Livet är förändring

I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flott klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa. Klick. En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick. Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten. Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det uppstått en irriterande förlägenhet som turist

Det är en intressant frågeställning som jag ställer mig just nu. Hur snål jag kan bli? Jag insåg att en liten lägenhet här på 17 kvm går att köpa för 280 000 kr. SJUTTON kvadratmeter, alltså. Toaletten är så liten att duschmunstycket till handfatatet även har en slang som går till duschen. Så litet är det alltså. Men grejen är den, att om jag köper den pyttelilla billiga lägenheten, då har jag väldigt låga boendekostnader. Då har jag möjlighet att betala tillbaka pengar på bostadslånet och på mitt csn-lån på ett helt annat sätt. TANKEEXPERIMENT: Jag betalar bostadsrättsavgiften på 1300 kronor i månaden och jag avsätter 7000 kronor i månaden till mig själv i form av mat och försäkringar och kläder och grejer. Det blir ju inte jättesnålt men en gnutta återhållsamt, bara. Resten av min inkomst smackar jag iväg för att avbetala CSN-lånet och Bostadslånet. Då skulle jag bli helt skuldfri på fem år. Det skulle innebära att jag efter fem år skulle få nästan hela min lön över varje månad, eft

Jag skiljer gärna på mig själv genom att säga "JAG" och "Min Kropp". För vi är tydligen två helt olika individer, tycker jag. Och dessa två individer, JAG och Min Kropp, är synnerligen ofta oense, har jag märkt. Denna kamp mellan JAG och Min Kropp är rätt så ständig och tröttar ut mig rätt så ofta. JAG vill träna men Min Kropp orkar inte. JAG vill äta nyttigt men Min Kropp skriker efter pizza. JAG vill gå vidare i livet men Min Kropp vill sörja. Det är där det största och mest framstående grälet mellan JAG och MIN KROPP uppstår. När kroppen vill sörja, vill jag göra något kul, och så blir jag irriterad över den förlamande tröttheten och orkeslösheten. När jag separerade från Christian så vann JAG de första tre månaderna. Jag aktiverade mig och såg till att ha kul med den underbara hästen Lilla Svarta och jag vägrade låta Min Kropp hävda något annat. Min Kropp protesterade med trötthet, men det värsta argumentet den kunde komma med var att jag tappade rätt så mycket

Jaha. Då var jag tillbaka till verkligheten. Alltså verkligheten i den ort där jag bor och där man måste springa efter sin hund med en liten svart påse och plocka upp bajset efter den. Där är jag igen. Jag blev välkomnad med regn och grådis och slaskig töande snö. Jag fortsätter leta efter någonstans att bo och börjar känna mig lite modfälld. Jag vrider och vänder på ekonomin och försöker få grepp om vad som är möjligt och vad som inte är möjligt. Vissa hus tre mil bort är fantastiskt charmiga och verkar underbara att bo i, men då måste jag köpa en bil och det blir nog en hel del bensinpengar och bilförsäkringspengar i utgifter då också. För att inte nämna gräsklippare och allt som måste till. Och min hund blir ensam längre stunder. Någonstans tappade jag stinget när jag insåg att den där charmiga stugan som jag ville köpa, hade en hel uppsjö med frågetecken. Det blev inte bättre av att mäklaren var måttligt intresserad av att hjälpa mig förstå vad som behövdes göras för att stugan sku

Jag tackade mamma och fortsatte lite djupare in i skogen. Jag körde efter slingriga grusvägar dit talltitan och tofsvipan hänger och där tjädertupparna börjar leta ragg. Dit körde jag. Jag körde till platsen där man alltid har nyckeln på en krok bredvid dörren när man är borta: "Ifall någon kommer på besök eller vill låna något och man inte är hemma." Dit åkte jag. Alltså. Där man hänger renhjärtan på tork i garagetaket och kastar en förbannelse över ekorrarna så de inte äter upp allt innan köttet är färdigtorkat och där man alltid lägger ut gäddkrokar på isen i hopp om att få bjuda fint besök på den största av lyx: helt nyfångad färsk fisk som i princip lever när den hamnar i grytan. Där bor pappa, och där hänger hans tjej Kristina ungefär lika ofta som talltitan. Samtliga av oss söp sig fulla på vin och starköl och sedan sjöng vi kareoke i källaren, som traditionen bjöd. Japp. Jag är tjejen som gillar glittriga smycken och helst har kjol och klackade skor på jobbet... same

Till slut vågade jag fråga min mamma varför hon hade spensalva för kossor, framme vid handfatet. Uppenbarligen har denna spensalva (på norska "pattesalva") unika egenskaper för nariga händer och fötter. (Och kanske tuttar. Jag vet inte jag frågade inte vidare.) .

Vet ni. Den där lampan. Den där stora gula lampan. Vad-heter-den-nu-igen. Den är tillbaka i alla fall. Den där. Ni vet. Jag har det på tungan.. SOLEN var det ja. SOLEN är tillbaka.