Livet är förändring

Galishimo är ju "skimmel" på papperet vilket betyder att han ska bli ganska vit när han blir vuxen. Han har inte alls verkat "blekna" särskilt mycket i mina ögon, trots att jag haft honom i ett par år (inget fel med hans vackra mörkbruna färg men man börjar ändå 'vänta' på att de vita håren ska tränga fram, eftersom det står på papperna). Men nu när man verkligen ryktar bort vinterpälsen så verkar det vara betydligt fler vita hår som brutit fram. Särskilt om solen ligger på. Så nu ser han mer "smutsgrå" ut, eller vad man nu säger. Det börjar märkas att jag har en skimmel!

Idag hade jag rensat ur förrådet, sorterat sopor och slängt gamla minnen, tappat ut en flaska olivolja över förrådsgolvet, åkt två varv till återvinningscentralen, sanerat bilen samt precis suttit mig ned en sekund, för att sedan bege mig till stallet. Jag var trött och lite matt över gårdagens reaktion. Galishimo var inte trött och matt över gårdagen. Han var mer alert än någonsin. Han var rädd för allt. ALLT. Och så körde han sin berömda arabiska show-trav som gav hans far fantastiska rosetter en gång i tiden, med tindrande ögon och med näsan i vädret. Precis som på bilden mamma tog. Jag satte mig upp på honom ändå och efter en stund höll jag på att åka i backen då han "trodde han såg nåt" och bröt iväg i präriegalopp. Men denna gång hade jag westernsadeln. Så jag satt som en smäck. Älskade, älskade westernsadel. Tack fina, fina Maggie för att du sålde den till mig. Den där nyköpta dressyrsadeln ska jag smörja upp och putsa fin. Det kommer en tid för den också.

Galishimo gör sin klassiska ducknings-manöver: "Jag Tror Att Jag Såg Nåt!" Jag har tänkt igenom det här med ridrädslan igen och kommit fram till att användandet av den nyköpta sadeln får vänta lite. Det är en enorm stressreaktion för kroppen. Jag får verkligen panik och blir matt flera timmar efter. När nu westernsadeln fungerar så bra för mig att rida i så kan jag ju fortsätta med det i några veckor. Det kanske bara kommer en tid när jag känner mig redo och att allt blir bra, precis som den tiden då jag plötsligt började svinga mig upp i sadeln på Galishimo, och slutade använda uppsittningspall. Bara för att det kändes enkelt och rätt. Dessutom är han ju lite speciell och har lite fuffens för sig, och snabbt går det. Det är viktigt att jag känner att jag sitter tryggt på honom ett tag till. .

Så här såg vi ut innan jag satt av! Det kommer att funka! Jag behöver bara lite tid!

Jag är fascinerad av min egen ridrädsla. Det känns som att den lever sitt helt egna liv. Den styrs av reptilhjärnan och slår igång alla alarmsystem som finns i huvudet och på några sekunder så börjar jag plötsligt skaka och känna panik. Nu har jag köpt en jättefin sadel till Galishimo ifall jag vill rida dressyr med honom. Det är ju bara en annan sadel. Men ändå inte. Den har stått helt oanvänd i över en vecka nu. Jag har knappt orkat titta på den. Sadeln som skulle vara en symbol för min dröm om att kunna rida dressyr med Galishimo förvandlades omedelbart till något helt annat: En relik för något jag aldrig kommer att våga. För jag vet ju att oavsett hur pigg och positiv jag är så kommer reptilhjärnan att slå igång alla alarmsystem som finns eftersom det var en sådan sadel jag flög av på, tidigare. Under morgonens promenad med hunden så vände jag ansiktet mot solen och tänkte: "Jag vill inte ge upp min dröm! Jag vill inte ha min sadel som relik, jag vill ha den som mål. Jag må

Så här såg vi inte ut hela tiden, nej... 

Igår hade Galishimo besök av sin medryktare och hennes son. Galishimo tog besöket på mycket stort allvar. Han visade stolt upp sina färdigheter som ridhäst. Som ridhäst är det viktigt att visa sin människa vem som bestämmer. Det är viktigt att människan inte får ta överhanden under ridningen, för det är då som farliga saker kan hända. Alltså gäller det som häst att vara mycket bestämd och konsekvent när man hanterar sin ryttare. Man måste visa vem som styr båten, helt enkelt. Galishimo visade pedagogiskt för sin publik att det inte är okej att tolerera sin människa när denne sparkar honom på magen. Det ingår i dåligt uppförande och ett mycket vanligt beteendeproblem hos människor. Galishimo förklarade att detta inte var något annat än ren trots från hans människas sida. Då ska man inte kasta av sin människa utan bara tålmodigt stå stilla och blåsa upp magen och vägra röra sig ur fläcken. Det kan ta tid för människan att förstå att hon håller på med ett beteende som inte är önskv