Livet är förändring

Idag fortsatte vi på historien om det lilla krysset och Galishimo. Han skulle longeras över det lilla krysset, som han gjort sedan februari. Denna gång fick han tyvärr panik över krysset och försökte slita sig. När jag höll emot och vägrade släppa den panikslagna araben så sparkade sig själv på benet, och föll omkull. Sedan såg man hur den lilla vita sockan på hans vänstra bakben sakta färgades rött. Rött... precis som han blödde för två år sedan när han punkterat en artär, men inte lika mycket blod. Men tillräckligt för att jag skulle bli orolig och lite smått förtvivlat be Katarina och Anita om hjälp. "Ring inte veterinären förrän du tvättat bort allt blod." sa Katarina sakligt. "För du vet inte hur såret ser ut förrän du ser det." lade hon till. Så himla klokt och inte alls vad jag själv planerade. Jag planerade att springa runt planlöst i cirklar och vara ledsen över att min häst höll på dö. Så jag tvättade såret och spolade bort allt blod, ordentligt.

Idag var det läskigt med körsele. Den satt ju fast på hela hästkroppen och knep bak i rumpan. Galishimo blev hemskt olycklig. Han fick därför ta små pauser för att stoppa munnen full med gräs, så kallad "tröstätning" men den stora hästsorgen och bedrövelsen gick inte över förrän vi vände hemåt igen. Då glömde han av att han hade den. Det var ju hemväg. Då finns det ju förstås massor att fira!

Såklart du ska rida! Sa jag självsäkert till Linda som hälsade på från Kiruna och hon sken upp. Och så kunde jag stå där som en värdsvan hästägare och säga saker som "Han är jättesnäll" och "Håll bara i dig i snöret i sadeln så går det så bra så..." och andra underliga saker som jag aldrig trodde jag skulle säga om min häst.  Linda blev hur glad som helst, och red och red och gjorde volter och galopperade och fnissade och klappade honom... sedan red hon ut med honom och berömde honom ännu mer. Och Galishimo sprang runt med glittrande ögon och spetsade öron och försökte glatt göra allt hon bad honom om. Jag tror han tycker om fnissiga och glada tjejer. Men sedan var Galishimo trött, han kämpade glatt på men det har varit många långa ridturer på sistone.  Jag tror en liten arab snart gjort sig förtjänt av en ordentlig vila...    Tack snälla Linda för besöket och kom gärna tillbaka!

  I lördags så tog jag Galishimo på en galopptur på rakbanan. Vilket känns en gnutta overkligt. Eller inte bara lite. Det känns fullständigt och vansinnigt overkligt att jag tar ut min häst på att galoppera honom ute alldeles bredvid en tågbana. Det är bara inte verkligt. Inte han. Inte jag. Inte vi. Vi skulle aldrig komma dit. Vi är inte typerna som klarar av att galoppera fram i naturen under kontrollerade former för att konditionsträna.  Det är bara andra som gör det, inte vi. Dessutom så är Galishimo väldigt tittig och kastar sig i sidled för blommor, vägpinnar, stenar, porlande diken och osynliga monster. Jag ler bara och fortsätter. Men det är väl för att jag känner att han lyder mig för allt han är värd... och att de där sidoskutten bara är små impulser han inte riktigt har styr på. Han känns inte alls intresserad av att vända, trotsa eller byta tempo från det tempo jag bett honom hålla. Vilket känns overkligt. Allt är overkligt. Det kan bara inte vara sant. L

Igår lånade jag en körsele till Galishimo. Jag satte på honom den försiktigt, den hade en loksele framme vid halsen och sedan en liten sele och en rem som gick under svansroten, en så kallad "svanskappa". Jag har flera gånger funderat på hur Galishimo kan tänkas reagera på en rem som sitter under svansen och i mitt sinne så har det alltid varit lite vanskligt, då jag har föreställt mig att han ska flippa ut och sparka en hel del. Vissa tjejer vägrar ha stringtrosor, och lika många hästar vägrar väl ha svanskappa, tänkte jag. Saker som skär in i baken kan ju alltid väcka irritation. Men nä... Galishimo knep ihop rumpan och såg ut att fundera lite i början, men i det stora hela så var han jättenöjd med sin nya uppgift. Faktiskt helnöjd. Han har blivit så väldigt annorlunda på sista tiden, Galishimo. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det känns inte alls som min förtjänst att han blivit så snäll och tolerant, mer som att han mognat och blivit vuxe

Ibland kan man låta en film tala för sig själv... det här är ett sådant tillfälle! :) Jag är så stolt över att jag kan rida ut med honom ensam nu. Bättre sent än aldrig! Så otroligt skönt att jag aldrig gett upp! Han är jätteduktig!

Mammas hundvalp Sicko hälsar ju på titt som tätt. Det här var andra besöket under min semester och han var vildare än någonsin. Mamma var lite trött när hon kom med honom och sa att han var ovanligt vild. Jag lovade att ta hand om honom och "trötta ut" honom så han skulle vara snäll. Jag tänkte att en liten längre promenad och lite stadsträning i centrala staden borde ta musten ur den lille parveln... särskilt om jag ställer lite krav på att han ska gå i koppel fint. Det borde ju verkligen trötta ut det lilla hundhuvudet... Han är ju så UNG, tänkte jag. Fem timmar senare låg jag utslagen i sängen och orkade inte aktivera mig mer. Sicko däremot var på topp. Han vann energi-racet och jag förlorade. Mamma såg dock lite mer utvilad ut och kvittrade glatt, när hon satte på kopplet på en väldigt glad och pigg Sicko, för att åka hem med honom. Själv kved jag självömkande från sängen: "Jag orkar inte kliva upp! Jag orkar inte säga hej då ens! Åk bara!" Mamma fnitt