på kursen i november men det kändes spänt. Dels är han ju rädd för väggen och dels så misstolkade han trycket med mitt yttre ben som att jag ville få honom bort f

Jag fyllde ju 37 i söndags och är både förvånad och road över det här med att bli äldre. Till att börja med så känns det ganska skönt att bli äldre. Det var inte som jag tänkte mig det när jag var 20-någonting. Man minns ju alla som sade att metabolismen i kroppen skulle ändras och hur man lättare skulle bli tjock, bland annat. Jag märker ingen som helst skillnad i min metabolism, däremot märker jag att jag är så nöjd med tillvaron så det är lätt att bli sittandes hemma och bara ta det lugnt, särskilt nu när jag inte har någon hund som kräver promenader. Då blir man lättare tjockare. Eller som i morse, när jag var ensam hos Björn och gjorde en taco-frukost åt mig i stället för frukostgröt. Sådant blir man ju också tjockare på. Det har inget alls med metabolismen att göra. Man väljer bara mat framför andra aktiviteter för att man blivit lite bekväm av sig. Börjar jag träna svarar kroppen direkt, precis som vanligt. Nästa myt var väl den "biologiska klockan" som skulle ti

Jag fick en ridlektion av Björn i lördags. Den blev... tveksam...  ;)

Jag har fortfarande lätt skröppelsjuka. Förmodligen för att jag jobbat på som vanligt, trots skröppelsjuka, och nu fått förlängd skröppelsjuka, som straff för att jag inte respekterat tidigare skröppelsjuka, och inte vilat ut ordentligt från första början. Så nu är jag i en period då jag helst sover upp till tio timmar per natt och inte klarar av minsta lilla oplanerade händelse utan att bryta ihop. Jag vill inte säga att jag är utbränd eftersom jag arbetar helt godkänt, och klarar vardagen hyfsat, med några genvägar. Jag kan dock inte träna, och ibland fungerar inte promenader heller, utan att jag känner mig matt och dålig. Jag skulle vilja säga att jag är lite svärtad i kanten , bara. Eller kanske rökt ?! Jag är rökt . Ja. Det passar. Jag är rökt. Men jag är på väg tillbaka. Jobbet är lite lugnare och varje morgon efter att jag sovit ut så känns det lite bättre. Det är ju inte första gången jag blivit rökt, om man säger så. Idag flexade jag ut under lunchen och red Galishim

Galishmo för nästan fyra år sedan, då han var fem år gammal. Han var mörk. Han var söt. Han hade världens charmigaste tunna lilla räkrumpa. Spolar vi fram bandet ett par år och visar samma arabhäst och ryttare så har det hänt grejer. TADAA! Som ett trolleri! Jag vill sätta ut denna fantastiska (men ändå fullt naturligt biologiska utveckling) på både facebook och instagram, i otaliga varianter, men jag har för många följare där. Här är det lite mer anonymt. Den lilla skara som faktiskt gör sig besväret att följa bloggen ber ju i princip om Galishimos före- och efterbilder. Hoppas jag.

På söndagen var jag mindre motiverad att rida men jag hade så tur att Katarina och arabhästen Alladin skulle ut samtidigt som oss. Katarina har haft Alladin i bara några månader, och de har hittat varandra så fint och är så samspelta. Själv har jag haft Galishimo i sju år och vi famlar fortfarande i mörkret efter varandra, ibland. Men det finns en charm med det med! I tryggt sällskap så förvandlas ju lyckligtvis Galishimo till "snälla farbror Melker" och blir snäll som en ridskolehäst. Nästan. Det är ju lite minusgrader ute... Tänk er "farbror Melker"... Som glömt morgonens medicinering av ritalin och sedan dubblar dosen men fortfarande är snälla farbror Melker. Fast med lite oregelbunden hjärtrytm och lite konstiga tics. Där har ni Galishimo. Vi red förbi platsen där Elin och Galishimo mötte en älg tidigare och det var färska älgspår precis i det skogsbrynet. Hela ridturen gick kanonbra och vi red även lite dressyr. Jag ledde honom över lite cavalettibomma