Livet är förändring

Tittar man på livet i övrigt så har jag fyllt 33 år nu (i Januari). Jag kämpade ju med att gå ned i vikt förra året och jag har inte gått upp i vikt sedan dess. Pojkvännen är också kvar, och jag fick blommor i måndags. Livet i övrigt rullar på. Det känns nästan overkligt att jag vägt 13 kilo mer än så här, och känt mig otymplig och tung. Jag är fortfarande väldigt glad över min etta och stortrivs i den. Livet blev bättre efter separationen med mitt ex. Livet blev inte fantastiskt. Men det blev bättre. Och det var värt varje tår.

Jag åkte iväg till Vitberget på kvällen och åkte sex kilometer skidor. Det var mörkt och vindstilla och självklart ett gäng sega snabba gubbar i spåret. Parkeringen vid skidstationen var nästan full, trots att det var söndagkväll. Jag ordnade lite musik i hörlurarna och tuffade på. För några år sedan åkte jag Vasaloppet. Kunde hålla på hur många mil som helst. Nu kändes det bra, men fötterna var inte vana vid skidskorna längre. Jag måste vila dem lite nu. Men kroppen känns bra. Tekniken kändes okej. Allt kändes bra. Jag tror jag återvänder... .

Jag försökte rida ned Galishimo mot fältet. Han blev nervös då en ny häst i en hage galopperade runt och gnäggade ur sig sin förtvivlan över att vara ny i en främmande hage. Jag fick hjälp av en kompis som ledde oss ut på fältet. Sedan blev han i gasen. Varje gång den andra hästen gnäggade och galopperade fick han myror i byxorna. Han försökte vända hem flera gånger. Det fick han inte. Då provade han att faktiskt att bocka av mig. Vilket kanske är friskt att unghästar försöker någon gång. Då introducerade jag en ny liten lek. Leken heter "Gå i en pytteliten cirkel med huvudet vid bogen och lär dig veta hut." så hette leken. Han gick tveksamt i en liten cirkel som nästan vek honom på mitten. När han slappnade av så längde jag på tygeln. Då bockade hästjäveln igen och försökte springa hem. Då blev det samma lek igen. "Gå i en jätte-pytte-liten cirkel med näsan mot bogen och lär dig veta hut." Sedan slutade han bocka. Då började han med sitt guldkort som funger

Mamma följde mig med Galishimo idag, jag ville visa våra framsteg. Galishimo ville däremot inte visa sina framsteg. Han ville visa att det var han som bestämde. Så han brallade runt utan vett och sans så fort jag kommit upp på hans rygg. Sedan surade han och spände upp sig, sparkade, och sprang sidvärtes ut mot fältet. Han frustade och pustade och var allmänt stirrig. Det märkliga med det hela var att jag inte fick ångest över det. Jag kände inte den här paniken om att jag måste kliva av. Det går hela tiden bättre och bättre för mig. I stället för att tänka: "Herregud, jag vill inte vara med om fler olyckor." så tänkte jag: "Han lugnar ned sig så fort vi börjat jobba. Det blir bra." Sedan hade vi en jättetrevlig ridtur i snön. Jag gjorde åttor i snön och travade lite, och visade stolt min mamma hur lydig han var. Helt utan ångest. Han såg en travhäst som han blivit rädd för tidigare, för några veckor sedan, men var klart mindre stressad denna gång. Och mamma

"Ja, alltså. Jag tänkte så här..." började jag och fingrade lite planlöst på Galishimo. "Jo, alltså... om vi bara tar oss iväg de första 100 metrarna från stallet, så tror jag att vi kommer att klara det." förklarade jag. Tjejen (som jag inte kände) nickade uppmuntrande och höll fast honom under tiden jag satte mig upp i sadeln. Jag fortsatte: "Så om du bara håller utkik de närmaste minutrarna om Galishimo kommer springandes hem, så har jag åkt av. Men om han inte kommer på tre minuter så har vi nog klarat det. Det svåraste är nog bara att komma sig iväg från stallet." resonerade jag. Det var fredagkväll och mörkt ute. Galishimo kändes lugn och fin. Jag lämnade pannlampan hemma. Jag tänkte att pannlampan bara skulle orsaka läskiga skuggor som han kunde bli rädd för. "Det här är första gången vi rider i ensamma i mörkret." log jag. Kinderna rodnade lite på mig och det bildades ånga ur Galishimos näsborrar, av kylan. Den främmande tjejen

Det är lättare att rida när man  inte är rädd för att dö, har jag just insett. Man kan se lite mer objektivt på sin häst och tänka lite mer metodiskt. Idag har Galishimo tränat på att inte förhandla om hemgång. Vi rider ju ofta i en cirkel men denna blir alltid lite "oval" eftersom han drar ut på vägen "hemåt". Är man ouppmärksam några varv på cirkeln, så blir det liksom ett konstigt mönster i snön. Det blir flera cirklar som mer ser ut som en spiral som alltid liksom "driver" närmare hemmet. Som om han alltid hade lite slagvind hemåt. En slags "mental slagvind". Alltid mot stallet. Så idag spårade jag en cirkel i snön och han skulle följa detta spår till punkt och pricka. Detta uppskattades icke. Cirkelspåret fick formen av ett "päron" med den lilla "päronpluppen" pekandes mot stallet. Vi fortsatte på cirkeln. Det blev ett "päron" till då han ville mot stallet igen. Men på fjärde försöket blev det en melon. Och lå

Jag och Galishimo var utanför komfortzonen idag igen. Vi följde tre andra tjejer på ridtur ut i det vackra vintervädret. Det blåste ute och snön blåste av från träden. Han var lite nervös och gjorde några sidohopp och rivstarter. Men jag satt kvar. När vi skulle hem fick han väldigt bråttom hemåt och blev väldigt spänd och irriterad, men jag satt kvar och red ut det. Jag var spänd och rädd men allt fungerade ändå fint. Rädslan börjar klinga ur och den är inte lika jobbig. Som sagt, det var iskallt ute, och blåste ute. Såklart det var lite läskigt för honom. Såklart jag var rädd eftersom jag fortfarande har kvar en hel del av min ridrädsla. Men det var absolut inte svårt att hantera. Jag red i över en timme. Jag är så nöjd över honom just nu. Jag växer för varje gång jag rider honom. Jag klarar mer och mer. Små nya saker åt gången.