Livet är förändring

Nej, jag är inte i så bra form som jag skulle vilja hoppas. Jag tappar hår också. Nu har jag skaffat Niferex järntabletter och hoppas det är järnvärdet som skämtar aprillo med mig. Jag slutade ju med tillskott för något år sedan då jag tyckte att jag var oövervinnelig. Jag har liite panik då jag hade hoppats vara lite mer utvilad nu när jag har min årliga semester och inte känner mig som en urvriden disktrasa. Liite panik har jag över detta. Lite. Men man hinner med lite sidopill om än man inte är tip-top-smashing-mega-semster-vild. Jag rider ju Galishimo, samt köper in fika och underhåller hästtjejer med fika efter ridningen, jag besiktade bilen idag och fick ett litet nedslag som jag tänkte fixa till på tisdag. En säkring hade förmodligen gått då jag dragit hästtransporten, och bakljusen var döda, jag hade missat det totalt, det funkade ganska nyligen när jag dubbelcheckade. Men det kostar varken särskilt mycket tid eller pengar att byta en säkring så det blir inte så sve

Mamma tog söta bilder på mig och Galishimo i tisdags!  Nu, på semesterns fjärde dag, har jag börjat känna mig betydligt mindre trött och det känns lättare att göra saker och planera saker. Jag skulle vilja börja kalla mig utvilad. Jag har börjat städa lite mer och behöver inte peppa mig för att komma igång. Jag känner mig inte överväldigad för minsta lilla sommaraktivitet utan känner tvärtom att det kan bli roligt. Det blir ju även framsteg med Galishimo och efter dagens ridpass så kände jag mig väldigt glad över alla små, små, framsteg som han gör hela tiden. Exempelvis så kan det absolut gå ett helt ridpass utan att han skyggar eller tränger sig åt sidan. Jag har börjat galoppera betydligt mer och han blir också då även svettigare och förhoppningsvis även lite smalare, med tiden. Uteritterna känns ju också bara bättre och bättre. I dag så tränade vi att rida runt små röda koner och dessa röda koner har han ju varit rädd för genom alla tider. Men idag så var det inga problem

Jag hade lyckats glömma att det var min vecka att sladda ridbanan, denna vecka. Det var bara att ta sig i kragen, sluta beundra brickan, och pallra sig till stallet omedelbart. Plan A var att sladda ridbanan på en gång. Plan B var att ta med sig kameran ifall Plan A inte skulle fungera om det var hästar på ridbanan. Plan A fungerade inte så jag fick plocka fram kameran och fotografera duktiga ryttare och hästar som bara lekte runt och hade roligt med sina fyrfota vänner. Precis när Linn och Pauline städat undan efter sig och lämnat ridbanan så hann jag köra 20 meter med sladden efter bilen, innan Ebba kom. Hon föreslog att jag skulle sladda ridbanan samtidigt som hon red. Jag föreslog att jag skulle plocka fram kameran och försöka få fram några fina ridbilder. Eftersom jag har semester. Ebba tyckte väl att det var en halvbra idé från början, så jag började peppa henne lite försynt. Tänkte jag. Ni vet. Föreslå saker. Som kan bli bättre. Helst i galopp. Några varv till bar

Efter en jättehärlig lunch med Josefin idag så gick jag omkring med (orakade ben, okammat hår, skitiga skor och) gott humör. Jag var lite seg under förmiddagen och tror det är en "eftersläng" av sjukan jag hade i juli, för symtomen är ungefär likadana. Men nu har jag ju semester och kan anpassa livet efter dagsformen. Idag fullföljde jag the holy quest för att finna den perfekta frukostbrickan. Tänk vad glad man kan bli för en liten bricka med lite röriga mönster på sig. Jag har hållit i den. Vridit på den. Vänt på den. Fotograferat den. Lagt den på nattduksbordet. Placerat kaffe på den. Jag gillar den. Jag stryker fingret över den. Jag skickar bilder på den till mina vänner som lojalt skickar tillbaka glada utrop. Jag blir glad av materiella saker. Brickan fanns på Åhléns till en summa av alldeles för mycket pengar. Men brickor är tydligen dyra. Hårdvaluta.

Jag och Kiara för fem år sedan. Jag kom på att jag saknade ett videoklipp på oss och så snart jag fann det så började jag ju storgråta. Gud. Hund. Älskade lilla vännen. Inte känns det särskilt länge sedan...

Att mamma rider Galishimo är ju något jag både förtjusas och förfäras över. Jag är livrädd för att något ska hända min mamma eftersom Galishimo inte är tryggaste hästen i båset, om man säger så. (Galishimo går för övrigt under namnet "Tjollerhästen" av stallägarna eftersom han blir mest upprörd på minst stimuli, av alla hästar i hagarna. Vilket de tycker är lite roligt och gulligt.) Men mamma hävdar att hon fortfarande, trots sin ålder, är myndig, och att hon därmed har rätt att ta sina egna risker. Vill hon lära sig rida på Galishimo så tänker hon efterfråga detta. Dessutom tänker hon att hon och Galishimo känner varandra och att det är extra roligt då. Jag gick med på detta men med en viss oro i magen. Helst håller jag i Galishimo så han inte hittar på något bus. Hårt. Enligt mammas önskemål blev det en två timmars ridtur i skog och mark. Hon var jätteglad och strålade över att få rida ut på honom. Vi övade på att hon skulle luta sig rejält tillbaka och "sitt

Idag hade jag PMS och var ganska obalanserad känslomässigt. Jag hade drömt flera mardrömmar på natten, jag försökte vakna ordentligt mellan varje mardröm för att "bryta känslan" men så snart jag somnade så fortsatte mardrömmarna. Jag hade även väldigt svårt att komma igång på min första semesterdag. Jag tittade på olika dokumentärer och lyssnade på ljudböcker och tog det lugnt. Sedan hörde Linn av sig och ville rida med mig och Galishimo. I stället för att säga "Nej, jag orkar inte med sprattelgubben idag..." så kom jag ju på den briljanta idén att jag ju faktiskt kan jogga med honom nu när jag har alla mina nyköpta joggingkläder och jogginskor. Då slipper jag känna oro över att behöva peppa mig i ridningen eller riskera spänna mig och oroa mig för att trilla av när jag rider ut. Dessutom så fungerar ju konditionsträning lite förmildrande när jag har PMS. Om jag joggar mig svettig och flåsig så kan det lyfta humöret på mig. Sagt och gjort. Linn red. Jag sprang