Livet är förändring

Jag fixade inte mitt planerade långpass igår. Jag låg hemma och grät samtidigt som jag åt en kladdkaka. Det verkar som om gråt och löpning inte kan befinna sig på samma plats (samtidigt som kladdkaka och gråt oftast faktiskt alltid sammanfaller). Antingen kan jag inte löpa för att jag gråter, och om jag löper så är det omöjligt att finna tårarna för då känner man sig så tillfredställd. Att löpa OCH gråta har jag bara gjort vid ett tillfälle och det var nog ett av det skönaste jag någonsin gjort. Åtminstone efteråt. Eller nåt. Skitsamma. Jag försökte jogga efter att jag gråtit men kom mig bara runt knuten på huset med hunden innan jag gick in igen och la mig. Och grät lite till. Men marathon ska det ju bli och en löpare KOMMER jag att bli så jag ställde klockan på 04:00 i hopp om att vara lite mentalt piggare då. I morse klockan 04:20 gick jag och Kiara ut på en 18 km-runda innan frukost. Den tog långt över två timmar. Jag fick ta en paus efter 15 km bortanför Sandika och satte mig blan

Härmed viger jag minst några dagar i veckan åt Den Lilla Svarta i minst en månad framöver. Jag har provat Den Lilla Svarta och hon passade mig mycket bra. Hon var liten och svart och mycket intresserad av sport. Allt som inte är sport är uppenbarligen tråkigt. Ska jag falla Den Lilla Svarta i smaken så måste jag lära mig hoppa hinder igen, med henne. Jag har inte hoppat med häst sedan jag var tonåring. Ägaren hade inte heller något hoppintresse så någon måste tillfredställa Den Lilla Svartas önskemål om mer action i tillvaron. Eftersom den lilla svarta inte bara är svart, utan även liten, så hoppas jag att jag överlever avtrillningar, då det är närmare marken. Enligt rykten och tävlingsmeriter så hoppar hon som en känguru, men den nya ägaren har inte prövat henne. Jag kanske behöver det här en stund. En liten svart fröken som jag troligen kommer att falla av under något slags utförande ovan mark. Hästhoppning. Herregud. Det borde åtminstone hålla mina tankar på annat en stund. .

"Nämen du, apropå den där hästen du ville att jag skulle rida, jag kan inte rida henne eftersom jag... A. ...bodde 500 meter från ert stall för blott en vecka sedan och spyr vid tanken på att närma mig mitt gamla drömhus. B. ...just blivit dumpad av mannen jag trodde jag skulle gifta mig med och kommer att ägna just denna kväll åt att ta livet av mig C. ...är mentalt instabil och kommer att bryta ihop och vältra mig i gödselhögen och förbanna Gud, vilket i sin tur skulle skapa en allmänt tryckt stämning för er andra ryttare. Jag tittade på mina alternativ och kände en vag huvudvärk. "Kommer du ikväll?" frågade hästägaren. "Javisst. Självklart!" svarade jag lamt. .

I helgen har jag sovit. Massor. Jag som inte brukar dra mig på morgonen har småslumrat hela helgen. Slumrat efter lunchen. Slumrat efter middagen. Jag har pysslat med lägenheten, joggat lite, beklagat mig över livets orättvisor, samt sovit ännu mer. Jag har lagad duschen som inte fungerat och bytt ut munstycket. Jag har tappat upp flera bubbelbad åt mig själv och legat med skum upp till näsan och beskådat mina lite kantstötta löparfötter. Jag ville lägga mig på golvet och gråta över att han lämnat mig men när jag väl kom mig för att göra detta så kände jag mig bara löjlig.

.

Om något skulle hända min terv så skulle livet inte ha någon större mening. Hon är det finaste jag har. Jag fick hitta en snabblösning igår när jag åkte tur och retur till Gävle och inte kunde tänka mig att lämna henne ensam i en ekande tom lägenhet i Östhammar. Kiara var inte så nöjd över min lösning.

Jag trodde aldrig löparintervaller kunde räknas som rekreation eftersom det är en av de plågsammaste sätt att träna på. Men det var det. Jag åkte till Gävle och hämtade lite prylar och det visade sig att Micke A & Micke P skulle intervallträna. Jag bestämde mig för att hänga med och det var verkligen jättetrevligt. Jag har ju sprungit med dem båda förut, och de såg framsteg i min löpteknik och snabbhet! Jättekul! Jag som har harvat på ensam i Östhammar hela vintern har ju totalt grottat ner mig i mig själv utan något sällskap. Jag visste inte alls om det gått framåt eller bakåt med löpträningen. Jag sken som en sol efter passet när de konstaterade att jag hängde med bättre än vad de väntat sig och att jag såg spänstigare ut nu än tidigare. Micke och Micke var jättesnabba och gjorde riktigt bra intervaller och de fick vänta på mig för att jag skulle kunna hänga med, men de behövde inte vänta på mig så länge att det störde intervallrytmen. Sedan fick jag jordnötsmackor med päron och