Livet är förändring

Jag ska ju snart sälja Skodan och håller på att greja med den inför försäljning. Jag besiktade den för två veckor sedan och idag lämnade jag den på motortvätt innan jag gick till arbetet. Det ska bli skönt att sälja den och köpa en större bil. Jag tänkte sätta ut den för 25.000 kr efter lite mer fix bara, och sedan hoppas på att fler är intresserade och att någon ger ett högre bud. Sedan har jag ca 20.000 kr utöver detta, och jag kan då alltså köpa en bil för ungefär 45.000 kronor. Det blir nog bra! Jag har inte kunnat göra så stora inköp de senaste åren, men det är skönt att känna att ekonomin långsamt blir bättre.

Förra veckan kom transportmattan som jag beställde i våras! Äntligen! Den var väldigt försenad då jag beställde den i april men bättre sent än aldrig! Jag lärde ju känna Ulf för ett och ett halvt år sedan när jag tog grönt kort på ridskolan. Han var en pensionär som var där för att stötta sitt barnbarn med att ta tävlingslicens. Ulf råkade då (i god tro) säga att jag skulle säga till om jag behövde hjälp med något, om jag inte hade någon att fråga. Det lade jag på minnet så jag tog faktiskt mod till mig nu, 18 månader senare, och frågade om han kunde hjälpa mig att passa in gummimattan i transporten. Självklart kunde han göra det! Tre dagar senare så var han här! Jag tog ledigt från jobbet, och så högg han glatt in i transportmattan. Klockan 09.00 på morgonen startade vi, och två och en halv timme senare så hade jag en golvmatta i transporten och mellanväggen var uppsatt! Den stora skräphögen som legat bredvid transporten, bestående av gamla mattan, det gamla golvet och annat bråt

I går var jag i Stockholm och passade på att träffa David. Vi har varit vänner ett par år nu. David är vännen som alltid gör sådana här grejer när man är deppad (ja, mamma, detta är en klickbar länk). Det känns alltid speciellt när vi ses efter att det gått en stund, och ändå känns allt väldigt roligt och avspänt. Jag började leta gamla bilder från oss och fann den här bilden från år 2007. Vi besökte hälsomässan tillsammans och jag hade köpt ett gosedjur till hans äldsta son, som nu är nio år. Gosedjuret finns kvar och när den nu ganska stora pojken undrade vem den här Katarina var som David skulle träffa, så sa han att det var hon som gav honom det lilla gosedjuret, och fick en förkylning tillbaka från honom. Det är lite svårt att föreställa sig. Sedan hade jag ju en träningsperiod och sprang Stockholm maraton år 2009, då tog Jenny den här bilden på mig och David, också. På den tiden var jag lite mer vältränad.. Och i går så tramsade vi runt igen och lekte med selfies. Vi b

Idag har det också gått jättebra! Både jag och Galishimo var på hugget efter träningen från den tidigare veckan. Visst gjorde det ont att höra den kritik jag fick men tränarens utrop ekade kvar i huvudet: "Men herregud sluta klämma häststackarn med knäna! Hur ska han nu veta att han varit duktig?!" ekade i huvudet hela tiden liksom hennes: "RID! RID! RID! GE HONOM INTE EN CHANS ATT STIRRA FÖR DÅ ÄR DET KÖRT!" Och det satt kvar hos både mig och hästen. Plus att det fanns betydligt mindre saker för honom att stirra på just idag och att det bara blev tre eller fyra skyggningar som jag fick öva mig på att parera och det var mest en sittpall och en liten bokstavslapp som fallit av staketpinnen som var farliga, och de skyggningarna är ju lättare att träna på än exempelvis en åkgräsklippare som rör sig och lever om lite mer. Som han var rädd för i torsdags. Och mina knän har släppt taget om "häststackarn". Jag tror han var tacksam. 

Jag må ha varit tyst en stund men ridningen går faktiskt hyfsat bra nu. Jag har varit på sammanlagt tre kurstillfällen med Galishimo den senaste veckan, och den senaste träningen, i torsdags, var med en helt ny tränare igen. Alla tränare säger samma sak, men använder olika ord, så det känns som det fungerar bra att mixa mellan olika tränare. Den senaste tränaren som jag red för nyss sa samma sak som alla andra. Jag är spänd, det syns att jag är lite rädd, jag är väldig mjuk i handen men kniper med benen, jag kommer inte ned ordentligt i sadeln. Jag måste putta Galishimos vänstra bog på plats. Jag slarvar med ridvägar och precision, slarvet mer ridvägarna kommer ju från att jag undviker staketet eftersom han lätt skyggar där. Sedan så blir jag rädd när han blir orolig och då blir jag passiv i stället för att ta i honom ordentligt och avleda honom. Vilket inte heller är konstigt då jag vet att han kan explodera om man pressar honom för mycket när han är orolig. Men den nya tränaren säger

Jag har provkört en "hästbil" nyligen. En brungrå Honda RD8! Den hade nybytt kamrem och nya vinter och sommardäck. Lite pirr kände jag i magen. Jag verkar ha lite tur för privatsäljaren "har redan sex bilar" och har utöver detta inte alls bråttom att göra en snabb och smidig affär, utan han kunde överväga att vänta tills jag besiktat och sålt min lilla Skoda. Äntligen vågar jag känna att jag kommer närmare min dröm om att ha en hästtransport och en bra dragbil. Det har tagit fem år för min ekonomi är inte den bästa men allt går framåt. Med små, små steg. Sedan hörde säljaren av sig igår också och sa: "Du, du såg så glad ut när du fick provköra Hondan, vill du låna den i helgen och köra lite mer? Du binder dig inte till att köpa den." och jag sa "JAAA!" Sedan fick jag förstås ångest och tänkte att jag kommer aldrig någonsin våga mig iväg på kurser och grejer med en häst som Galishimo, och efter våra år av motgångar. Men det kanske lossnar det

Jahopp. För fem år sedan tog man hem den här lilla räkan...