Livet är förändring

Tänk vad perspektiven förändras med erfarenhet. Jag red nog på Galishimo första gången vi var i ridhuset, och jag kände mig ändå vagt otillräcklig och inte tillräckligt ”tuff”. Visserligen var nog Galishimo 6-7 år första gången vi åkte (det tog tid att spara till en egen hästtransport) men å andra sidan var ju Galishimo mer reaktiv.  Nu har jag min underbara Ares och inte har jag haft bråttom upp i sadeln alls på våra utflykter. Faktum är att det är åttonde gången vi besöker ridklubben och jag har inte haft bråttom alls med någon uppsittning. Vad skyndar man sig till? En fraktur?  Idag satt jag upp en liten stund och kände att han var lugn och avspänd. Jag gjorde lite mark-övningar först och kände att jag hade honom med mig, sedan satt jag upp och skrittade en stund. Han kändes precis som vanligt. Lugn och trygg men samtidigt energisk.  Det bästa är ändå lastningen! Jag började lastträna direkt jag fick hem Ares som tvååring, och sedan har jag lasttränat i perioder. Jag tycker inte om

  Jonatan var på tjänsteresa igår och jag bestämde mig för att rida ut ensam med Ares för första gången igår. Ares var inte supernöjd. Han saknade tydligt Jonatan som alltid brukar vara med. Vi gjorde lite övningar på ridbanan först och han kändes ändå lydig och lyhörd. Sedan så styrde jag mot utgången.  "Va? Ska jag gå ut först?! Utan husse?" sade Ares.  "Jajjamen." "Men varför?" sade Ares.  "För att jag säger det." sade jag.  "Men VARFÖÖÖR?!" sade Ares och blev hård i hela kroppen.  Så nej, Ares tyckte inte det var som det skulle. Han är van att ha med sig Jonatan. Att vi ensamma bara ska rida ut ur ridbanan, bara SÅDÄR, var han inte nöjd med. Jag satt av och "tömkörde" honom ut ur ridbanan. Han ska gå först oavsett. Inte gömma sig bakom mig. Sedan gick vi förbi en superspännande hage och en superspännande häst. Ares hade stora bekymrade ögon. Sedan satt jag genast upp igen.  "Men varför?" sade Ares. Lite tystare d

  Det är ju fortfarande härligt att ha två hundar i livet. Jag har verkligen ingen favorit av dem utan tycker om dem lika mycket. Den bruna bordercollien Keeva är tio år och väldigt lugn och människokär. Hennes mamma var en terapihund och mammans mjuka, behagliga sätt har gått i arv. Hon hade fungerat utmärkt att ha lös i en stallmiljö då hon inte har så mycket vallinstinkt och är väldigt low key i sitt kroppsspråk.  Eller vad säger dom? De däringa ungdomarna i Amerikat som är trendiga? Keeva är väldigt demure. Demuuuure... eller uttalas det "demjööör"? Vacker på ett blygsamt vis.  Första gången jag hälsade på Jonatan, när vi började dejta, så gick Keeva långsamt fram till mig, lade huvudet i mitt knä, och tittade länge på mig med sina stora mandelbruna ögon.  "Hej nya människovän. Allt kommer att bli bra. Du får gärna klappa mig lite." såg hon ut att säga.  Jag blev alldeles varm i kroppen, och nog hjälpte det mig att inte vara allt för nervös när jag skulle träff

  Igår skulle vi bara ta in Sessan i blåsten och pyssla om henne lite. Hon skulle bli ryktad och få lite hö i en box. Jag skulle fixa Ares westernträns också, men blev ståendes och började växla med blicken från tränset till Sessan.  "Ska vi se vad Sessan tycker om bettet?" frågade jag Jonatan och han tyckte det var en bra idé. Sedan stoppade jag in Ares westernbett i munnen på henne en tre, fyra gånger. Jag trädde aldrig tränset över öronen på henne utan släppte bara ut bettet efter några sekunder. Det var inga problem alls. Hon höjde inte ens huvudet. Hon tyckte det var en trevlig lek. Jag tyckte faktiskt också att det var en trevlig lek.  Detta fick mig dock att roat tänka på hur det gick med Ares när han skulle bettränas för två år sedan. Han sa nej väldigt bestämt. Jag fick klura, lirka, dutta och ge honom många pauser. Det tog några veckor innan det satt. Jag bytte ut hans metallbett till ett odelat plastbett, det snällaste jag kunde hitta på marknaden, och jag doppade

  Detta är en så härlig upplevelse att jag nästan saknar ord! Vi har målat om taket. Eller kanske inte just "vi". Vi började prata om det på allvar i våras, och Jonatan började budgetera för det, och fundera på vilken firma man kunde anlita. Taket håller tätt men färgen hade tyvärr flagnat av. Eftersom själva takdelen inte släppt igenom en droppe vatten så har det ju heller inte prioriterats av allt vi ville göra med huset. Men huset såg sorgset ut. Det såg verkligen ledsamt ut med sitt flagnade tak. I juni kom en firma och tittade på taket och vi fick löfte om att taket skulle bli fixat i augusti, plus skydd för snöras så inte allt hamnar på altanen. Och nu är det ju plötsligt augusti, och nu är ju plötsligt taket målat och i ordning!  Jag bara gapar när jag ser det nu. Huset börjar se så fint ut! Och så fint det ser ut med grönskan runtomkring, förut var det en parkering där vid gavelsidan och även en hönsgård, där hönsen hade pickat bort alla gräsrötter, så den sidan på hu

  Jag hade anmält mig på kurs för Anna Baker igen och fick en obehagskänsla i magen när vi tog in Ares i stallet för att göra honom i ordning. Blåser det inte något otroligt?! Visst klarar jag blåst bättre numer, men detta är ju nästan stormvarning! Jonatan går med Ares några varv på ridbanan innan vi sätter igång och precis när vi startar så griper en stormby tag i oss och regnet faller. Det kommer byar på 16 sekundmeter under hela kurstillfället, mellan små glimtar av regnuppehåll och solsken.  Nu är det ju det förträffliga med Anna att hon inte bryr sig om man sitter upp eller inte på en kurs, utan hon har alltid övningar anpassade efter vad man själv känner sig redo för. Så vi gjorde övningar från marken när ovädret var som värst.  Ares har varit lite tung i munnen och kan hänga sig lite i bettet, det har inte varit någon större fara för om jag bromsar så kanske bromssträckan blir två meter längre än tänkt. Han har ibland gapat lite också. Jag har inte varit så bekymrad av detta än

Jag behöver sluta slå på mig själv. Jag vet inte vad jag fått det ifrån och varför jag håller fast vid det. Men det är ju denna tveksamhet om att sitta upp som verkligen är ett hål av nedvärderande kommentarer som jag fäller om mig själv.  Exempelvis formuleringen: "Jag vågar inte sitta upp" Vad ger den mig? Känslan av otillräcklighet? Känslan av att vara feg? Känslan av att andra har rätt?  Vad får jag ut av de orden? Vem är det bra för? Det finns massor av andra meningar som inte skadar mig på samma sätt.  Andra meningar, i samma situation, som ger samma resultat i träningen, och som inte skadar mig:  "Jag bedömer att han kan bli spänd och misslyckas" "Jag tror det är för mycket omkring honom nu" "Jag känner att han inte är tillräckligt lösgjord för att få igenom en bra ridning"  "Jag tror jag når fram till honom bättre med övningar från marken" "Idag behöver vi tid."  Då har jag gjort bedömningar om hästen och situationerna