Livet är förändring

Jag kan inte minnas när jag senast var sjuk i fem dagar. FEM DAGAR! Jag har mest vandrat mellan det varma badkaret och sängen. Ibland har jag åkt förbi Galishimo och ibland har jag bett någon titta till honom. Jag har lärt mig beställa hem pizza on line också. Att inse hur lätt det är att beställa pizza on line är nog början på slutet för mitt hälsosamma liv... Det ingår i kursen att kunna registrera sig själv och sin häst i Tävlingsdatabasen också. Vi fick det som hemläxa. Det känns lite overkligt. Där står han i databasen, visserligen har jag inte löst HANS licens ännu, eller letat fram hans registreringsnummer och annat småpill... Men ändå: Nu finns vi med. Digitalt. I tävlingsdatabasen. Har vi kommit så långt, alltså?

Elin säger att hon har bråttom men att hon är lite orolig över mig då jag är sjuk, och att hon väldigt gärna vill se att jag är okej. Hon har vägarna förbi och frågar om hon får titta till mig. Sedan knackar hon på dörren, och står i farstun. Jag möter henne med otvättat hår och min smurfblå mysdress. Hon insisterar på en kram trots att jag misstänker att jag inte luktar särskilt gott. Hon överräcker mig en semla med smak av Nutella choklad. Sedan lyfter hon på ena ögonbrynet och kläcker ur sig ett besviket: "Alltså, du ser inte SÅ sjuk ut. Jag trodde ju att du var jättesjuk. Typ döende." Mitt grepp om semmelpaketet hårdnar, måtte hon inte ångra sig och vilja ta tillbaka semlan. "Men jag ÄR FAKTISKT SJUK SÅ DET SÅ." svarar jag gravallvarligt. Så snart hon stängt dörren efter sig, och jag hör stegen i trappan, så öppnar jag girigt paketet och tittar lystet på semlan. Jag måste bli sjukare oftare. När man har sådana här vänner...

Trots att jag är döende så samlar jag ju mina krafter för de två timmar som jag går på kursen i Grönt kort (körkort för att få tävla med häst). På ett sätt borde jag inte göra det. Eftersom 90% av min energi uppenbarligen gick till att hålla balansen och agera normalt så är det väldigt liten energi som lades till lärande. Ungefär 10 %. Kursen börjar smidigt med att jag spiller alldeles för mycket kaffe på mina papper. Det blir en liten sjö mitt på papperet som jag förläget liksom försöker att balansera ut mellan pappersbladen, tillbaka till köket. Som en stressad lucia som vinglande bär på en fikabricka försöker jag få ut den lilla pölen som rinner runt på papperet, utan spill. Jag hör spridda fniss i lokalen. Sedan får vi information om Svenska ridsportsförbundets skyldigheter, och en av dessa skyldigheter är ju att bidra med en karta om hur anläggningen ser ut så man kan se vart man ska när man åker till en tävling. "Vad är det här för skit? Det står ju inte vart man ska pa

Influensan har lagt sig på lungorna och det går tungt att andas. Jag är med andra ord så gott som död. Det är så här det ska sluta, alltså. Ensam och övergiven i en liten etta. Döende ensam utan ens ett marsvin prasslandes i ett hörn. Kippande efter andan och utan hopp om en framtid. Ingen man som stryker mig över pannan och inga barn som gråter vid sängkanten. Det är fem steg till alvedonpaketet och tre minuters gångväg till affären. Uppdraget är omöjligt när man är nästan död. Tur då att det plingar på dörren och jag inser att världens bästa vän Markus skickat mat. Inte bara en portion mat utan två. Fräsch sallad med grönsaker, fisk och kaviar samt en rejäl pizza. Som en blek liten Gollum roffade jag skyggt åt mig pizzabudets överlevnadspaket, och drog mig sedan tillbaka tillbaka till skuggorna. Jag svalde hela salladspaketet i en enda tugga. Nästan. Och jag måste erkänna att jag tycker väldigt mycket om Markus nu. Väldigt mycket. .

David tackade för att få jästa min blogg....

Jag låter konversationen tala för sig själv... Tur man haft David , i alla år... Sedan avslutade han med surt smörande...

Trött, sur, febrig och sjuk Katarina masade sig motvilligt till stallet och muttrade deprimerat för alla och envar. Livet är skit. Hästen är skit. Ryttaren är skit som inte vågar sitta upp. Motvilligt masade ryttare och häst sig ut, på en timmes promenad, och ryttare krävde kadaverdisciplin. Den undrande hästen tyckte att det var då själva f*n vad petig hon blivit då han ändå var en väldigt Snel Hest. Muttrande och sjuk Katarina petade in häst i hage igen efter en timmes promenad, och rasade sedan ned i sängen för att sova några timmar och drömma om en bättre värld. Vaknade sur och muttrandes och tänkte att nu sänker vi kraven lite. Om jag ska åstadkomma NÅGOT under dagen (förutom promenad av förnärmad häst), så kan jag väl försöka krysta ihop en positiv tanke. En. Liten. Positiv. Tanke. Sedan påbörjades ett intensivt arbete ungefär lika krävande som en komplicerad förlossning och jag lyckades slutligen tänka en positiv tanke och skriva något positivt. Nu sätter jag ut det på b