Livet är förändring

Igår skulle jag tömköra Galishimo. Det var vindstilla ute och en annan tjej red på ridbanan. Jag bad honom stå stilla "Stanna!" och började dra ut bommarna och lägga dem på rätt plats, för honom att träna på. Han stod stilla som en annan klok ko och väntade på att alla bommar var utlagda. Helt lös. Till och med när de andra ekipaget lämnade ridbanan. Det är så mycket han kan och det är så mycket han förstår. "Stanna" börjar han bli jättebra på. Fina killen. Tänk att det blir bara fler och fler tillfällen då han visar sig stor och vuxen och klok...

För exakt ett år sedan försökte jag sätta mig i en vanlig sadel, efter att ha hållit mig hårt fast i en stadig westernsadel. Jag fick fullständig panik. Jag klarade inte av att sätta mig ned helt i sadeln och var så rädd att jag skakade. Jag klarade inte av att rida ens en meter utan satte mig bara upp och försökte genomlida ångesten. När jag väl satt av så grät jag och hatade mig själv. Jag hatade mig själv för att jag inte klarade av att rida min unghäst och för att jag "förstörde honom" med inkonsekvent träning. Idag, ett år senare, satte jag mig upp utan problem, och trots att Galishimo var både lite vild och yster i vårblåsten, så hade jag en väldigt rolig stund. Jag kan pressa honom utan problem och har ingen oro när han är lite instabil eller busig. Tänk att det värsta gick över! Tänk att man ett år senare kommit så mycket längre. Det gällde att inte ge upp. Att kämpa med honom och lära känna honom och ge det tid. Då går det. Allt går. Om man inte ger upp.

Nu har jag återupptagit galoppträningen ungefär där jag slutade i oktober 2014. Galishimo har ju varit för vild under vintern för att jag ska våga rida men nu är han ju sitt lugna jag, igen. Det känns bara fantastiskt. Han tog fina galoppfattningar och var väldigt lugn och trevlig. Jag var inte så noga på formen, och hade lite väl långa tyglar, men han balanserade sig själv emellanåt, riktigt fint. Det känns så bra inför våren, det här. Är han bara frisk så blir det en fantastisk sommar. Jag kan träna och stärka honom och njuta av hans fina energi och samspel. Galishimo är speciell. Han kan kräva ganska mycket av mig men ger jag honom bara tid och tålamod så får jag tillbaka allt jag investerat.

Det är ju klart lättare att känna sig trygg när Galishimo faktiskt beter sig riktigt bra! Idag så red vi runt ensamma i snön på fältet, och det kändes som att jag verkligen hade honom med mig! Han var lite nervös när vi red för långt bort men inte sådär så han exploderade, utan mer att energin pyste ut i några bakutsparkar. Och det gör ju inget. Så nu är jag superglad och taggad att fortsätta rida honom! Och han blev jätteglad av att få jobba ordentligt. Han skuttade tillbaka till hagen, full av glädje över att ha fått röra sig ordentligt. Nu går det äntligen framåt!

Elin har ofta tipsat mig om att stoppa öronproppar i Galishimo för att klara ridningen lättare när det blåser. Hon har väl tålmodigt tipsat samma tips tre fyra gånger. Och jag har vägrat. Eftersom jag borde kunna rida Galishimo utan öronproppar! Han får väl LÄRA sig att inte flippa ut för oväntade ljud! Anette på stallet har också tipsat om att jag borde testa att rida Galishimo med skygglappar och då har jag verkligen slagit i hårdbromsen. "Min häst ska minsann INTE ha någon jävla special treatment, utan han ska bara lära sig leva! Och jag ska lära mig hantera honom. Och bli en bättre människa! Så ska det vara!" För allt handlar ju om min ridrädsla och om jag bara slappnar av och blir en bättre människa så får jag automatiskt en bättre häst. Det finns en naturlag som säger att bra ryttare automatiskt får pålitliga hästar. För det är bara så det är. Är man nervös så förstör man sin häst per automatik och är man en fullvärdig människa så blir alla hästar trygga med en. Så

Trots båda våra brister så finns det en egenskap med Galishimo som gör honom förlåten för allt. Han tycker om att göra rätt. Gud vad han trivs när han är duktig. Det kändes i hela kroppen på honom när jag red honom idag. Han var så nöjd och han svarade på minsta signal och så länge jag inte störde honom så tuffade han glatt på. Om han vet vad jag vill, och om han vet att han gjort rätt, då bär han mig till världens ände. Vi måste bara kämpa lite till... snart är ridbanan upptinad och då börjar vi träna för vårt dressyrprogram!

Det har väl börjat märkas av i stallet att jag inte är så nöjd över att jag inte vågar rida Galishimo på uteritter. Min glada uppsyn och mina rosiga kinder över att gå på en vanlig promenad med Galishimo har liksom långsamt blivit förbytta till ett sammanbitet leende och mummel om att det var då själva fan att jag inte vågar rida honom ute i skogen. Varför i helvete ska det vara så jävla svårt?! Så Anita höll lite låg profil idag, som den kloka dam hon är. Jag hade tagit ned Galishimo till den upskottade ridbanan och under lite nervöst tramp från både Galishimo och mig, så hade jag tagit mig upp. Så hade vi börjat skrittar runt lite på den lilla uppskottade fyrkanten. Men så ser jag i ögonvrån hur Anita sitter på Montys rygg, halvvägs förbi en liten uppskottad snödriva, och tittar ut mot fältet. "Vad gör ni där borta?" frågar jag. "Nämen vi tänkte på det fina vädret. Och att du kan följa oss på en liten tur." sa hon, och hennes häst Monty tog två steg till ut