Livet är förändring

Jag har ju kanske glömt att skriva att jag fick min semester 1 augusti och att jag nu haft min första semestervecka! Det är därför bloggen plötsligt kommit till liv igen. Helt plötsligt är tid inte ett problem längre, och det blir mycket fixat här hemma. Som nattduksbord. De är fixade här hemma. Det tog bara eoner av tid och två kortare ljudböcker innan jag var klar. Min slappa små bortskämda kontorsfingrar värkte, ryggen värkte och men sinnet blommade. Jag har haft så svårt att lägga pengar och unna mig att göra det fint och personligt åt mig själv här hemma de tre åren jag bott här. När jag flyttade hit så hade jag ju separerat och lite väl frikostigt lagt en hel del av mina pengar på relationen. Efter separationen så hade jag periodvis dubbla hyror, både när jag letade hem och flyttade Galishimo. Det blev ju lite av en ekonomisk chock. Sedan hade jag inte så mycket pengar i början då Galishimo också skadade sig allvarligt i samma veva. Men nu så blir ekonomin långsam

I dag har jag och Galishimo varit på en fjärdedels uteritt. Vi skulle följa två trygga hästtanter med deras trygga ryttare och njuta av det fina vädret. Jag och Galishimo njöt av det fina vädret och det trevliga sällskapet. Ett tag. Sedan blev han orolig. Och ännu mer orolig. Och ännu mer orolig. Nu är han ju en fantastisk kille som håller ihop sig och gör som jag säger, men ett säkert tecken på att han är väldigt orolig är att det börjar rycka i pälsen på honom. Typ som om någon kittlade honom på magen, och så drar han in rumpan lite under sig. I övrigt så ser han glad och trevlig ut. Men jag vet att något är på tok. Att han är på väg att bli lite överstimulerad av alla intryck och att det kan smälla. Chansen är inte stor att han exploderar eller slänger sig. Men låt oss säga att chansen är 30 procent. Tre gånger av tio som han är så här nervös så kan det bli en kraftig reaktion som är svår att sitta kvar på. Är det värt att rida då om ändå sannolikheten är absolut störst att det går

Det blev ju så bra! Så här såg det ut i morse.. Jag har ju hatat tapeten men det har varit mycket annat som jag velat lägga pengar på så jag har inte riktigt kommit mig för att åtgärda det. Jag är så glad att jag valde GULT för det är en ganska ovanlig färg som man inte ser hemma hos folk vanligtvis. Men den är glad och man blir pigg av den och den nyans jag fann kändes lugnande också. Perfekt om man vill ha något lite annorlunda i sitt hem. Sedan gick jag på JYSK och handlade en sängrygg till sängen. De hade sängryggen som jag var intresserad av inne på lager och i stället för att försöka klämma in den i min lilla stackars Skoda Fabia, eller innan jag försökte klämma in den i någon stackars kompis bil, så bestämde jag mig för att be om hemleverans i stället. Innan jag kommit mig ut ur affären så fick jag besked om att de var på väg att leverera hem den till mig! Det gick snabbt! Jag vill ge beröm till JYSK där för att de var så snabba och trevliga. Sååå just nu ser min

Färgen verkar bli precis vad jag hoppats på! Bara den inte blir för mörk när jag målar andra lagret, jag är så nöjd! Jag känner mig så glad nu och den gula färgen känns så passande för mig just nu. Jag hade förut tänkt på att göra en jämn grå färg men jag ångrar inte att jag chansade på gult!

När jag bodde med min sambo för fyra år sedan så renoverade jag hela hans tvåa. Köket, hallen, sovrummet, vardagsrummet, vissa möbler... Nästan allt! Jag lade ned hela min själ på att renovera de gånger han var bortrest i arbetet och jag älskade att se honom överraskad när han kom hem. Det blev han. Sedan tog det ju slut och han sålde snabbt därefter sin bostad med en rejäl vinst och jag kände mig lite... ja jag kände mig lite snuvad. Sedan dess har jag ju haft sämre ekonomi och somrarna har inte blivit som jag tänkt. Första sommaren i min etta var jag urfattig och fick låna pengar av mamma för att få ihop det. Andra sommaren avlivade jag hunden och grät i floder. Tredje sommaren hjälpte jag även där en pojkvän att inreda sitt hem i stället för att göra det fint åt mig själv. Och blev singel igen.  Exsambons kök innan jag renoverade det år 2012.  Exsambons kök efter. Sedan har jag haft den där lilla associationen med att renovera och bli utnyttjad. Att man gett av sig själ

Idag så har jag testat att rida Galishimo med halsring. Det går till sådär att man behåller tyglarna och styret men försöker manövrera den förvirrade häststackarn med en liten ring av flätat rep som den har kring halsen. Så i stället för att Galishimo ska knalla åt det håll man drar honom i munnen så ska man i stället dra honom i halsringen. Enkelt uttryckt. Riktigt duktiga ryttare använder inte träns och tyglar överhuvudtaget och då ser det, i de allra bästa av världar, ut så här: Nu är ju Galishimo väldigt nervöst lagd så det lär ju dröja innan vi skippar tränset helt. Det är bra att ha som säkerhet. Men något nytt måste man ju pilla på med så vi kan gott träna lite halsringsridning några minuter per pass. Sedan har vi kvar huvudlag och tyglar och allt det andra ifall det behövs. Galishimos första reaktion var ju förstås att han blev rädd för den vita repringen och orolig. Det gick inte sitta upp på honom från början. Han var för ängslig när jag rörde vid ringen och han u

Hur länge kan man göra skrittövningar utan att varken häst eller människa blir tokiga? Fruktansvärt länge, måste jag erkänna! Man kan hålla på precis hur länge som helst och ändå störa sig på smådetaljer man inte fått grepp om. Typ att jag ibland viker midjan när jag svänger inåt för vikten och då hamnar vikten snett i sadeln och Galishimo svänger inte lika bra för vikten. Näpp, man ska vara lite små stel och "tippa" hästen dit man ska. Men samtidigt gunga med i skritten och inte stoppa upp dem. Jag koncentrerar mig sanslöst på detaljer som verkar fullständigt osynliga för utomstående. Tur att jag har en engagerad arab som lydigt och engagerat knallar runt med mig. På det viset passar vi faktiskt ihop för vi är båda finlirare!  Vi varvar med promenader i naturen också. Men historien om det lilla krysset har vi släppt. Han har kämpat med det i två år. Kryss är bara inte hans grej...