Livet är förändring

Ares är ju bara fyra år, så det skadar verkligen inte att ha perioder då man rider mindre på honom. Hans rygg är inte färdigvuxen förrän han är sju år, så man måste ju balansera mellan att utsätta hans rygg för belastning, så den växer sig stark, men samtidigt inte överbelasta ryggen, för då kan den bli svagare, då den inte är "färdig" ännu. Så jag tycker det passar att rida lite mindre på hösten fram till december, så han ändå ska sätta vinterpäls och kan vara lite piggare i blåsten.  "Av allt jag hört dig önska göra med Ares under detta år, har du faktiskt lyckats uppnå." sade Jonatan och jag kan inget annat än hålla med. Jag rider honom själv tryggt, vi har besökt ridhuset flera gånger, jag lastar honom tryggt, jag har ridit ut med honom ensam i Lillskogen, jag kan hålla honom i en fin unghästform där han söker sig till bettet och svarar på mina hjälper. Jag kan rida även när andra hästar är på ridbanan. Det är mycket som gått riktigt bra!  I går så gick vi på av

Jag är fortfarande febrig men på förmiddagen orkade jag åtminstone hälsa på Ares och longera honom lite. Jag gick igenom hans sänkning av huvudet lite grundligare, det är bra om han sänker huvudet om jag tar honom i luggen. Vi repeterade det några gånger och han förstod snabbt vad jag menade och sänkte huvudet. Mycket gos blev det!   Jag slutade longera honom i våras, delvis för att jag led lite av post-covid och tyckte det var jättejobbigt att springa, men också för att jag ville utnyttja sommarvärmen, då han blir lite slöare, för att rida honom så mycket som möjligt.  Det var stor skillnad idag då jag orkade röra mig betydligt mer i longeringen än vad jag orkade i våras. Lite svala höstvindar gjorde Ares pigg så det passade perfekt att träna galoppfattningar och korta galoppen på en mindre volt. Han bär sig superfint och det var riktigt roligt.  Jonatan hade SuperSessan på ridbanan samtidigt och hon skötte sig super.  Sedan har jag haft huvudvärk och tagit Ipren och tittat på hur man

Jag blev som sagt sjuk efter ridturen med Ares. Jag har lite feber och är småkrasslig, men inte totalt utslagen. Det har fungerat hyfsat bra att arbeta hemifrån och delta på möten på distans, så jag är glad att jobba på en plats som ger mig mycket frihet och valmöjligheter.  Jag unnade mig en betalsida som heter Wehorse, och har tittat på den under kvällen, vilken bra sida! Den kostar ca 260 kronor i månaden och den innehåller SÅ mycket! Från början blev jag lite överväldigad av alla olika videor med olika inriktningar, men sedan så började jag rama in mig på unghästträning, tömkörning och klassisk dressyr. Men det finns oändligt med många introduktionsvideor såsom trickträning, massage, sitsträning, hoppning, working equitation, western, att träna sitt öga för att se när hästen går i en äkta bärighet eller en falsk dressyrform, och så vidare. Det är bara välmeriterade tränare eller etablerade veterinärer som har grundade åsikter och det finns en röd tråd av hästvälfärd, säkerhet, och

  Jag försökte rida ut ensam med Ares igår. Vi har ridit ut ensamma ungefär tre gånger tidigare och det har gått riktigt bra. Ares tyckte dock att det var lite för läskigt idag, han var inte beredd. En vägg i en maskinhall hade ramlat och redan där blev bedrövelsen stor. Han ville absolut inte passera den. Buskarna prasslade otäckt. Ares är ju otroligt tacksam för han fryser fast när han blir orolig. Han varken skenar, stegrar eller bockar. Han blir bara stenhård i kroppen, underhalsen åker ut, och han försöker på sin höjd vända riktning. Så det är liten risk att falla av, det är mest att han borrar ner hovarna i marken och börjar stirra. Jag kände dock att han verkligen inte var sitt bästa jag idag, och att jag skulle kunna ändra om mina planer och rida honom på ridbanan. Sagt och gjort, jag satt av, gick före honom och visade honom att inget var farligt, och vi gick sedan till ridbanan. Tyvärr omgärdades den av minst 50-talet duvor som kalasade på havren som precis skördats. Vad händ

  Ares har fortfarande inte skor på alla hovar ännu så i söndags lasttränade jag honom igen. Hovslagaren måste ju få ha helg, och Ares är inte halt. Och nu gjorde Ares inget annat än genomförde den perfekta lastningen. Han gick helt lugnt in själv, hela vägen, och väntade på att jag skulle fästa bommen bakom honom! Två gånger. Jag behövde aldrig putta fram honom en enda gång. Det känns som en otrolig lättnad, och jag har verkligen längtat efter detta. Självklart så kan det fortsätta gå upp och ned med lastningen och han kan säkert krångla någon halv minut här och där, han är ju en unghäst, men efter gårdagens träning så känns det som att allt ramlat på plats!  Jag är så otroligt nöjd med vart vi befinner oss i träningen just nu, och kan inte önska mig mer. Jag ska försöka ta det lite lugnare med honom nu under vinterhalvåret men ändå hålla igång honom. Kanske tömköra lite mer bettlöst och sådant, vi får se vart vi landar. Men magkänslan är helt otrolig och jag är så glad och stolt över

  Så här såg framsidan ut på huset när vi började dejta, fast vi började ju dejta på sommaren 2023 och då såg den förstås grönare och finare ut. Det var sex buskar placerade lite här och var, några växtligheter ringlade upp för stolpar, och det var även lite annat fix och trix där. En trall där det stått en badtunna förut. En grusinfart. En vattenledning till en liten kran. En gammal stubbe, en oändligt gammal timrad blombänk som säkert stått där sedan 70-talet, lite trädgårdsprydnader. En rostig gammal lyktstolpe med hatten en aning på sned. Det var fint på sitt sätt, men det var inte riktigt oss. Det var inte riktigt som vi ville ha det.  Men man klampar ju inte in och tycker en massa saker på en gång. Det var inte förrän sommaren efter, då vi varit tillsammans i ett år, som jag vågade säga vad jag egentligen tänkte:  "Ska vi inte ta och meja ned allt till marken?"  Jonatan tittade på mig som om jag precis uttalat vad han innerst inne önskat i flera år. Han lyste upp och

I morse åkte vi till stallet för att förbereda en liten tur med Ares till ridhuset, ca 17 km bort. Vi tog min nya (begagnade) BMW och fäste den i transporten, jag provkörde den lite, och tyckte det kändes superbra! När vi väl hämtade Ares så kom han glatt fram till oss i en rask skritt… och blott tre skor. Jag drog en uppgiven suck och vi tog in honom i stallet, med lite sänkta axlar. Planerna ändrades om; vi pysslade om Ares och lät honom skippa ridhuset, men lite lastträning tänkte vi nog inte är någon fara!  Jag kom på att jag ville se om jag kunde lasta honom själv. Då måste han gå in ensam i transporten och inte backa ut när jag står vid rumpan på honom för att stänga bakbommen. Han  blev lite förvirrad i början men förstod väldigt snabbt vad jag ville. Jag vände mig mot Jonatan, log, och lyfte armarna i en glad seger-gest när jag insåg hur lätt det gick.  Det är så mycket som blivit roligare nu. Jag läste förra årets blogginlägg om lastträningen med Ares, då jag var både trött, s