Livet är förändring

  Allt går så snabbt nu! Ares har förstått uppgiften med att forma sig för vänster ben och nu gör han det i traven också. Men jag ber om det väldigt få steg. Kanske något hörn bara, eller om han börjar ställa sig utåt och behöver korrigeras. Men han kan, och förstår det! Han förstår uppgiften! Det känns helt otroligt roligt och jag blir så inspirerad. Tanken är att jag ska befästa och repetera signalerna mer i sommar och nästa sommar be om lite fler steg i travöppnor, om han är redo. Han är ju så ung ännu. Men redan nu går det alltså bra att bara checka av att han formar sig, bara något steg, och sedan lämnar honom ifred. Och då avbryter han genast, och tuffar på som vanligt.  Och plötsligt gick det jättebra för mig att följa fyrkantsspåret också. Jag har haft olustkänslor med det, Galishimo var ju lite reaktiv på staket och väggar, i perioder, på slutet följde Galishimo fyrkantsspåret väldigt bra, men efter mitt riduppehåll växte sig olustkänslorna, precis som med blåsten. Men nu känn

Jag har behövt fokusera ganska tålmodigt på Ares vänstra bog de senaste veckorna. Han faller till vänster med fronten ganska ofta. Det innebär i princip att han lätt tippar inåt mot voltens mitt i alla vänstervarv och att han lätt faller utåt i högervarven. Det är helt normalt i mina ögon och sådant som unghästar kan göra. Det är inget jag ser som ett problem. Unghästar blir stabilare när de blir starkare i sina muskler och vet hur de ska bära sig.  Jag fann en jättebra bild på nätet. Vänster bog faller inåt, ytter höger bakre ben skjuter på under kroppen, och vänsterbenet paddlar bara nedåt och bakåt. Helt normalt för de flesta unghästar men det kan skilja på vilken sida de är starkast.  Men jag tycker att polletterna trillar ned allt mer nu. Nu håller han sin vänstra bog i schack nästan hela tiden i skritten och största delen på volten när vi travar. Det känns superbra! Nu faller oftast bogen bara in när vi går från skritt till trav och från trav till skritt. Så det är där, i övergån

Jonatan har skött mycket med Sessan nu i början, och jag har mest stått bredvid. Jag har filmat och betraktat henne. Jag skötte också mockningen och mesta byte av vatten under den tiden hon stod i egen hage. Jag tänkte att hon kan få lära känna en person i taget. Jag har inte bråttom med henne.  När hon flyttade ut i den stora hagen med de andra stona så skötte hon sig också perfekt. Hon höll sig lite försiktigt i bakgrunden i flocken och lät de äldre stona komma fram och hälsa på henne. Hon gick försiktigt och lugnt undan om något sto gjorde någon markering. Hon föltuggade också och berättade att hon var en bäbis. Hon är ju bara ett år. Alla hästägare i hagen tycker det är mysigt att hon har kommit. De tycker hon är så söt och trevlig. Allt går verkligen över förväntan.  I går var hon i spiltan för andra gången. Jag letade fram den helt nya borsten, från hennes helt nya ryktkorg.  "Det här vet jag att du gjort förut." sade jag och tog långa, långsamma tag med borsten. Och vi

  Jag och Ares tränade på att trava på rakbanan både lördagen och söndagen. Lördagen var vi nog lite spända båda två, och då nöjde jag mig med att vi travade hela vägen bort (med skritt förbi träd och buskar) och sedan berömde jag honom storartat, jag satte mig av, och vi gick tillsammans med Jonatan hem. Jonatan hade cykel med sig, så han inte skulle behöva jogga för att hålla takten med oss.  Ares har verkligen inte bråttom hem när vi vänder, han är trygg i sig själv. Han hade väldigt gärna varit ute längre. Han tyckte dock att buskarna och trädansamlingarna vid dikena var mystiska, men inte så mystiska att matte på något vis hängde löst. Han bara tittade och funderade lite. Öronen vinklades dit, han blev lite hög och stel i nacken, och han vände på huvudet och tittade efter om något måhända gömde sig bakom buskarna när vi passerat. Inget mer än så. Så vi saktade ned och skrittade förbi de tätaste buskarna och träden och jag sade till honom att han var en klok häst som tänkte på vår

I helgen är det tre veckor sedan vi tog bort katterna, och jag känner att jag inte har lika nära till gråten. Sorgen är lugnare nu, men den är där som ett litet dunkelt vemod och den knackar mig liksom på axeln då och då. Man saknar Robban och Lillstrumpan och hur de följde en överallt. Hur de alltid låg i sängen och gosade med mig och alltid ville vara med. Det gnager fortfarande ett dåligt samvete och en olustkänsla om hur det hela slutade. Men Jonatan påminner mig om att det inte var jag som skaffade katterna och inte han heller. De fick i själva verket några extra år.  Jag blev ju väldigt uppriven när jag torkade bort små söta nosmärken på fönstret från katterna förra helgen, så vi har tagit det lite försiktigt med bortstädningen, vi har ju så mycket annat roligt som pågår just nu. Men nu var det dags igen  Soffan har stått ute i två veckor och var helt bortom räddning. Katterna hade kissat i den och klöst i den. Vi hade ställt den temporärt utomhus i två veckor, men i går lastade

  Det känns så bra i magen med SuperSessan. Hon är ju bara ett år gammal så visst var jag lite orolig över hur hon skulle hantera att vara ifrån sin trygga flock och stå ensam i en egen hage. Ibland får man uppdateringar från de andra i stallet, flera har nämnt att hon nöjt ligger när hon äter, och att hon sover en hel del. De tycker hon verkar må kanonbra. Hon verkar helt okej med att stå ensam ett par dagar innan vi släpper ut henne till de andra stona. Jag hoppas, hoppas, att allt går bra när vi släpper ut henne.  Hon ska träffa hovslagaren om tre veckor och få hovarna trimmade, så Jonatan lyfter lite då och då i hovarna så hon ska vänja sig. Sedan kommer han att hålla dem högre och längre och längre stunder. Men just nu tar han det lugnt och ser mest till att hon avslappnat låter honom ta henne där och lyfta, som på bilden ovan på höger bak. Hon får beta gräs under tiden.  Hon har en väldigt fin utstrålning. Jag känner mig lugn med henne.  Det är ganska stor skillnad jämfört med nä

  Jag och Jonatan bokade en tur på islandshästar när vi semestrade på Island. Vi åkte en liten buss full med turister, bland annat några pensionerande kvinnliga pratglada amerikaner. Den lilla bussen tuffade sig igenom ett kuperat vulkanlandskap med små branta berg och kullar som skiftade i grönt och grått, samtidigt som vi blev allt mer förväntansfulla. Till slut kom vi till en dal med grönt gräs och varma källor, en liten å kantad med vackra blommor, och ett fint stall fullt med islandshästar.  Och blåst. Hur var det nu med blåsten? Jag har fått lite reflexmässig panik när det blåser och jag rider ibland. Det beror nog på en kombination av händelser, bland annat att Galishimo var väldigt spänd i blåsten och att jag kanske kämpade för mycket att rida honom när det blåste, samtidigt som jag hade en infektion i kroppen. Det har satt sig som ett negativt kroppsminne och jag vill helst inte sitta på en häst när det blåser.  Detta är något jag börjat förstå allt mer nu när jag är äldre. Ma