Livet är förändring

Jag fick mig verkligen en tankeställare av arga kvinnorna från senast. Och jag har verkligen tänkt på hur olika jag agerar i olika situationer. För er som inte känner mig så började Socionomutbildningen på universitet när jag var 19 år. Det var år 2000. På den tiden var intagningskraven höga och jag var yngst i klassen. De flesta hade pluggat extra efter gymnasiet för att få upp betygen. Mina klasskamrater var inte helt bekväma med en tonåring i rummet och flera gånger togs det upp om det ändå inte borde finnas en högre åldersgräns för att få arbeta med människor i kris och sociala svårigheter. Det roade mig lite, och jag hade många goda motargument.  Sedan pluggade jag och tog examen, och sedan dess har jag jobbat heltid. Jag har jobbat heltid utan avbrott i över 20 år nu. Jag har varit socialsekreterare i många år, utredare med Stöd av lex Sarah, och nu verksamhetsutvecklare. Som mitt jobb ser ut idag så gör jag nästan vad som helst som jag ombeds göra. Jag är stöd åt verksamhets...

166.000 träffar på min senaste filmsnutt på Facebook, och Ares fortsätter vara populär. Men så gjorde jag det dumma, dumma, misstaget att skriva om att Ares fortfarande är spänd efter vägen där han tidigare blev skrämd av en travhäst, och att jag fick fin hjälp av en duktig ung tjej, så vi var två om att hantera honom efter den vägen. Som vanligt är jag aldrig dålig på att hylla en hjälpande hästmänniska när jag får chansen. Jag skrev självklart hur tacksam jag var och hur fint hon red Ares, under tiden jag ledde honom. Då kröp de genast fram från sina grottor. De bleka småtrollen lämnade sina kaffekoppar och värmde genast upp sina fingrar för ett tangentbordskrig. Arga kvinnorna. Tre kom fram som i ett trollslag. Genast fick jag veta att det ju är min oro som gör att Ares är stressad efter den vägen. Det är ju jag. Jag borde lämna bort hästen till någon annan som rider bättre. Som den där andra tjejen. Någon, ja vem som helst, som kan ta stackars Ares på en frisk galopp. Självklart s...

  De här dagarna som jag inte orkar så mycket så har vi blivit bättre på att träna på saker som är enkla för mig och svåra för Ares. Vi gick på byn och drog en sockerbit (ett slags hinderstöd i plast) med oss. Den bullrade och skrapade och Ares tyckte den var helt okej, tills det skrapande ljudet ekade skumt mot husväggarna i byn. Då lät ju husväggarna konstigt. Han stannade flera gånger och tittade förvånat på väggarna. Så det var lite jobbigt för honom men lätt för mig. Han skötte sig bra, men var precis på gränsen till obekväm, och han fick jobba lite för att hantera det, med stöd från oss.  Men det vi måste prata om, som verkligen förvånat mig, är alla tusentals och åter tusentals visningar på Ares! Jag är både glad och förvirrad. Varför slår dessa videos igenom med sådan kraft? Klippet från efter julen när Ares går ut ur stallet har inte mindre än 234.000 visningar! Fler videos verkar vara populära, och på de senaste 24 timmarna så har även gårdagens klipp, när jag sitter...

Jamen här sjunker vi stadigt centimeter för centimeter. Vilket härligt nytt år det blev. Jag, mamma och min mosters anhöriga träffade min moster en sista gång på bårhuset för att säga hej då. Hon var fint gjord i ordning men skrapsåren i ansiktet påminde om att olyckan var brutal när bilen körde över henne. Jag är inte en stabil klippa att luta sig på i dessa situationer. Jag grät floder. Mamma läste en dikt, som hon tyckte representerade sin älskade lillasyster, och det kändes som att benen skulle vika sig under kroppen på mig. Känslan satt kvar i dagar.  Men jag försökte jobba (gick sådär) sova (gick sådär) och vara med Ares. Det gick också sådär. En travkusk missbedömde situationen när jag ledde Ares efter ridvägen. Ares blev livrädd, han har aldrig mött ett travekipage, och jag skrek och viftade med armarna att han skulle sakta ner när vi möttes. Snön låg tung i plogade kanter och ekipaget kom så snabbt att jag inte kunde eller hann kliva av vägen. Tre gånger möttes vi och jag ...

  Det är isbana utomhus och Sessan har inga skor ännu, så jag gjorde några övningar i stallet i stället, vi tränade på att backa inomhus. Men jag blev förvånad över hur stor hon blivit när Jonatan visade klippen! Lill-tjejen som såg så liten ut när vi besökte henne förra våren. Om några månader så fyller hon två år. Sedan är hon ju lugnet självt! Jag såg att hennes pappa har placerat sig väldigt bra i tyskland i Pleasure-klasser inom westernridning och jag började drömma lite om att rida pleasure med henne längre fram, och kanske trail. Hon blir ju på många sätt Jonatans häst, men det är inget som säger att vi inte turas om att hantera våra hästar. Det känns som att hon skulle kunna bli superbra på tävlingar och clinics, då hon är så klok och sällan jagar upp sig över något. Med tanke på hur fantastiskt hon betedde sig under den akuta resan till Örnsköldsvik i julas, så är hon nog jättetrevlig att ha med sig på meetings i framtiden.  Ares ska jag snart börja ta till ridhuset i...

  I helgen var det riktigt busväder! Plusgrader, en fruktansvärd ishalka och blåst! Men efter veckan som varit, och att jag knappt orkat titta till Ares, så längtade jag verkligen efter honom. Vad vi skulle göra spelade inte så stor roll, bara vi var tillsammans. Det visade sig att vi hann göra otroligt mycket i helgen. Jag har ridit, miljötränat, flätat honom och till och med låtit Alva rida honom.  Egentligen var det en liten gest av tacksamhet för Alva på stallet hjälper till en hel del utan att hon knappt vet om det. I lördags exempelvis, då blåste det friska vindar, och det var dessutom ett i hopsläpp i hagen bredvid stallplanen. Jag stod där och miljötränade Ares, det vill säga, vi står på stallplanen och gör inget jättesärskilt. Då kom Alva med ett sto som är över 25 år, en tvättäkta tant i hästvärlden. Väldigt strategiskt så placerade sig Alva med sitt gamla sto mellan den stökiga hagen och mig och Ares, och började glatt småprata om både det ena och det andra. Så Ares...

  Jag var inställd på att inte fira min 44-årsdag igår. Jag kände mig trött. Det har varit så många timmars oro efter att min moster omkommit i olyckan. Jag har tänkt mycket på mina kusiner och min mamma och jag känner mig så hjälplös. Det är ändå många som sluter upp. Jag meddelade om olyckan till mitt arbetslag och alla har varit så snälla, jag har fått tid att prata, processa, vrida och vända.  På kvällen kände jag mig tung och lite tom. Jag orkade inte duscha men det skulle ha behövts. Jonatan tyckte att man kan gå på restaurang och äta en trerättersmiddag även om man är trött och slut. Det är inte jättejobbigt att äta. Vi kan gå hem tidigt. Sagt och gjort. Vi var lite tomma båda två. Jonatan är också berörd av olyckan. Det kan inte hända något så brutalt, orättvist och fruktansvärt, utan att man blir påverkad.  Så vi åt. Vi var ganska tysta. Jag var inte mitt vackraste jag. Jag hade inte så mycket att prata om, och kontaktade oroligt min mamma så snart vi satt oss vi...