Livet är förändring

Jag har ju varit med en trevlig man ett par gånger. Vi setts några gånger de senaste fem veckorna. Druckit en kaffe, eller ätit en lunch. Vi har vandrat tillsammans efter Skellefteälven och vi har ätit flerarättersmiddag och haft vinprovning på Bryggaregatan. Vi har kvällsfikat på toppen av Vitberget och han har tankat min bil. Vi har ätit ost och druckit vin i höstmörkret på Nygatans balkong, och vi har ätit frukost på Waynes Coffee... Han är fin. Ödmjuk. Generös. Han bjuder på nästan allt. Jag behöver aldrig öppna plånboken, om jag inte insisterar. Och han är intelligent. Han är rolig, vi skrattar ofta. Nästan hela tiden. "Nu är det vår tur. Nu njuter vi. Eller hur?" säger han alltid. Det kändes riktigt svårt för mig i början, att njuta. Som att det inte alls var min tur att njuta. Jag kan ju inte njuta nu. Efter separationen och utan pengar. Med en skadad häst. Det är svårt att njuta. Träningspass kan jag njuta av. Men att gå vidare i livet är svårare. Och HAN då, v

Galishimo hade sin första träning efter olyckan idag. Jag kan inte rida honom ännu men jag kan ju åtminstone träna honom lite från marken. Jag trädde på honom en schambonlina som hjälper honom att sänka huvudet så han inte börjar trippa runt och titta i taket. Jag älskar hjälptyglar och hjälplinor. Det förekommer debatter om att hjälptyglar inte är bra för hästar, men för mig är det bara en trygghet. Nu vet jag att han går avspänt och framåt. Det hjälper rätt muskler att utvecklas inför ridningen, som kommer längre fram. Gud välsigne honom.

Jag blev bjuden på middag igår. Han hade bokat bord på stans finaste restaurang, Bryggargatan. Hela veckan blev annorlunda för mig. Jag började gå runt i affärer och leta efter något fint att ha på mig. Jag gick ut på affärer på lunchrasten och letade efter fina örhängen. Jag har ju känt mig trött och dränerad på energi i flera veckor men nu kändes det lite roligt. Jag målade naglarna dagen innan. Jag lyckades till och med kläcka ur mig att jag skulle på date, på jobbet, och kollegorna började helhjärtat engagera sig. "Ta på dig något riktigt tight! Kör på något figurnära! Det ska se ut som att slagit in kroppen i ett snyggt fodral!" peppade en (kvinnlig) utvecklingsledare och gjorde tummen upp. Och jag hittade faktiskt ett 'snyggt fodral'. Kände mig otroligt nöjd och glad över fyndet. Han mötte upp mig utanför restaurangen, tjusig i kostym, och jag blev så tagen av hela situationen att jag nästan kom av mig från att prata. När han öppnade dörren för mig blev jag l

Linda är ju en personlig vän till mig, så det är alltid extra roligt att fotografera kompisar. Nästa helg hoppas jag hinna med att följa Elin och (Galishimos helsyster Gezzina), igen.     

      På söndagen tog jag säsongens längsta hundpromenad. I gott sällskap. Vi har ätit lunch förut, under min semester. Nu kom han med en mindre ryggsäck. I ryggsäcken hade han packat en termos med varmt Te, ägg, och mackor med avocado, rostbiff, sallad, tomater och mozarrelaost. Han hade en flaska vatten och frukt. Så vi passade verkligen på att utforska Skellefteälven och stigarna där omkring. Vi tittade på vattnet, och björkarna som fortfarande var gröna, och gässen som flög i formationer ovanför oss. Den kyligare höstluften friskade upp när solen gick i moln, men när den sken blev det nästan sommarvarmt. Terven följde glatt med och fann många intressanta lukter att lukta på. Tydligen. . På de platser där det såg fint ut, så stannade vi och fikade lite. Vi var ute i över fem timmar och vandrade. Vid sista pausen packade han även fram äppelmuffins! "Du skämtar!" utropade jag. "Du måste smaka de här. Ta lite Te till...." sa han glatt och hällde u

  Jag har börjat arbeta igen. Därför blir det lite glesare med inlägg. Men det har hänt mycket som varit bra. Min "utleasning" som jag haft sedan november är nu avslutad och jag fick Tårta, Te och Tekopp av kollegorna som tack för den tiden som varit. Tillbaka till min gamla avdelning så fick jag varma mottaganden och kramar. Det kändes väldigt skönt. På söndagen fick jag sällskap. Mamma kom och hjälpte mig lite med Galishimo. Hon mockade noggrannt i hans box och hjälpte mig med lite praktiska saker. Vilket hon absolut inte behövde, men det kändes ändå skönt. Hon slutar aldrig vara mamma, trots att dottern fyllt 32. Hon hugger i där det behövs. Hon hade aldrig mockat en hästbox förut men insisterade envist om att hon ville hjälpa till. Efteråt åt vi middag på Matfesten, som bara var en kilometer från min bostad. Hon hejjade på några bekanta som också var på festen. "Jag är alltid stolt över dig." sa hon efteråt och fortsatte: "Du ser så fin ut och sa

     Jag längtar efter att Galishimo ska bli bra igen. Att få rida honom igen. Jag hoppas att han blir frisk i sitt ben och att han klarar det här. Jag vill verkligen att allt ska bli bra igen. Jag vill sitta upp på honom igen. Få galoppera med honom igen...