Livet är förändring

Av någon outgrundlig anledning kom jag på att försöka sluta med kaffe, igår. Koffeinet höjer ju kortisolnivåerna vilket kanske inte är bra när jag behöver sova ordentligt på nätterna. Det var liksom inget beslut, det bara... jag kom bara på att skippa det. Idag har jag huvudvärk och är mindre företagsam. Märker absolut av att något inte är i balans i kroppen. Så. Ifall ni inte får några uppdateringar de närmaste dagarna så beror det på att Konstnärssjälen dragit sig tillbaka med hela uppsättningen tänkbara symtom på abstinens. Och fantiserar om att förgöra världen.   Jag har i alla fall terven med mig.   I got the terv. What can possibly go wrong?!     .

Idag hämtade jag terven hos pappa. Hon blev lämnad hos pappa i våras när jag separerade och inte visste vart jag skulle bo. Terven har bott mitt ute i norrlandsskogen och varit fri och okopplad hela dagarna. Hon har haft en hund och katt omkring sig, åkt på släktkalas, dop (!) och socialiserat sig på diverse sammankomster, pappa och Kristina är väldigt sociala av sig och har ofta besök. Kristina har varit hemma en hel del under sommaren när pappa jobbat. Terven har troligen haft en aktivare semester än vad jag haft. Det kändes lite taskigt att ta henne därifrån, till min lilla etta. Jag kan ju inte erbjuda henne samma goda liv. Men hon är mitt ansvar och jag vill ta hand om henne det bästa jag kan. Det känns skönt att ha henne hemma igen.       Minns ni de små smultronplantorna jag kämpade med i våras? De som jag drev upp som frön och som jag inte ville lämna när jag flyttade från exet?   Jag tog ju med mig dem, när jag tog terven, och gav bort dem till Kristina, när

Pappa har ju tagit hand om min hund hela sommaren. Hon har varit ute mitt i ödemarken med en annan hund och katt, och fått springa ut och in ur huset, som hon har velat. Hon har fått vara lös och okopplad hela dagarna. Men snart kommer hon tillbaka. Terven. Jag ska hämta henne i morgon. Jag hoppas hon kommer trivas här i den nya lägenheten och att trapporna fungerar bra för henne. Hon är 12 år nu.  Hon förtjänar att ha det bra. Hon ska få ligga i sängen hos matte på kvällarna.

Gud, jag skulle ibland så gärna vilja strunta i Galishimo. Eller åtminstone dra ned på mitt emotionella engagemang ett tag, och ägna mig mer åt mig själv. Men problemet är ju att han är så sjukt söt. Sötare häst finns ju inte. Och varje gång han ser mig så gnäggar han. Gång, efter gång, efter gång. Är man på stallplanen och springer förbi hagen, för att mocka eller prata med stallkompisar, så hör man hans lilla "Ihhh!" och förväntansfulla blick från sjukhagen. Då smälter hjärtat. Varje gång. Trots allt. HAN äger MIG. .

Bara någon timme efter att ha bevittnat den glada laxen så blev jag sjuk. Jag ser inget samband mellan denna bevittning och min feber. Eller så finns det ett statistiskt samband som ingen ännu upptäckt. När livet blir så här... alltså... när man separerat efter att ha flyttat 70 mil för att satsa allt på kärleken, efter att man blivit bostadslös, fått ett eget boende med nöd och näppe, får jättedålig ekonomi, jobbat häcken av sig, och fått en akut skadad häst som kraschar alla semesterplaner, och dessutom blir sjuk själv, då... ja. Jag har fått en primitiv instinkt att vilja göra någon slags besvärjesleritual. För jag blir lite... aggressiv. Och jag får tankar på högre makter. Lite feber-paranojja, sådär. Plötsligt förstår jag varför inkaindianer offrat barn till gudarna i hopp om att få ödet att gå deras väg, när de höll på att svälta ihjäl eller drog för hårda sviter av naturkatastrofer. Nu tänker jag inte offra några barn, inte ens ett marsvin faktiskt, men... jag har ju fanta

Shit, också. Mina läsarsiffror här på bloggen har ökat lavinartat. Det verkar som att elände säljer. Jag var helt förbluffad i våras över att ha fått över 3000 klick per månad, ocn nu ligger jag på över 6400 klick i månaden.   Och vad fan har jag att skriva om idag då? INGENTING kan jag säga. Absolut ingenting. Jag får nästan prestationsångest över det här.   Jag. Öh. Gick på promenad i morse. Och såg eh.. då såg jag en fisk. Eller flera fiskar. Laxar, närmare bestämt. Jag stod där ensam vid dammluckorna och tittade ut över vattnet en stund, och alla laxar som jobbade sig uppströms. Eh. Det var fint. Eventuellt väldigt ointressant för de flesta... men... tja.   Något annat händer faktiskt inte i mitt liv.   Jag är ledsen men, det händer inte så mycket mer just nu.   Jag har tittat på fiskar. Idag.      

 Av tradition ska ju arabhästar ha lång man, gärna så lång som möjligt. Men Galishimos man har blivit uppäten av en hagkompis när han gick på lösdriften så den har sett katastrofal ut. Efter att han blivit kallad "piggsvin" ett par gånger och efter att tränaren ledsamt beklagat de glesa tåtarna, så jag har jag trotsat traditionen. Jag klippte av det hela till någon slags "page" för hästar. Så fint det blev! Jag blev supernöjd. Så nu står han där i sjukhagen med ny grimma, nytt regntäcke och ny frisyr. Välvårdad och glansig i pälsen. Som en ny häst. Tar man en ordentligt titt på honom så ser man också hur många vita strån som börjat spränga fram över hela honom. Han kommer ju att bli vit om några år. Han ser inte heller ut som en unghäst längre. Han ser ju faktiskt vuxen ut, nu! Han har en annan blick nu också. En klokare blick. Och till sist en vinkning till Galishimos uppfödare som troget följer min blogg (och har tydliga åsikter i frågan): Jag kommer att l