Livet är förändring

Jag och Galishimo är överrens om att hösten inte uppför sig som den ska. Regnet fortsätter ösa ned, dag efter dag. Hela september och delar av oktober regnar bort och enligt prognosen så ser det inte bättre ut. Galishimo är även mycket kränkt över det här med att träden byter utseende även i år. De har börjat gulna och dessutom tappar de bladen. Får träd uppföra sig så? Han undrar bara. Och känner sig lätt kränkt.

Vad mycket det regnat denna höst! Galishimo har haft ovädersvila sedan i söndags. Jag har kommit hem efter jobbet och stirrat ut i den totalt vattendränkta ruskiga gråa, tunga, himlen och tänkt: "Nä, jag skiter i detta..." Sedan så ägnar jag kvällarna åt att gå in på forum och läsa bloggar om ryttare som är bättre än mig, har bättre hästar än mig, har råd med mer än mig, och som jag därmed konstaterat måste vara lyckligare än mig. Vilket märkligt nog inte alls väcker glädje och sympatier hos mig utan någon slags knorrande avund. Trots att jag vet att även dessa fantastiska ryttare går in på ännu bättre bloggar och läser om ännu bättre ryttare och ännu bättre hästar och känner avund ibland, de med. Så nu är det sober october. Jag ska vara helt fri från bloggar och hästannonser på fina hästar. Ska jag "hästa ner mig" så ska jag enbart kolla på webbshoppar där jag kan köpa fina saker till min alldeles egna Galishimo. För att han förtjänar det! Good news om min

Elin lånade Galishimo idag och jag tog en promenad med dem. När jag ryktade och gjorde i ordning Galishimo så upptäckte jag en riktigt stor sten (avlång, ca 2,5 cm, som ett halvt finger!) som hade lyckats kila sig in under vänster framsko alldeles vid strålen, och tog ett bra tag att få ut. Den lämnade en liten urgröpning efter sig. Den hade tydligt tryckt på strålen. Jag blev orolig att han ska bli halt av detta, men blir han halt så vet man åtminstone orsaken! Just nu visar han då inga som helst tecken på obehag. Kanske är det lite tur att han stått på extremt mjukt underlag och lera... Det var i alla fall långrundan (10 km) på schemat då det är ett tillfälligt uppehåll i älgjakten. Galishimo blev jätteglad över att gå långrundan. Han stegade på glatt med öronen spetsade och bjöd in på en stabil och fin trav med Elin. Det var bara att hänga med och jogga med dem om man inte ville bli lämnad ensam. Sedan så galopperade dom en hel del. Galishimo har blivit betydligt mindre oro

Galishimo, alltså. Åren som vi turligt nog fått tillsammans har gett mig stor respekt för mina egna styrkor och brister, och ännu större respekt för Galishimos styrkor och brister. Visst, det kanske inte blir några tävlingar än på ett tag, men jag har ju roligt med honom. Vi utvecklas hela tiden, i vår egen takt. Fokus har förändrats med tiden. Förut så köpte jag honom för att han skulle ge mig bra upplevelser, nu är gränserna utsuddade, det är nu snarare jag som vill ge honom goda upplevelser. Jag försöker träna honom att galoppera efter en rakbana här i närheten men han vägrar galoppera så snart vi passerar stolpar, buskar, träd eller pinnar. Så snart vi kommer nära något av angivna ämnen slänger han ängsligt upp huvudet och börjar slängtrava i stället och stirra på vad-det-nu-var. Sedan kan han på eget initiativ glatt och lugnt galoppera igen när han väl passerat vad-det-nu-var som hotade honom till livet. Jag orkar inte bråka med honom utan låter honom vingla på lite och va

I fredags, precis innan jag skulle sluta för dagen, fick jag ett bra erbjudande från min chef. Min tjänst kommer förmodligen att ändras om och ge mig lite större utmaningar. Jag blev glad och hedrad över förtroendet. Jag har inte fått något löfte ännu. Det är flera pusselbitar som måste fogas ihop och passa. Men det känns roligt att min arbetsgivare vill satsa på mig! Det är precis den känslan som gör att man kan arbeta heltid inom socialt arbete, i 13 års tid, och ändå med spänning se fram emot vad som händer härnäst! 

Dagarna har bara susat förbi och jag har haft ett otroligt bra flyt från början till slut. Vilken härlig höst! Omgivningen är förkyld, både på jobbet, i stallet och privat, men jag har klarat mig än så länge. Vi får se vad oktober bjuder på i förkylningsväg. Men nu börjar löpningen äntligen likna något! Jag började ju i oktober förra året med att springa 15 minuter tre gånger i veckan. Mycket flåsigt och jobbigt. Sedan, i februari eller så, byggde jag på till att springa 20 minuter tre gånger i veckan. Om ni undrar varför jag är så sabla försiktig så har jag alltid varit mån om att vänja kroppen försiktigt vid ny rutiner. Det är lätt att ta i för mycket i början och sedan får man en tjurig benhinneinflammation/muskelfäste/fotsmärta/knäkänning som kommer tillbaka så snart man anstränger sig. Men detta har jag alltså undvikit på alla tänkbara sätt och kroppen mår prima! Sedan blev det två månaders avbrott, minst, när jag fick järnbrist, men sedan började jag om igen. Nu i septemb

Söndagens uteritt blev toppen! Jag hade planerat att skritta en liten tur med Galishimo, och ifall han hade en dålig dag så tänkte jag sitta av och promenera med honom. Han kan vara lite oroligare nu under älgjakten. Efter att jag skrittat ca två hundra meter så märkte jag att ett annat ekipage kom bakom oss så jag väntade in dem och frågade om vi skulle följas en runda. Det var en medryttare på stallets äldsta kallblodsdam som planerade göra en lätt liten runda med lite trav och galopp. Först kände jag mig osäker när vi skulle öka på tempot, men sedan märkte jag hu de artigt höll sig ca 20 meter bakom oss, för att ge oss lite space, och då gick det bättre att våga släppa Galishimo lite snabbare. Galishimo hattifnattade över diverse pinnar, löv och småsaker men det var enkelt att sitta kvar och inga stora sidokast. Han gick över järnvägen och två träbroar utan större fnatt. Men med småfnatt. Sådär som om någon kittlade honom under magen och han tappade kontrollen på sig själv i en l